Under första delen av 1800-talet dominerades det religiösa livet i Sverige nästan helt och hållet av den lutherska kyrkan, som då var statskyrka och en del av statsapparaten. Statens och kyrkans intressen sammanföll i princip fullständigt. 

Men vid sidan om – och delvis inom – statskyrkan fanns andra rörelser. På olika håll i landet blåste nya andliga vindar, väckelsevindar som ofta hämtade intryck från utlandet och ibland leddes av inflytelserika personligheter som hade förmågan att samla och fånga människor.

En av dem som kom att betyda mycket i de kretsar som bildade bakgrund till EFS, var den skotske metodisten George Scott (1804–1874). Han kom till Sverige för att vara själasörjare för brittiska arbetare i landet, men ganska snart knöt han svenska medarbetare till sig och med olika initiativ vände han sig också till svenskar. Scott var en typisk entreprenör som arbetade för nykterhet och mission. Han tog bland annat initiativ till Missions-Tidning och Pietisten, två tidningar som Carl Olof Rosenius (1816–1868) tidigt knöts till. Över huvud taget fanns han aktivt med i många av de initiativ som togs på det religiösa området i Sverige vid denna tid. Hans byggande av Engelska kyrkan – senare Betlehemskyrkan – och hans kontakter med Rosenius och kretsen kring honom hade stor betydelse för det som skulle komma att bli grunden för EFS.

En söndagsafton nära jul 1852 satt tre studerande i Uppsala och läste och samtalade tillsammans. De var alla gripna av den evangeliska väckelsen och ville nå ut till fler med det kristna budskapet. De kom fram till att traktater vore en bra väg att gå, det låg i tiden och traktatframställning var billigt. De tre som träffades var Hans Jacob Lundborg (1825–1867), Waldemar Rudin (1833–1921) och Bernhard Wadström (1831–1918). Alla kom att bli viktiga personer i EFS tidiga historia, och på många sätt kan man säga att dessa tre studenters initiativ kom att konkret lägga grunden för bildandet av EFS några år senare. 

Hans Jacob Lundborg initierade bildandet av EFS, och han kom även att vid samma tid medverka till bildandet av flera missionsföreningar på olika håll. Waldemar Rudin blev en bit in på 1860-talet förste rektor för EFS Missionsinstitut och var den som i praktiken valde ut EFS första missionsfält. Bernhard Wadström – vid detta tillfälle relativt nyomvänd – tog senare initiativ till EFS egen tidning Budbäraren och var i många år flitig som sångsboksutgivare, redaktör och predikant. Han hade nära kontakter med hovet och satt i två omgångar i EFS styrelse, sammanlagt 27 år.

Samtidigt som tankar om traktatspridning och organiserande av evangelisation i Sverige formades, togs även andra initiativ inom landet. År 1853 bildades Evangeliska Alliansens svenska avdelning där Rosenius och Lundborg var engagerade. Och året efter bildades Stockholms traktatsällskap där Rosenius också var med. Över huvud taget var Rosenius vid denna tid en känd och aktiv företrädare för den nyevangeliska väckelsen i Sverige. Att han var med vid bildandet av EFS och satt i dess första styrelse betydde mycket för rörelsens etablering i riket.

Den från början mycket blygsamma tidskriften Pietisten, vars första nummer 1842 trycktes i en upplaga på bara 600 exemplar, hade efter tio år en mångdubbelt större upplaga. Den blev så efterfrågad att de första numren nyredigerades och trycktes om och tidskriften lästes i väckelsekretsar i hela landet. Rosenius var den teologiskt mest inflytelserika personen vid denna tid, åtminstone bland dem som delade väckelsens värderingar. Hans skrifter – som för övrigt ofta hade sitt ursprung just i artiklar och artikelserier i Pietisten – var mycket spridda.

Med detta som bakgrund var scenen förberedd för bildandet av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), eller som det också hette i det första protokollet, Fosterländska Stiftelsen för Evangelii befrämjande. Det ägde formellt rum den 7 maj 1856. Initiativet kom från Hans Jacob Lundborg, och Carl Olof Rosenius var med i den grupp som fattade beslutet om att bilda EFS. Han kom i EFS styrelse att bland annat vara med i den kommitté som skulle pröva blivande kolportörer. 

Det uttalade syftet med denna stiftelse – en stiftelse i en helt annan mening än vad ordet står för i dag – var att samla frivilliga krafter i landet för att på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund främja Kristi rikes tillväxt (EFS stadgar §1). Samma inriktning gäller än i dag.

De första åren satsades det på spridning av småskrifter och traktater, kolportörsverksamhet och utgivning av tidningen Budbäraren. Redan här framfördes även tankar på internationell mission, men styrelsen menade att det måste vänta. En expedition inrättades och det evangeliska arbetet organiserades, samtidigt som man arbetade för att göra EFS arbete känt i landet. 

EFS idag

Den stora folkväckelsen som i grunden (tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen) förändrade det svenska samhället är främsta orsaken till att EFS bildas. För väckelsen behöver inte bara företrädare utan även organisation och framför allt media för att växa och skapa ett bestående inflytande. Därför håller du just nu i Budbäraren – årgång 165 – som konkret bevis på att EFS fortfarande förvaltar sitt uppdrag. Likaså har bokutgivningen, nu senast med Rosenius outgivna material, tagit fart igen. 

Vi lever fortfarande i ett samhälle präglat av den stora väckelsen – även om gemene man inte längre ser referenserna. Uppdraget att få se människor och samhällen förvandlade av Jesus är lika aktuellt då som nu. Vi måste därför trofast fortsätta att förvalta vårt arv med både vishet och entreprenörskap. Men vi behöver också våga lyssna in Guds tilltal idag och vidareutveckla våra gåvor så att vi kan få fortsätta vara ett verktyg för Kristi rikes tillväxt. 

Och kanske får vi – i vår tid – återigen uppleva en väckelse som förvandlar vårt land.

Johan Ericson, chefredaktör

• Della
• Twittra