I tennis har spelaren som servar två chanser. Om den första serven går fel får man en andra serve. Missar spelaren även den andra chansen blir det dubbelfel.
Berättelsen om Adam och Eva talar om hur synden kom in i världen. I Första Moseboken möter vi även Kain, som illustrerar syndens fortsatta problematik – precis samma problematik som vi brottas med i dag. Kain gör ett dubbelfel som beror på två fatala underskattningar.
Allt börjar med att Kain och Abel frambär sina offer. Gud visar sin välvilja mot Abels offer, men inte mot Kains. Exakt hur Kain kan läsa av att han inte har Guds välvilja får vi inte veta, men det viktiga här är att han märker det. Kain jämför sig med Abel, blir arg och sänker blicken. Gud ser vad som händer och varnar Kain: »Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren« (1 Mos 4:7).
Synden liknas vid ett rovdjur som kryper ihop och lurar på sitt byte. Med andra ord blir Kain varnad för att underskatta synden. Kains första misstag är att han gör just detta. En typisk sak för synden är att den försöker göra sig liten och i frestelsens stund därför väcker tankar som: »Det här är inte så farligt«, »Det handlar ju bara om en gång«, »Detta påverkar ingen annan«, »Vad spelar det här för roll om hundra år?«, »Det är ingen fara, för det här är ju egentligen inget fel«. Synden är expert på att omdefiniera sig som något obetydligt, eller som en trots allt berättigad reaktion, eller till och med som något som egentligen är gott.
Synden framställs i Guds varning till Kain inte bara som en felaktig handling. I beskrivningen ligger också att den är en makt. Någon har beskrivit det med orden »först gör du synden, sedan gör synden dig«. Ett exempel på detta kan vara när någon uttalat en lögn, och sedan för att skydda den första lögnen känner sig tvingad att ljuga vidare för att inte bli avslöjad. Till sist sitter lögnaren fast i en jobbig och hopplös härva av osanningar. Dessutom har vi det faktum att som vi bemöter andra blir vi själva bemötta. Den som baktalar kan räkna med att bli baktalad. Den som förråder andra får räkna med att själv bli förrådd. Här stämmer verkligen uttrycket »som man sår får man skörda«.
Kain gör synden. Han dödar sin bror. Till detta lägger han sedan en lögn för att skydda sig själv: »Var är din bror?«, frågar Gud honom. »Det vet jag inte«, svarar Kain, och lägger föraktfullt till: »Ska jag ta hand om min bror?« Synden lurpassade på Kain, och fick honom att falla. Den tog makten i hans liv trots Guds varning: Håll ögonen på synden och låt dig inte överrumplas!
Detta var dock bara Kains första underskattning. Han skulle fullborda sitt dubbelfel med ännu en underskattning – av Guds nåd. Den underskattningen märktes i hans dialog med Gud. Gud ställer frågor – »var är din bror Abel?«, »vad har du gjort?« – och hoppas på sanning och omvändelse. Kain tar inte chansen. Han ropar inte på nåd och förlåtelse, inte ens när han får höra om följderna som hans synd leder till. I stället klagar han bittert på att hans straff blir för tungt att bära. Han tänker enbart på följderna för honom själv. Det är inte omvändelse. Det är självupptagenhet. Omvändelse lägger korten på bordet och ropar på Guds nåd.
Om vi återvänder till inledningen av berättelsen om Kain och Abel, när de båda offrar, finns redan där det första tecknet på att Kain underskattar Guds nåd. Nya testamentet ger oss en nyckel till varför Abels offer tas emot, men inte Kains. I Hebreerbrevet står det: »I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain« (kapitel 11, vers 4). Tro i Bibeln är alltid ett svar på Guds nåd, en följd av Guds gåva. Det betyder att Abel offrade ett tacksamhetens offer, medan Kain offrade för att få återbäring. Abel var tacksam för Guds godhet, medan Kain försökte göra affärer med Gud.
Även namnen, Kain och Abel, kan bidra till förståelsen här. Namn i Bibeln står ofta för egenskaper hos personerna. Kain, som var storebror, hade fått ett namn som hade med framgång, produktivitet och frukt att göra. Vi kan av hans namn ana att han var inriktad på prestation och jämförelse. Abels namn däremot har med förgänglighet, vind och tomhet att göra. När de kommer inför Gud med sina offer kommer de med två olika attityder. Kain kommer med sina prestationer och vill göra affärer med Gud. Abel, vars namn antyder att han ingenting var, kommer med ödmjuk tacksamhet.
Kain underskattar först synden och sedan underskattar han Guds nåd. Båda dessa underskattningar leder till att han går bort från Herren: »Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden« (1 Mos 4:16).
Det är egentligen den andra underskattningen, den av Guds nåd, som är den mest avgörande. Den gör att Kain inte vågar stå med sitt tillkortakommande, sin synd, och bekänna den inför Gud. Därmed stänger han vägen tillbaka till Gud.
Underskattningen av nåden var dock inte bara ett problem för Kain. Den kan även finnas hos oss i dag. Den visar sig när vi efter ett syndafall exempelvis tänker »nu kan jag inte längre vara en kristen som gjort så här«, eller »jag måste skärpa till mig innan jag kan komma tillbaka till Gud igen«. Ett annat uttryck för underskattning av Guds nåd visar sig när vi ser på en annan människa som ett hopplöst fall för Gud.
Vad är då medicinen mot att underskatta nåden? Se på hur Gud handlar! Han sträcker sig hela tiden efter Kain: varnar honom, frågar efter honom. Till och med när Kain går sin väg, ger Gud honom ett skydd i form av ett synligt tecken (1 Mos 4:15).
I Hebreerbrevet 12:24 finns ytterligare en anknytning till berättelsen om Kain och Abel. Där talas om Jesus Kristus, som likt Abel blev oskyldigt dödad, men vars renande blod talar starkare än Abels. Abels blod ropade på rättvisa och dom (1 Mos 4:10). Nåden finns tillgänglig därför att det finns ett blod som ropar starkare än Abels. Guds nåds möjlighet finns därför att Jesus tog syndarens plats – Kains och din och min. Han tog vår dom och vårt straff.
Låt oss inte göra Kains dubbelfel: att först underskatta synden och sedan – ännu värre – underskatta nåden! Och om synden snärjt oss, vad ska vi göra då? Då får vi komma inför Gud med vår tomhet, vårt ingenting och söka honom som ensam kan ge nåd och upprättelse.
Rättelse
I förra numret (#4 2025) kunde du i teologiartikeln läsa följande mening:
Den kristne bär på båda dessa sätt att fungera: Hon är en som »ger morötter« när hon lever i tro och tacksamhet. När hon är en syndare är hon »en hästhandlare« som egentligen försöker göra affärer med Gud.
Egentligen skulle det stå: Den kristne bär på båda dessa sätt att fungera: Hon är en som »ger morötter« så långt hon lever i tro och tacksamhet. Så långt hon är en syndare är hon »en hästhandlare« som egentligen försöker göra affärer med Gud.
En kristen bär hela tiden på både tro och synd. »Så långt hon lever i tro och tacksamhet« uttrycker, liksom »så långt hon är syndare«, inte tidsaspekter – som formuleringen »när hon« kan signalera – utan proportioner mellan vad man ibland kallar »den nya människan« och »den gamla människan« som hela tiden finns samtidigt i den kristne.
