Jesus sade: »Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.« Orden från Markusevangeliet 9:33–37 som citeras när nydöpta välkomnas i våra dopgudstjänster, lyfter något grundläggande om sändningen. För att gestalta sin poäng lägger Jesus armen om ett barn i folksamlingen och tydliggör att den ringa, ett barn eller en tjänare (samma ord i grekiskan) förmedlar Guds rike Jesuslikt. På »bibliska« används ordet apostel, sändebud – en person som får fullmakt att företräda den som sänder. Genom hela frälsningshistorien ser vi Guds handlande genom sändebud som Mose, David, Ester, Johannes döparen och Paulus. Gud följer samma mönster: Han väljer ut och förbereder människor till unika uppdrag – och förberedelsetiden är lång. Såg ni kyrkflytten i SVT i augusti? När Kiruna kyrka sändes till sin nya plats genomfördes på två dagar vad som förberetts under två år. Dopets liv pågår dagligen osynligt för omvärlden och vill fästa oss i Jesu kärlek. Älskad. Rustad. Sänd.
Lärjungarnas diskussion som föregår dopcitatet i Markus 9 är faktiskt ett gräl om vem av dem som är störst. Jesus tar tillfället i akt att förklara att den som är sänd kännetecknas av ointresse för överläge. Guds rike jobbar från underläge. I samtal med en prästvän kom vi in på kyrkans struktur, där han nämnde biskopen som »överst«. »Ja, eller tvärtom«, blev min impulsiva respons. Med all respekt för att strukturer behövs, säger vi döpta ja till att vara allas tjänare. Vår första identitet får vi i dopet oavsett vilken roll vi sedan sänds till.
Att vara sänd ser olika ut i livets olika säsonger. Jesus sändes som Messias redan i moderlivet. Från att han lämnade himlen bestod hela trettio år av förberedande och i stort sett inofficiella år i en vanlig judisk familj, som trähantverkare. Vi får inte veta mycket om den tiden, men genom att titta på fromma judars familjeliv i dag förstår vi vilka mönster som format honom. Efter 30 år inträder den nya säsongen med startpunkt i dopet i Jordan. Genom de väldokumenterade offentliga åren lär vi oss att leva som Guds sändebud med ödmjukheten hos Jesus som vägvisare. Frånvaron av positionssökande är total. Han är helt trygg i vem han är och känner riket han introducerar på jorden så väl.
Att vara sända är att vara utvalda och bemyndigade som apostlar – som enskilda och rörelse. Tillsammans med dem vi möter i Bibeln och alla generationer i kyrkan före oss får vi axla vår del av uppdraget att döpa och bjuda människor till Jesus. EFS är sänd till Svenska kyrkan och våra föregångare gav allt för att ge evangelium till fosterlandet. Sedan jag flyttade till Lannavaara har jag också sett och förstått att sändebud har efterklang långt efter sin livstid. Prinsessan Eugenies hjärta för Jesus präglar min by än i dag, liksom August Lundberg som formades och rustades i ett EFS-hem i Kopparberg och lät sig sändas till väglöst land som apostel i nordligaste Sveriges Lannavaara.
Dopgudstjänstens andra nyckelbibelord mejslar fram varför vi sänds: för att göra lärjungar, döpa och föra vidare det Jesus lär och levde. Och så slutligen orden till alla döpta i alla tider: »Jag är med er.« Vi sänds aldrig ensamma, även om ordet »sänd« för mig kan låta lite distanserat och liksom övergivet. Som en förälder som skickar iväg barnet ensam på en buss och säger: »Hejdå, älsklingen. Du får berätta om din resa när du kommer tillbaka.« Jesus är aldrig på avstånd utan alltid där vi är. Även om det inte alltid känns så.
Vi välkomnas till Guds familj i dopgudstjänsten med påminnelsen om att vi är små. Precis som det ska vara. De döptas gemenskap blommar från ett underläge och frälsningshistorien har många exempel på det, men jag vill lyfta vår rörelse EFS. Vi är inte stora eller främst, men vi är sända. Bara vi kan vara EFS i Svenska kyrkan, och dagligen ser jag det storslagna i vår litenhet här som EFS Nord och förstår varför Gud behöver just EFS unika sändning i vårt land.
I år är det 170 år sedan EFS formades för att härbärgera »den eld som vår Frälsare tände« inom kyrkan då. Vägvalet att stå fast som minoritet i kyrkan med samma missionsbefallning har många gånger kostat på. Generationer före oss har gjort sin del. Nu är det vår tur, och jag tycker mig ana att vi står inför en ny säsong – att vi liksom haft en lång förberedelsetid för att kunna vara just EFS i vår Svenska kyrka. Om vår prestationsförmåga eller position hade varit avgörande skulle styrka eller storhet behövas – men det är tvärtom en hjälp och fördel att vara små. Vi frestas inte att lita på vår egen kraft. Med barnen som förebild är vi helt beroende av Jesu förmåga – i dag liksom 1856. Så vill Jesus sändas genom oss och våra enskilda kristna liv i dag.
Jag inspireras av dem som gått före i tron i Sápmi och Tornedalen. Fäderna inom EFS har troget skördat och sått här. Jag ser mer och mer av den där sällsynta villigheten att betala priset som behövs, den som syns i väckelsehistoriens förgrundsgestalter och i Bibelns personporträtt.
Än räckes Guds frälsning, Jesus, likt ett barn, till den som sig ångrar och tror (Sv psalmboken 228). Ett barn öppnar hjärtan och omfamnas. Guds budskap räcks underifrån – och det är så vi sänds i dag till vår tid.
