Vi har kommit till ett hem. Det känns precis lika idylliskt som det låter. Husets faluröda fasad lyser upp den annars så frostgrå vinterdagen. På diskbänken ligger säsongens nyskördade potatis, redo för vinterförvaring. Tillsammans med de två hästarna och hunden Imse lever Magnus och Elisabeth Malm i ett nätt hus vid den slingriga grusvägen som går genom byn Asklanda. Det är nu 31 år sedan de bytte bort gemenskapslivet i Mölndal mot detta. Lugnet och den stilla vardagslunken omfamnar oss så snart vi klivit ut ur bilen.
Gemenskapsrörelsen blomstrade under sjuttiotalet i Sverige med många aktiva kommuniteter och det fanns flertalet framstående kristna tidningar som satte ämnen som tro och religion på agendan. I den stora familj som kommuniteten var bodde paret Malm, och så småningom även deras två äldsta söner, sina första åtta år som gifta. Under vårt samtal lyfter Magnus tre livsavgörande händelser – dels upptäckten av retreaten och den ignatianska spiritualiteten, flytten från stadskärnan till landet och den äktenskapskris som ägde rum precis innan förändringen tog form. När Magnus jobbade som redaktör för ekumeniska tidskriften Nytt Liv kom arbetet att allt mer ta över hans identitet och självbild. Han uppslukades av tjänsten som successivt gjorde större anspråk på hans tillvaro. På den tiden såg han livet på landet som en förbjuden dröm, så långt ifrån uppväxten i storstadsbruset som han kunde komma, lockande men oförenlig med övertygelsen om att leva ett radikalt kristet liv.
– En radikal kristen var tvungen att bo i stan, tänkte jag, för det var där som nöden och behoven fanns, säger Magnus.
I samma veva som Nytt Liv lades ner och omformades till Trots Allt, ett magasin om tro med stort utrymme för det estetiska, tog paret Malm beslutet att bygga hus. Behovet av att jobba med den egna relationen gjorde att landet öppnade sig som en möjlighet efter kommuniteten. På en tomt i Asklanda, utanför Vårgårda, började det som kom att ändra deras liv fullständigt.
– Det är här hela retreatarbetet har växt fram. Väldigt mycket har helats och kommit på plats sedan vi kom hit. Det har för mig snarare inneburit en vitalisering. Jag har blivit mer människa av att bo här.
Han beskriver det som en resa, en befrielse från en väldigt teoretisk självbild där det verbala och intelektuella definierade honom, till att själv vara den som fysiskt jobbar på huset, sköter hästarna och tar in ved.
– Att för första gången spänna på mig snickarbältet och jobba praktiskt var en otrolig upprättelse. Det var en befrielse att inse att jag inte bara är en andlig person, utan en hel människa med kropp och fysik. Hela mitt register har med Gud att göra.
Jesus som sann Gud och sann människa är något Magnus ofta återkommer till. Egentligen är det ett huvudtema som är genomgående för hans retreater, böcker och undervisning. Särskilt den nyutkomna boken »Samtidigt…« som sammanfattar mycket av Magnus erfarenheter i skärningspunkten mellan sämhällskritik, själavård och teologi.
– Kristus är föreningen och försoningen mellan det gudomliga och det mänskliga. Överandlighetens problem är ju inte att det är för mycket Gud utan att det är för lite människa, det blir ett oförsonat förhållande till det mänskliga, till känslorna, kroppen, förnuftet och viljan.
Det är nu 26 år sedan han först började med retreater och andlig vägledning för församlingsarbetare.
Hur kom det sig att just ledare i församlingar blev din målgrupp?
– Att jobba i kyrkan är ett sätt att fördjupa sin relation till Gud men det kan mycket väl bli precis tvärt om. Många präster och församlingsledare som jag har mött säger att det var lättare att ha ett liv med Gud innan de började jobba i kyrkan. Det finns ett stort behov av att hjälpa dem återerövra sin egen relation till Gud som så ofta tenderar att gå förlorad i allt arbete för Gud.
Nyckeln är kallelsen till Kristus. I Magnus retreater och undervisning handlar mycket om att individen inte får slukas av sin yrkesroll. Det centrala budskapet är kopplingen mellan en sann självbild och en sann Gudsbild. En aha-upplevelse var det talesätt som, under Magnus tid på S:t Davidsgården på åttiotalet, sa: »Hit kommer präster och leder retreat men de kommer aldrig på egna retreater«.
– Jag förstår att ledarna inte själva åker på retreat om det innebär att lyssna till en kollega som lägger ut en bibeltext. Ska man nå den gruppen måste det göras på ett relevant sätt, så att de känner igen sina egna behov.
Allt började med en film, när Magnus för första gången såg filmen »The Mission« om jesuitprästen Fader Gabriel som trotsar den Sydamerikanska djungeln för att dela evangeliet och grunda kommuniteter bland Amazonas urinvånare. Som tredje generationen frälsningssoldat hittade han många beröringspunkter och mötet med den ignatianska spiritualiteten samt de tidiga jesuiterna var en ögonöppnare som väckte Magnus fulla nyfikenhet.
– Vad är spiritualiteten bakom? De var beredda att, på något sätt, gå hur långt som helst för att inkarnera evangeliet till en grupp människor.
Med stor fascination målar Magnus scener och beskriver de inslag som präglat honom. Betoningen på det missionella, att de tidiga jesuiterna jobbade i församling, med diakoni och andling vägledning samt senare även med utbildning tilltalar honom starkt. Via retreaterna har Magnus fortsatt fördjupa sig i den igantianska fromheten, som genom enkla medel vill levandegöra bibelordet och uppmuntra till ett personligt möte med Jesus.
– Varje retreat är att kliva av sina roller, att komma naken inför Gud och säga; var befinner jag mig? Behöver jag på nytt kliva tillbaka till min kärlek till Jesus, till vad lärjungaskapet egentligen handlar om? Vad hindrar mig?
Debutboken »Vägvisare«, om kristet ledarskap, fick stort genomslag. Året var 1990 och Nytt Liv var ett nyligen avslutat kapitel. Under samma period hade makarna Malm genomgått en större äktenskapskris, något som blev en tydlig markering för Magnus:
– Det var en betongvägg. Jag hade haft min självbild väldigt knuten till tjänsten och tidningen, något som fått stora konsekvenser för vårt äktenskap och för relationen till mina barn, andra människor, mig själv och min relation till Gud. Det var en brutal resa som genom Guds nåd blev till stor läkedom.
Många tycks känna igen sig i den kris Magnus själv gått igenom. Behoven av stöd och vägledning tycktes större än vad böckerna kunde möta och på så vis växte retreaterna fram. Genom dem vill han skapa ett tryggt rum, en plats där det inte handlar om att föra någon från en plats till en annan utan ge Guds Ande utrymme att verka.
– I dag har retreat nästan en motsatt betydelse från vad det hade i den tidiga kyrkan. Jag har medvetet undvikit ord som vila, paus, kravlöshet. Där har Ignatius varit en god hjälp, han ser retreaten som ett aktivt agerande och definierar den inte som någon slags avkoppling.
På så vis blir Magnus en aktivist. En kämpe som, likt Ignatius, vill leva ett liv där relationen till Gud genomsyrar såväl ande, kropp och själ. Den kritik han riktar mot Luther och hans teologi har till stor del sin grund i detta. Att Luther alltför ofta polariserar förhållandet mellan det gudomliga och det mänskliga menar Magnus blir problematiskt.
– Jag har ingen egen luthersk bakgrund som jag är i behov av att sparka på och det finns inget polemiskt i den ignatianska spiritualiteten som gör att jag kommer i opposition med Luther utan det handlar mycket mer om mina 26 års själavårdserfarenhet. Jag kan inte bortse från det.
Om människans egen oduglighet tillåts vara den största lutherska dygden misstänkliggörs det mänskliga. Han citerar den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som sagt att »den billiga nåden har stängt vägen till efterföljelse långt mer än alla laggärningar«.
– Vad är det för fel med att människor vill ge järnet för Gud? Förr eller senare kommer du att nå din gräns och där kommer du att upptäcka vad nåden är. Det var vad Ignatius gjorde. Gud lät honom hållas, sedan började han fatta vad nåd är. Luther också. Jag tror att vi alla måste göra den resan. Om vi plockar ut nåd för en människa som aldrig kämpat ett dugg för Gud, då blir det bara billig nåd.
Nåden menar han är betydligt mer dynamisk och aktiv, i såväl Nya testamentet som i ignatiansk teologi.
– Det vi djupast längtar efter, det är det vi har svårast att ta emot just därför att det också rör vid en saknad, en sorg och ett sår hos oss. Det motståndet måste vi ta på allvar när vi talar om att detta är en gåva, för det är banne mig inte så enkelt som vi påstår att det är.
Magnus är övertygad om att Luther någonstans var rädd för Gud hela sitt liv. En rädsla som skapat en spricka i Gudsbilden, en spricka som alltid sätter sig även i den egna självbilden.
– Vad är din magkänsla av att Gud ser på dig? Det är den som avgör. Vi kan ha världens bästa teori om allting men det är ju den erfarna relationen som präglar våra liv.
Alltför ofta blir Luthers människosyn en bekymmersam bild av människan som fullkomligt värdelös men trots det älskad av Gud.
– Jag får bara så ont i magen för jag känner inte igen evangelierna, jag känner inte igen hur Jesus möter människor. Han möter dem inte som rostiga plåtburkar utan han låter dem komma som de är. Du är inte bara flisor och bjälkar, det vill säga synd, utan du har också pärlor som Jesus säger i Bergspredikan. Dem ska vi ge till Kristus så att han kan använda dem för sina syften, till Guds ära.
Magnus relation till den katolska kyrkan är betydligt enklare. Hela sitt liv har han levt nära katoliker, med deras teologi och fromhetstradition.
– Inte en enda gång har jag haft en tanke på att konvertera.
Varför?
– Det enkla svaret är på grund av helgonen. Då säger folk, jaha, helgonen tror du inte på? Jo, det gör jag och de lär mig att man inte överger sin kyrka när hon är i djupaste kris. Där tror jag de katolska helgonen har en väldigt biblisk syn. Jag vägrar att lämna kyrkan tills kyrkan slänger ut mig.
I samtliga av sina böcker skriver Magnus om kyrkan, utan att specificera någon särskilt gren eller inriktning. Tilltalet riktas till hela den kristna kyrkan.
– Jag tror inte att det löser några som helst problem att konvertera till katolska kyrkan Vår primära identitet är ett vi. Det är enhetens språk, att inte bara se hur vi ska stå ut med ”de andra” i kyrkan utan även se hur Gud kan tala till oss genom dem? Eftersom Jesus har identifierat sig med kyrkan, vem är då jag att ställa mig utanför?
Lika mycket som helheten i det kristna livet är en hjärtefråga ligger enheten, med Kristus i centrum, honom varmt om hjärtat.
Nu är det 500 år sedan reformationen och på många platser blir 2017 ett jubileumsår.
Om du fick önska, vad skulle du vilja att det pratades om i Sverige då?
– Hur vi ska kunna lägga våra skillnader bakom oss och avsluta den så att säga protestantiska parentesen, att sluta leva i protest emot någonting och istället återvända till den odelade kyrkans tro. Det är min dröm. Låt oss mötas i svagheten, låt oss mötas i bristen, låt oss mötas i vår fattigdom, låt oss mötas i vår Gudslängtan. Om vi bara sitter där och säger hur fantastiskt rätt vi i vårt sammanhang har, vad blir det av det? Jo, splittring, precis så som världen håller på.
