Det är en av Stockholms varmaste sommardagar och den Eritreanska Gruppens tigrinjatalande ungdomsgäng från Betlehemskyrkan träffas på en av stadens finare takterrasser på Rehnsgatan. Det är första gången de möts efter att coronapandemin bröt ut i våras, och två av ungdomsledarna Elilta Tekeste och Kibreab Sebhatu har en nyhet att dela.

– Vi ska gifta oss, säger Elilta Tekeste.

Elilta och Kibreab, som är anställd av EFS som ungdomsledare för den tigrinjatalande ungdomsgruppen fram till oktober, har tillsammans med ett par andra eldsjälar varit med och format ungdomsverksamheten i Betlehemskyrkan sedan starten 2016.

De utmärker sig som tydliga ledare även under den avslappnade förlovningsfesten. Elilta ser till att samtliga 20-tal gäster välkomnas vid entrén och att de sedan har sina glas fyllda med läsk där de sitter runt de rektangulära borden – tjejerna på ena sidan och killarna på den andra. 

– Hur ska vi kunna lära känna varandra när vi sitter såhär långt ifrån varandra, skojar Hermon, en av de unga vuxna tjejerna. 

Samtalsämnet är, inte helt opassande, relationer. Beteenden, fördomar, kulturkrockar och förväntningar av föräldrar diskuteras med fnitter och backas upp med Bibeln som auktoritet. Elilta är glad att hon framöver kommer att slippa höra mammas tjat om att: »Det är dags att stadga sig nu«, hela vägen ifrån Eritrea. 

Ungdomarna pendlar obehindrat mellan tigrinja, engelska och svenska. Allra helst talar de dock tigrinja. Förutom att de delar samma språk, kultur och tro finns det en avgörande gemensam nämnare som sammansvetsar gruppen – samtliga ungdomar är ensamkommande flyktingar från Eritrea. 

När Elilta reflekterar tillbaka på sin egen resa från Eritrea för 11 år sedan, skulle hon aldrig kunna föreställa sig att livet skulle bli så bra som det faktiskt blev.

– Gud har gjort det omöjliga möjligt, säger hon.

Och det krävs att Elilta backar bandet för att djupet, vemodet och modet i hennes vittnesbörd ska framgå. 

Som 17-åring höll hon på att förlora synen i vänstra ögat. Läkarna i Asmara, Eritreas huvudstad, saknade verktyg att utföra ett ingrepp vid tillfället och skrev ett läkarintyg med godkännande för en operation utomlands. Utifrån Eritreas restriktiva passpolicy att döma, var läkarintyget ett mirakel i sig. 2009 bar det av till Kenya och Elilta berättar att hon hade en obehaglig känsla av att det skulle dröja innan hon kunde återförenas med familj och vänner.  

– Det var inte mitt val att flytta till Sverige, det bara blev så, konstaterar hon. 

Efter den lyckade operationen gick nämligen allt väldigt fort. Det blev en öppning att resa till Sverige som hon inte kunde tacka nej till, då det skulle ge chansen till en bättre och tryggare framtid. Bakom sig lämnade hon familjen som bestod av pappa – präst i den evangeliska lutherska församlingen i Eritrea – mamma och fem syskon. För att inte tala om vänner, skolan, kyrkan och kulturen. 

Men Sverige var inte helt främmande för henne. Djupt inne låg en förväntan om att de svenska missionärernas nation skulle leva upp till ryktet om att vara »ett ultrakristet land«. Bilden sprack dock när hon möttes av tjejer som rökte – höjden av skambelagt för kristna i Eritrea – i ett vintermörkt, snötäckt och kyligt Stockholm. 

Elilta placerades på ett ungdomshem för flyktingar på Medborgarplatsen innan hon fick ett eget boende på Fridhemsplan via Stadsmissionen. De första åren kantades av ensamhet, depression och en saknad efter »precis allt«. 

– Jag hade ingen att prata med på mitt eget språk och lärde mig snabbt att mina grannar inte ville komma över spontant på en kopp kaffe som man brukar göra i Eritrea. Jag kände en stor tomhet. 

Kulturkrockarna avlöste varandra och Elilta vantrivdes i Sveriges individualistiska samhälle. Ända tills hon träffade en etiopisk tjej som hade hört talas om en eritreansk församling som låg på Rådmansgatan. 

2011 klev hon in i Betlehemskyrkan för första gången. Med en lättnadens suck förklarar hon att det var som att livet tog vid där det en gång hade stannat upp efter flykten till Sverige. 

– Det var som att komma hem. Jag ville vara i Betlehemskyrkan så ofta det bara gick. För mig var det den tryggaste platsen jag kunde hitta och att församlingen vågade satsa på ensamkommande flyktingar har betytt allt för mig. 

Med den bakgrunden blir det lätt att förstå hennes egna engagemang i ungdomsgruppen. Så småningom blev Elilta aktiv i församlingsarbetet och 2015 skulle ett gäng konfirmera sig. Efter konfirmationen ville de upprätthålla bibelstudierna och så formades kyrkans tigrinjatalande ungdomsverksamhet.  Det är alltså, bland andra, dessa konfirmander som idag har samlats för att fira Elilta och Kibreabs förlovning.

– Vi är inte bara ett ungdomsgäng, vi är som syskon, säger Elilta. 

De träffas på lördagar i Betlehemskyrkan och studerar Bibeln, ber och lovprisar Gud tillsammans. Det som började 2016 med återhållsamma och ytliga diskussioner, har utvecklats till djupa samtal kring Ordet. 

En av höjdpunkterna var när ungdomsgruppen arrangerade en internationell ungdomskonferens 2018. Ungdomar från Sverige, Tyskland, Norge och London samlades på EFS-gården Åkerögården (numera såld) och hade bjudit in talaren Dawit Bokre, huvudpastor på Good Shepherd Lutheran Church i Kalifornien, USA. 

När den tigrinjatalande ungdomsverksamheten blev självgående, ville de även hjälpa de svensktalande eritreanska ungdomarna, som fallit mellan stolarna, att starta en grupp. Det började med Alphakurser med ledning av Sofia Svensson, som då var församlingskonsulent i Betlehemskyrkan. Syftet med bägge grupperna var att ungdomarna skulle etablera en personlig relation med Gud.

Fyra år senare, med kött på benen och en mer fördjupad bibelkunskap, är de idag redo att ge vidare, upplever Elilta.

– Det är en längtan jag har. Missionärerna från Sverige var i Eritrea och delade evangeliet, nu är det vårt ansvar att nå det svenska folket genom att evangelisera tillbaka. Jag tror att det är en del av Guds plan att vi som eritreaner hamnade i Sverige. 

Det förflutna är dock alltid lättare att uttyda och förstå sig på när man ser tillbaka i backspegeln, erkänner Elilta. Precis som för henne, väntar en helandeprocess för vissa av ungdomarna som har börjat etablera sig i Sverige. Vissa har ännu bara tillbringat två år i landet och bär på tunga bagage. Flykten från hemlandet kräver ofta en lång och smärtsam helandeprocess. 

På grund av situationen i Eritrea har många tvingats lämna landet, men flykten till trots, är eritreaner i exil splittrade i synen på läget i landet. Det är svårt att gå in på djupet i den diskussionen, medger Elilta.

– Det rör sig om en hel generation som har flytt på grund av diverse situationer – både individer och hela familjer som har påverkats på ett eller annat sätt. Man har starka åsikter om varför saker och ting är som de är.

Vi pratar vidare om generationer, om att ta över stafettpinnen från de äldste i församlingen som har gått före. 

– Gud har en enskild plan för varje generation. Vi var tvungna att integreras med andra kulturer på ett sätt som den äldre generationen inte behövde i samma utsträckning. Därför kan vi också nå de arenorna som de inte släpptes in i – skolan och kulturlivet till exempel. Vi talar både svenska och tigrinja så jag tror att det kommer bli en multikulturell församling i framtiden. 

Men innan församlingen blir ett med de hundratals kulturerna som finns representerade i Sverige, ska Elilta och Kibreab bli ett. I slutet av september blir de vigda av församlingens herde – Fetsum Natnael. I ett av Budbärarens tidigare nummer uttryckte Fetsum sin längtan efter väckelse. Om Elilta får representera den generationen av fackelbärare som Fetsum talade om, är framtidsvisionen i goda händer. 

• Della
• Twittra