Mina föräldrar var troende. Jag tackar Gud för att jag fick växa upp i ett kristet hem. 

I hemmet lästes andaktsböcker, som När dagen börjar av Olle Nystedt, pastor primarius (numera: domprost) i Stockholm, som mina föräldrar fick när de gifte sig. Men vi läste också bibelberättelser för barn och betraktelser av C. O. Rosenius och andra. Mina föräldrar hämtade näring ur kristen uppbyggelselitteratur, men jag minns inte att de läste Bibeln.

Varför jag själv började läsa Bibeln vet jag inte. Troligen sa någon i bönhuset att det var bra. Några år innan konfirmationen började jag i alla fall läsa ett kapitel ur GT och ett ur NT varje dag.

Bibeln räddade min tro. Som tonåring undrade jag om Jesus var värd att satsa på. Då kom jag att läsa Johannes 1:45, där Filippos säger till Natanael: »Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.« Om Gud hade sett till att det stod om Jesus i de gamla skrifterna verkade det troligt att denne sedan blev sänd av Gud. Jag studerade hur löftet och uppfyllelsen hör ihop.

Bibeln blev även mitt arbetsredskap. Om jag inte hade börjat läsa Bibeln hade jag nog inte blivit präst. Men nu fick jag förmånen att dagligen leva med bibelordet. Länge såg jag mig själv som främst förkunnare, men nu är samtal med olika människor i min närhet minst lika viktiga. Kanske gör Gud de mest svårflörtade typerna till präster, för att tvinga oss att gräva i Ordet. För det krävs både arbete och Andens vägledning för att tolka och tillämpa Bibeln. 

Den lutherska distinktionen mellan lag och evangelium hjälper mig. Lag = kravet, det jag ska göra eller inte göra. Evangelium = gåvan, det Gud har gjort och gör för mig och världen. Båda behövs och finns i Bibeln. Men vi fastnar lätt i lagen; det märks både i andras predikningar och i mina egna. Så jag behöver ofta fråga: »Var är evangeliet, det som ger glädje och liv?«

Bibeln finns också i min vardag. Min personliga bibelläsning har ibland funkat bättre, ibland sämre. Sämst blir den när jag gör den till en prestation. Som bäst är den en vandring i ett spännande och omväxlande landskap, i enlighet med C. S. Lewis ord: »Jag tror på kristendomen så som jag tror att solen har gått upp: inte bara för att jag ser den, utan därför att genom den ser jag allt annat.«

Jag har älskat mitt arbete men försummat familjen. Mina barn har nog sett mig läsa Bibeln, men mest när jag förberett mig inför en predikan. Har de sett mig läsa för att dricka liv ur Ordet? Som vuxna tror de kanske – liksom många andra – att bara präster behöver Bibeln?

• Della
• Twittra