Ledare

Enhet i mångfald

I höstas blev en präst, vigd för tjänst i EFS, förklarad obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst av domkapitlet i Luleå stift på grund av den undervisning prästen haft på ett konfirmationsläger. Ärendet överklagades till Svenska kyrkans överklagandenämnd som nu i maj upphävde beslutet. Prästen är alltså åter i vigningstjänsten. Det finns mer att läsa om saken i detta nummer (sid 10).

Överklagandenämnden skriver att det finns läropluralitet i frågan om äktenskapet. Läropluralitet, jag suger lite på det ordet. Det betyder att det finns flera sätt att se på en fråga, och att dessa ryms i kyrkans lära. Vad gäller äktenskapet har kyrkan två synsätt. Det låter praktiskt och enkelt men i praktiken är det ganska svårt eftersom synsätten är så olika. Antagligen står man som enskild för den ena eller den andra äktenskapssynen av de två. Men det överklagandenämnden fastslår är att båda synsätten ryms, sida vid sida i Svenska kyrkan. Överklagandenämnden skriver också att det synsätt som prästen i fråga representerar, varit det dominerande i kyrkan, även om det inte är så idag. Det är också värt att nämna att EFS aldrig gjort någon hemlighet av att EFS huvudlinje är att stå kvar i den traditionella synen på äktenskapet. EFS har funnits med i olika samtal och betänkanden kring äktenskapsfrågan genom åren och konsekvent hävdat denna syn. 

För några år sedan var jag med dåvarande missionsföreståndare Stefan Holmström på ett samtal i biskopsmötet kring EFS hållning i frågan om äktenskapet. I slutet på samtalet ställdes frågan om vi uppfattat samtalet som att EFS rymdes i kyrkans bredd. Svaret från oss båda var ja. Men med anledning av det som hände i Luleå började jag fundera om detta ändrats, men nu vet vi att så inte är fallet. Det finns full frihet eftersom det råder läropluralitet i frågan.

Nu behöver vi alla, i våra samtal kring dessa frågor, visa respekt för varandras hållning. Att Svenska kyrkan rymmer två olika synsätt i frågan om äktenskapet innebär förstås utmaningar, eftersom teologi får och ska samtalas om. I frågor som denna är det svårt att riktigt veta hur, med tanke på att sådana samtal ofta lett till polarisering. Alla har vi en fortsatt uppgift, och den handlar om hur vi bemöter varandra i denna frågan, att det görs på ett sätt som det anstår kristna. Detta måste vara vår strävan då vi alla önskar kyrkans enhet.