Den här våren har inneburit mycket nytt och samtidigt lever vissa ämnen kvar och slutar inte beröra oss. Bland annat ledarskap. Det som så ofta får mitt hjärta att slå lite fortare och orden att nästan snubbla av iver. Så spännande. Så viktigt. Så återkommande. Det märks att det är en fråga som engagerar. Men mitt i det engagemanget finns också en underton av frustration över att ämnet verkar komma tillbaka hela tiden och att vi aldrig kommer till punkt. Så länge som jag kan minnas har ledarskapsfrågan ur olika perspektiv behandlats och brottats med. 

Jag har också varit frustrerad och är det till viss del fortfarande. Känslan är att vi borde ha kommit längre, nått bredare, blivit fler. I hela det känsloregistret försöker jag landa och vila i att vi aldrig blir klara. Det som händer är att vi hela tiden utvecklas, utmanas och växer. Utöver det kan vi också glädja oss över att det hela tiden tillkommer många nya ledare. Det finns inget som någonsin blir färdigt när det gäller ledare utan det är hela tiden något vi behöver jobba med.

Ett av alla de perspektiv som jag funderat mycket på är just frågan om hållbart ledarskap. Jag ser hur allt yngre ledare behöver ta i allt svårare frågor, hur få ledare sliter hårt utan stöttning, hur gränsdragningar suddas ut tills vi längre inte lever som vi lär och till sist inte orkar längre. Det sliter på oss som människor. Vi längtar efter det äkta och genuina men vad lägger vi i det? 

För några år sen pratade jag med en ungdom som gav uttryck för uppgivenhet över hur svårt det kändes att bli en perfekt ledare. Hon upplevde att vi ledare verkade vara utan problem och brottningar och att då det kändes ouppnåeligt att leva så. Jag kan fortfarande titta tillbaka på det samtalet och känna ett stråk av sorg. I min iver att vara äkta och genuin hade jag varit med och byggt upp ett ideal där mänsklighet och bräcklighet inte syntes. 

Jag längtar efter en äkthet som rymmer båda styrka och svaghet. Som ställer krav och som förlåter misstag. Där vi genom våra liv får visa på att Gud använder oss bräckliga lerkärl. Även i spåren av vår svaghet kan något växa fram och bli till välsignelse. Att tro något annat är för mig att tro lite om Gud. Men vi behöver gå tillsammans, ömsom leda, ömsom ledas. Hjälpa varandra att sätta sunda gränser och att lyfta av varandra bördor som inte är våra att bära. Vi behöver uppmuntra varandra och vi behöver be för varandra! …och vet ni, fortsättning följer. 

• Della
• Twittra