En sensommarkväll i Piteå 2019. Drygt en timme är kvar tills Sebastian Stakset ska leda ännu en kväll i den tältmöteskampanj han är initiativtagare till, Det finns hopp. Under sommaren har han, tillsammans med prästen Hans Weichbrodt och predikanten Carl-Gustaf Severin, gjort det som Sebastian upplevt att Gud vill att de ska göra denna och de två nästkommande somrarna: sätta upp Sveriges största tält på utvalda platser i landet och evangelisera. Något som fått tiotusentals att vallfärdas till tältet och hundratals att ta emot Jesus i sitt liv. 

– Det har varit en otrolig sommar, många har fått sina liv förvandlade, säger Sebastian och funderar på hur han ska sammanfatta de senaste månaderna. 

– Man kan kanske summera den med att en av våra evangelister såg en man med motorsåg och skottsäker väst på en av platserna. Vi bjöd med honom till tältet och han kom, utan motorsåg men med den skottsäkra västen. Och han blev frälst. Det är Guds verk och det är en nåd för mig att få leva i den här tiden.

Vi sätter oss i bilen och kör in mot stadskärnan. 

– Men det som har varit absolut starkast är att se Guds folk enas, fortsätter han. Vi bestämde redan från början att vi ville samarbeta med församlingarna på de platser vi kom till för att de ska kunna ta hand om dem som blir frälsta. När ekumeniken är för ekumenikens skull blir den omöjlig, men när den är praktisk blir den fantastisk. 

Det var 2013 som Sebastian Stakset, tidigare känd som Sebbe Staxx från den kontroversiella hiphopgruppen Kartellen, kom till tro på Jesus och påbörjade en resa bort från ett liv av missbruk, kriminalitet och hat. En livsförvandling som för många kom som en chock. 

– Många trodde att jag hade fått en laddpsykos (drogutlöst psykos, reds anm). Nu, när de sett att det håller och är på riktigt, får de en annan bild, säger han och tillägger:

– När jag blev frälst klippte jag kontakten med alla från mitt kriminella liv. Genom åren har jag sedan förutsatt att de inte vill ha med mig att göra för jag att går med Gud. Men Herren öppnade mina ögon för några månader sedan, då en av de tyngsta kriminella i Stockholm smsade till mig och sa att han ser i mina ögon att jag mår bra. Det är en av anledningarna till varför vi kommer att sätta upp tälten i förorten nästa sommar. 

De som är bekanta med Sebbe Staxx och Kartellen vet kanske att gangstarap-gruppen grundades av den livstidsdömde Leo »Kinesen« Carmona. Sebastian, som träffade Kinesen när han själv avtjänade ett fängelsestraff, var bandets frontfigur från starten. Åtta år senare, 2016, lämnade Sebastian gruppen med förklaringen att han »inte längre har det hat som behövs för Kartellen« och att han »gör det som krävs för att tron ska fungera.«

– Jag fick sådan enorm avsmak för det mörker jag varit i och allt som finns i världen. Jag var tvungen att lämna allt ur den världen. Allt, säger han och fortsätter: 

– De tre första åren var jag på befrielseläger, med i en bönegrupp, var ständigt i kyrkan och hade tre pastorer som var hemma hos mig regelbundet. Det var nämligen ett krig, jag föll hela tiden. Jag var traumatiserad av det mörker jag kom ifrån. Samtidigt verkade Gud väldigt starkt. Och ju mer jag mognade desto mindre blev djävulen och desto större blev Gud.

Kapitel sju i Femte mosebok blev texten Sebastian bar med sig varje dag de första åren och han beslöt sig för att rusta sig för att hålla sig nära Gud.

– Jag bestämde mig tidigt för att minst två pastorer måste vara med om jag ska besöka någon plats. Inte på grund av rädsla, men som skydd. Det är väl min gamla gängmentalitet som sitter i. Men det har varit min räddning. Jag har gett vissa präster och pastorer mandat till att tala in i mitt liv och tillrättavisa mig. Det är viktigt att underordna mig andliga ledare. En annan sköld är att jag bekänner synd. Så fort den kommer in i mitt liv tar jag upp det, även om det kan vara jobbigt, för att det är ett måste för att hålla mig vaken och nykter. 

Vi svänger in på ett hamburgerhak i hjärtat av Piteå för att snabbt få i oss något innan tältgudstjänsten börjar. Utanför restaurangen får ett gäng unga killar syn på Sebastian. En av dem går fram och frågar om han får ta en bild tillsammans med honom. Några sekunder senare står Sebastian omringad av ungdomsgänget. Och det dröjer inte många minuter förrän han börjar be för en av killarna. Maten får vänta. 

– Egentligen ligger det inte alls i min personlighet att gå ut och snacka med vem som helst så här, säger Sebastian senare. De gatuevangelister som jag har med i teamet har det i sig mycket mer naturligt. Men ibland visar helige Ande mig människor jag ska prata med. Och då blir det frukt varje gång.

Sebastian berättar att hans liv numera har ett fokus: att göra det Gud vill att han ska göra. 

– Jag upplevde nyligen att helige Ande sa till mig, lite jobbigt men skarpt: »Varje dag du planerar in egna grejer är en dag då du blockerar mina förutbestämda gärningar över ditt liv«. Människan är som ett tåg och det måste vara Guds kraft som tar det vidare. Känslorna måste vara underordnade Honom och köttet längst bak. Det är ju ingen kristen som lyckas leva så hela tiden, men min strävan efter att göra det, att hela tiden vara ledd av Anden, är viktig för mig. 

Han åker numera land och rike runt för att berätta om Jesus, medverkar i profana tv-program, tidningar och populära podcasts. Hur klarar han av att vara hållbar och inte köra på för hårt? 

– Allt handlar om det man gör är av Guds kraft eller ens mänskliga kraft. Man måste ständigt ifrågasätta motivet bakom sina handlingar. Jag hoppas inte jag är ute och talar så här mycket hela mitt liv. Men nu har Herren gett mig ett öppet fönster. Därför har jag och min hustru bett över kalendern, frågat Honom vad vi ska göra och jag vet att Han har gett mig en uppgift att genomföra det här. Samtidigt har jag tackat ja till väldigt många andra åtaganden som kanske bara »känts« bra för stunden. Det är sådana som alltid slutar med att man får äta upp det och det känns jobbigt efteråt. Att skala bort dem är något jag jobbar på.

Innan vi lämnar restaurangen lovar det tiotal ungdomar Sebastian precis bett för att de kommer till tältmötet i morgon. Att be för ett gäng förortskids en fredagskväll är få förunnat i Sverige. Sebastian gör det som många kristna och församlingar längtar efter att göra mer. Vad är nyckeln?

– Jag brukar tänka på varför folk drogs till Jesus. I grund och botten var Jesus välkomnande och syndarnas vän. Det stora problemet är att en majoritet svenskar tror att de blir dömda om de går till kyrkan. Jag tror att vi måste dra fram stora släggan och riva de där väggarna. 

Sebastian påminns om något som hände honom häromdagen, då han skulle träffa en gammal kriminell kompis för att ge honom en bibel.

– Han öppnade dörren med en pistol i handen. Då tänkte jag, vad gör jag här? Men så insåg jag att jag också har ett vapen i handen – en bibel. Jag gav honom den och hängde kvar ett tag hos honom. Med det sagt måste man förstå att man blir påverkad av dem man umgås med och är det med någon från ditt »gamla liv« kan du dras åt ett håll du inte vill gå tillbaka till. 

Sebastian tror att det finns två diken som kyrkan ofta hamnar i: antingen blir man för innesluten och »når inte ut«, eller så sänker man tröskeln för lågt med att ta bort Guds ord och öppna upp för allt, för att försäkra sig om att inte stöta sig med någon. 

– Jag tror inte på att vara dömande, men man ska stå för det man tror på. Nyckeln är att veta att Jesus i dig drar människor till dig. Därför är det viktigt att hitta styrka och kraft i bönen, se till att starta och avsluta varje dag med Jesus och förstå att om man hänger med okristna så är även det mission.

Vi anländer till tältet som fyllts med flera tusen människor från hela Norrbotten den här kvällen. Några evangelister har varit i Boden under dagen. En av dem är en före detta bankrånare och Sebastians nära vän från Kartellen-tiden. Nu går han bibelskola och den här kvällen har han tagit med sig ett busslass av människor han mött i Boden. En annan som varit med under Sebastians resa är hans fru Isabella, som också kom till tro för några år sedan.

– Jag och Isabella har levt tillsammans sedan 2012, hon var med både i den kriminella karriären och genombrottet i frälsningen. Hon har stått kvar och kämpat tills hon fått se Jesus bryta fri. Vi står i den här tjänsten tillsammans, säger Sebastian och pausar en stund innan han fortsätter:

– Isabella har varit med om allt. För några år sedan kom jag mot henne i vardagsrummet med två knivar och skulle döda henne. Jag var full av demoner och minns själv inte händelsen. Isabella sa då med skarp röst: »Demon, jag binder dig i Jesu namn.« Då hade jag bara flugit ner i golvet. Sedan tog hon upp två telefoner, ringde mina två pastorer och satte på högtalarna. 25 minuter senare kom de och hämtade mig med bil. 

Tillsammans har de ett barn, medan Sebastian har en dotter och son sedan tidigare. De två äldsta är nu också, som Sebastian uttrycker det: »underbart frälsta«. Efter en späckad sommar planerar han att vara hemma mer med familjen och bli mer noggrann med vad som får fylla kalendern.

– Det finns hur många duktiga predikanter som helst som kan predika för församlingen. Det behöver kanske inte jag göra. Jag har fått evangelistens gåva och mitt majoritetsfokus är att nå de onådda. Det är det jag vill ägna mitt liv åt. Jag vill fortsätta samarbeta med Kristi kropp så som jag gjort denna sommar: nå ut men se till att ha en förankring i kyrkorna. 

Det är tidig lördagsmorgon i Piteå. Präster, pastorer och andliga ledare från trakten, lovsångare, evangelister och andra som är involverade i kampanjen har samlats för att be. Efter bönen berättar Sebastian att han precis fått höra en historia om när väckelsen bröt ut här i bygden, först i Norrfjärden och sedan hur den spred sig över hela omnejden. Han berättar om att han hört om en mamma i Porsnäs som bad intensivt för sin sons frälsning. Hur denne son på en dansbana i Porsnäs i början av 1800-talet drabbades så påtagligt av Guds kraft att han ropat ut till sina kamrater att omvända sig. Guds kraft kom så starkt att samtliga på dansbanan böjde sina knän och överlät sig till Gud. 

– Sonen var väckelsepredikanten Per Brandell. Och en av dessa på dansgolvet sägs ha varit Carl Olof Rosenius pappa, han som grundade EFS, säger Sebastian och reser sig upp från stolen.

– Jag vill dit! Jag vill till platsen där mamman började be. 

Några minuter senare tar vi oss till EFS-­kapellet i Norrfjärden för att se om det finns någon som kan hjälpa oss att hitta platsen där den bedjande modern bodde. Med några vänliga församlingsmedlemmars hjälp hittar vi till slut till det 275 år gamla huset. Här bor det nu en småbarnsfamilj som är bekanta med deras hems historia. De har sparat en gammal bibel som fanns kvar när de flyttade hit. Sebastian frågar om han får en stund på platsen, och det går bra. Vi sluter ögonen, och någon minut senare faller Sebastian ner på knä och ber: 

– Gud, gör det igen! Låt oss få hämta levande vatten från de urgamla brunnarna. 

Den kvällen är tältet, som rymmer 4 000 människor, nästan fullt. Ungdomarna som Sebastian träffade på restaurangen kvällen innan sitter på raderna längst fram, och när det senare inbjuds till frälsning går alla fram. Och kanske Sebastian bara fått se början på den bön han bett bara några timmar tidigare. En sak är i alla fall säker: många människors liv och hjärtan har blivit förvandlade denna sommar, precis som Sebastians. En ny historia håller på att skrivas. 

• Della
• Twittra