Får jag ställa en fråga, eller är den kanske dum? Är du kristen?« För fem veckor sedan började jag på universitetet för första gången – socionomprogrammet i Malmö. Självklart var jag nervös och pirrig när jag gick in i föreläsningssalen. Vid min sida hade jag en nära vän, och ganska snart fann vi två till. Vi alla fyra är kristna, och under dessa veckor har jag förundrats över alla fina samtal vi haft med kurskamrater om vår tro. Jag har blivit inspirerad och utmanad av mina vänner i att vara både inbjudande och frimodig gentemot andra människor.

Att jag gick bibelskola förra året har visat sig vara en mycket bra ingång till samtal om tro. När folk förstår att jag är kristen följs det ofta av spännande frågor. Jag minns särskilt den andra dagen på terminen vid lunchbordet. När jag som vanligt berättade att jag flyttat till Malmö för att gå på en bibelskola, kom frågan: »Mitt barn undrar vad som händer efter döden – vad ska jag svara?« Först blev jag ställd. Tänk att en mamma vill ha råd av mig, en barnlös 21-åring! Men snart såg jag chansen att dela evangeliet. Jag och min vän berättade vad Bibeln säger om frälsning, evigheten och livet efter detta. Det ledde till ett givande och respektfullt samtal om olika livsåskådningars syn på döden och himlen.

Jag vet inte var du befinner dig om dagarna. Men förhoppningsvis möter du människor som inte delar din tro. Om inte, behöver du söka de mötena.Tidigare tänkte jag att det var svårt att starta ett samtal om Jesus i vardagen – nästan stelt. Jag kände mig faktiskt mer bekväm mitt på Sweden Rock-festivalen med en skylt där det stod »Jesus älskar dig«. Där kunde folk säga vad som helst, men det var ingen jag behövde träffa igen. Att tala om tro på jobbet, i skolan eller på en släktträff har däremot känts som en mardröm. 

Men nu har jag blivit motbevisad. Så länge vår tro är något vi lever öppet med, kommer samtalen naturligt. Sverige är mer öppet än vi tror, och många går runt med frågor men saknar någon att ställa dem till. Vi får vara de som kommer med sanning och kärlek in i människors liv. Vi får bära med oss de goda nyheterna. Det är lätt att dra sig undan i rädsla för svåra frågor eller för att bli dömd. Och visst, varmt troende människor är en minoritet i vårt sekulariserade land. Men hittills under min tid på universitetet har jag bara mött nyfikenhet och intresse.

Därför vill jag uppmana dig: Vilka människor har du runt dig som inte är kristna? Vet de om att du tror? Om inte – våga berätta och se vad som händer. Känns det läskigt? Börja enkelt med att nämna att du var i kyrkan i helgen. Ofta flyter samtalet vidare därifrån. Du behöver inte ha alla svar. Det räcker med nyfikenhet och kärlek till människorna runt dig.

Mitt främsta mål med studierna är inte att vara missionär på campus, utan att ta min socionomexamen. Men det kan också få vara ett mål att vittna om Jesus under vägen. Visst kan det kännas lite tröttsamt att vi fyra vänner uppfattas som »det kristna gänget«, men nu försöker jag se det som något positivt. Under våra dryga tre år här har vi chansen att visa Jesu kärlek genom hur vi älskar varandra och våra kurskamrater. Om vi redan efter fem veckor fått så många samtal – vem vet vad som hänt när examen närmar sig? Mitt nästa mål är att bjuda in någon till Alpha nästa termin. 

Vad är ditt mål? Hur kan du leva mission i din vardag?

• Della
• Twittra