Det är förmiddag när jag går ut i trädgården. De första frostnätterna har gått hårt åt rabatten med dahlior; höga och nästan svarta behöver de nu grävas upp för att vinterförvaras.

När jag sätter grepen i jorden funderar jag över att jag länge, långt in i juli, misströstade om blomningen. Jag hade inte haft tid att förkultivera knölarna och när sommaren blev sval såg det ut som om det inte skulle bli mycket av rabatten i år. Misströstan sa mig att det skulle bli ett förlorat år i rabatten, men i slutet på sommaren och början på hösten växte de så att det knakade. Jag som i vanliga fall är en positiv person, tänkte när jag såg blomningen: »Det hade jag aldrig trott, inte i år«.

Misströstan är den där lilla känslan som säger: »det blir inget, det går inte« eller påtalar vad du inte kan. Kanske känner du igen sådana tankar? Misströstan skapar inte möjligheter och inger inte hopp. Den tränger sig in under skinnet och tar bort glädjen.

Gäller det en rabatt är det inte hela världen, men gäller det andra områden som begränsar det Gud tänkt för oss är det mer bekymmersamt. I EFS verksamhetsplan arbetar vi med det lilla ordet sänd, som handlar om att vi alla är bemyndigade, att vi alla liksom har ett ärende. Vi är sända till ett uppdrag, till att göra skillnad eller kanske snarare att vara skillnad eftersom hela livet räknas.

I kyrkan kan vi lätt bli aktivistiska, för det finns så mycket bra vi kan göra – och givetvis ska göra – men ännu viktigare är just att vara. I varandet innefattas hela ditt liv. Där är hela du med, hela tiden. Det är inte en aktivitet du går till och sedan ifrån, utan det innefattar allt: ditt leende, din blick, sättet du talar om och med människor. Där ryms kärlekens små gester, bönen, innehållet i samtalen, ord av uppmuntran och tröst.

Ditt liv, ditt tal och dina handlingar berättar om vem du är. Det hjärtat är fullt av talar munnen, säger Ordspråksboken. Vår omgivning märker om vi är bittra och besvikna, och är vi avundsjuka och talar illa om andra söndrar vi i stället för att ena och bygga upp. Lever du däremot ett liv vid Jesu hjärta och låter hans sinne forma ditt, kommer människor i mötet med dig se Jesus.

Så, till dig som har lätt för att misströsta vill jag särskilt säga: Misströsta inte. Du är sänd, inte främst till en uppgift utan till ett liv format av Jesus. Även om åren gått och du tycker att du skulle ha gjort större avtryck – lev nära Jesu hjärta! Då kommer ditt inre att blomma och andra kan njuta väldoften från ditt liv. Och tänker du att du ännu inte hunnit leva på den platsen hos Jesus, är det inte för sent. Livet kan sensommarblomma.

• Della
• Twittra