Jag tycker om att dra ut linjerna ibland. Att med det lite längre perspektivet se hur Gud har rört sig, pusslat och lett. De linjer jag vill dela med er denna gång har gett mig så mycket glädje.

För två år sedan satt jag med barn- och familjepastorn i min församling. Vi hade båda stött på konceptet Soul Children och ville bolla våra tankar om det här skulle vara något för oss att satsa på. Vi blandade entusiasm med många frågetecken. Var det här för vår församling bara, eller var det en ekumenisk satsning? Var skulle vi vara, i kyrkan – i så fall, vilken? På »neutral« mark – i så fall, var? Jag läser en inringad fråga från mina anteckningar: Hur betjänar vi bäst våra medmänniskor i Växjö?

Svaret landade vi aldrig då, och mycket annat rörde sig i våra liv som puttade Soul Children upp på hyllan. Men ett frö var sått. När en nytillsatt kyrkomusiker i en annan av Växjös församlingar höde av sig till mig i början på det här året med ärendet Soul Children för hela Växjös barn, visade det sig att fröet hade börjat gro. Gud hade fortsatt arbetet framåt, trots att vi trodde att det varit på paus. Nu hade vår bön blivit en tydlig ekumenisk vision med en kör som möts i kommunens lokaler i det mest invandrartäta området i vår stad. Det kändes självklart. Därefter följde en ännu till synes lugn period. Rötterna behövde utvecklas med förankring i våra olika sammanhang. När vi står mitt i sådana perioder upplever vi dem oftast som tröga och motiga. Kanske kommer jag någon gång lära mig att Guds rikes tidsperspektiv skiljer sig från mitt. Allt har sin tid.

Sedan kom hösten med öppna dörrar för oss att kliva in igenom. Kören fick en självklar ledningsgrupp med glädje och iver i arbetet. Vi satt ner med kommunen och förtydligade att vi kommer att sjunga och prata om Jesus, och de hakade på till hundra procent med nollfaktura på repetitionslokal och konsertlokal. I dag läste jag mejlet från projektets huvudledare igen: »Då kör vi! Växjö kristna råd har precis tryckt på knappen. Nu definitivbokar jag Araby Park Arena.«

Det här projektet har blivit ett så konkret bevis för mig att Gud älskar sina barn och arbetar ständigt på sitt rikes utbredning. Vi kan tänka ut och visionera stora vackra planer. Vi kan be Gud välsigna dem. Vill vi däremot få något gjort för att fler ska dras in i gemenskapen med Jesus, då ska vi börja i lyssnandet och i bönen. Fråga: Herre, var rör du dig just nu? Får vi vara med? Det blir helt enkelt roligare så.

 

• Della
• Twittra