När jag tänker på kyrkan och den lokala kristna gemenskapen, är inte »felfri« ett av de första orden jag tänker på. Ändå är det just det ordet Paulus använder när han i Efesierbrevet skriver att kyrkan ska vara »helig och felfri«. Varje gång vi läser trosbekännelsen tillsammans, bekänner vi också vår tro på »en helig kyrka«. Det finns en spänning här, mellan det vi bekänner och det vi möter i livet.
Genom alla tider och för alla slags kristna finns en längtan efter en »ren« kyrka. En del ser tillbaka till väckelsens tid, andra till den lutherska ortodoxin på 1600-talet, någon längtar till den enade kyrkan under fädernas tid och vissa läser Apostlagärningarna och drömmer om den oförstörda urkyrkan. När allt var som det skulle.
Redan i Apostlagärningarna ser vi dock att allting inte är frid och fröjd. Redan då var man tvungen att lösa konflikter och reda ut lärofrågor, men samtidigt i någon mån stå ut med att olika personer och grupper inte tänkte eller gjorde på precis samma sätt. Faktum är att de flesta skrifterna, nästan alla brev, i Nya testamentet skrevs just för att kyrkan inte var helig och ren. Ibland för att rätta till fel, men också för att hjälpa församlingen och därmed även kyrkan att hålla ihop i en enhet som inte bygger på sin egen renhet.
Augsburgska bekännelsen, som har en central roll i luthersk tradition, säger i artikel VII att det för kyrkans sanna enhet är »nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten«. Kyrkans enhet handlar alltså om evangeliet. Sakramenten och dess giltighet är väl värda att reflektera över, men i denna artikel kan vi nöja oss med att betrakta dem som evangelium i handling och fysisk form – en konkretisering av orden: för dig utgiven.
Den stora faran är när vi gör något annat än evangeliet till grund för vår enhet. Olika människor och traditioner har olika fallgropar. Som pietister kan det handla om hur helgelsen ska se ut. Som lutheraner kan det handla om läran, ibland in i minsta detalj. För alla kan det handla om vanor: enheten bygger på att vi sjunger samma sånger eller firar gudstjänst på ett visst sätt. På olika sätt sker en förskjutning av tyngdpunkten, från det centrala till frågor som ligger mer i periferin. De är inte oviktiga, men centrum måste vara evangelium!
Självklart är då inte etiketten evangelium det viktiga, utan själva innehållet: att Jesus dog för våra synder och uppstod på tredje dagen, i enlighet med skrifterna. Så sammanfattar Paulus evangeliet i Första Korinthierbrevet och det är kärnan i förkunnelsen genom kyrkans hela historia, från Apostlagärningarna till i dag. Där evangeliet förkunnas och gestaltas lever Kristi kyrka, hur mycket andra fel och fläckar det än må finnas. Om vi skulle rensa ut alla med fel och fläckar skulle det nämligen inte bli många kvar! 
Givetvis innebär detta inte att det är fritt fram i det kristna livet. Nya testamentet innehåller mycket undervisning om hur livet i Jesu efterföljd ser ut. »Vi som har dött bort från synden, hur skall vi kunna leva vidare i den?« frågar Paulus i Romarbrevet. Men om vi gör vår efterföljelse till grunden för enhet går vi lätt vilse.
Som väckelserörelse har vi ibland gjort det. Vi har talat om »väckta präster« på ett sätt som har kunnat uppfattas som ett underkännande av andra präster, även om det inte var avsett så. Trots att vår bekännelse tydligt uttrycker att Ordet och sakramenten är verksamma »i kraft av Kristi instiftelse och befallning, även om de meddelas genom ogudaktiga«. Samtidigt finns det också flera exempel på det motsatta, när vi är dem som blivit bortsorterade eller uträknade ur gemenskapen. Ibland har väckelsekristna blivit uteslutna, ibland har de lämnat självmant. Men det gemensamma för alla som bildat nya sammanhang är att också de nya sammanhangen förr eller senare har behövt kämpa med sin enhet och »renhet«.
Kyrkans enhet utmanades under våren av den heta frågan om äktenskapssyn, i flera olika sammanhang. Sveriges radio gjorde reportage, kyrkopolitiker tryckte på och biskopsmötet kom med sitt uttalande Vägar framåt. Uttalandet uppfattades av många som en gränsdragning och markering, kanske starkare än vad biskopsmötet själva avsåg. Då får vi tyvärr konstatera att de brustit i omdöme, åtminstone när det gäller vissa formuleringar i uttalandet.
Debatter likt denna kan flytta vårt fokus, från centrum till periferin. Därför måste vi ständigt påminna oss om grunden för allt – den enda grunden vi ska bygga på, den som redan finns: Jesus Kristus. En av Jesu liknelser som kan hjälpa oss finns i Matteus 13:24–30 och handlar om den goda säden. Han säger att ogräset och säden ska få växa tillsammans, så att inget av den goda säden går förlorat. Först när skörden sker ska ogräset rensas bort. Liknelsen kan tillämpas både på den kristna gemenskapen och i våra egna liv. Vi kan också tänka på Luthers simul: att vi är rättfärdiga och syndare samtidigt. Det gäller inte bara oss själva utan också kyrkan. Kyrkan är helig och felfri, samtidigt full av syndare. Det är inte konstigt om vi får kämpa med enheten då.
En annan bild som kan vara till hjälp för att se enheten är altarringen. När vi samlas för att ta emot Jesus i nattvarden gör vi det ofta i en halvcirkel, kanske vid en fysisk altarring. Tittar man på var och en av oss kan det se ut som att vi står riktade åt olika håll, men vi är ju riktade mot mitten. När vi är riktade mot Jesus så har vi rätt riktning. Då är vi också ett, även om vi står på olika platser. När vi närmar oss Jesus, som är centrum, kommer vi också närmare varandra.
Så, när vi vill reflektera och uttala oss om enhet, låt oss då söka honom som är vårt eget och kyrkans centrum – Jesus Kristus. Han som dog för våra synder och uppstod på tredje dagen, i enlighet med skrifterna.
