Författare: aidooadmin

Fyra miljoner över budget – men vad hände med pengarna?

De nära tio miljoner kronor som samlades in till kampanjen »Afrika svälter« har blivit till stor nytta och välsignelse. EFS missionssekreterare Erik Johansson har samordnat kampanjen Afrika svälter och gläds över den skillnad insamlingen har medfört.

– Våra 9,6 miljoner kronor har gått till att rädda livet på över 20 000 människor. I Etiopien har 11 000 skolbarn fått lunch varje skoldag sedan mars 2016. Eftersom vår lokala samarbetspartner hanterade medlen väl har vi kunnat hjälpa 1000 fler barn än vi först räknat med – det är extra glädjande, säger Erik.

EFS missionssekreterare Erik Johansson tillsammans med reporter Joel Apelthun intervjuar pappan Yasir Sabah Matty om nuläget för Iraks kristna.EFS missionssekreterare Erik Johansson tillsammans med reporter Joel Apelthun intervjuar pappan Yasir Sabah Matty om nuläget för Iraks kristna.
Utöver »Afrika svälter« samlar EFS in stora summor som används till mycket gott, bland annat Child Friendly Space i Capnis flyktingläger, Irak.Utöver »Afrika svälter« samlar EFS in stora summor som används till mycket gott, bland annat Child Friendly Space i Capnis flyktingläger, Irak.

Utöver det har en hel by i Etiopien blivit försedd med en vattenledning och cirka 500 personer har numera tillgång till vatten på nära håll. Dessutom har 3 000 spädbarn och 1000 ammande mödrar fått hjälp.

– I Malawi har vi sedan i höstas delat ut mat regelbundet till över 5 000 personer.

Hur ser behoven ut i dagsläget?

– Våra rapporter från Etiopien visar att situationen går åt rätt håll. För ett år sedan var 18 miljoner människor direkt drabbade av hungersnöd, nu är det ungefär fem miljoner vilket fortfarande är väldigt många människor. Etiopien är relativt sätt ett välutvecklat samhälle som hanterar den nuvarande situationen bra men sedan en tid tillbaka har vi fått alarmerande signaler från bland annat Somalia som också drabbats hårt av torka.

Somalia är ett land där EFS jobbat i tidigare och EFS internationella avdelning undersöker nu om det finns någon lokal organisation som skulle kunna bli samarbetspartner i en humanitär insats.

EFS mission är omfattande, i dagsläget har rörelsen fjorton missionärer verksamma i fyra länder och arbete bedrivs i ytterligare sex länder. Arbetet spänner över stor bredd, främst inom diakoni, evangelisation och utbildning.

– Det är svårt att överblicka allt som händer men ett exempel, förutom de rent humanitära insatserna, är utbildningsarbetet. Just nu bidrar vi till teologisk utbildning på gräsrotsnivå (TEE) i Tanzania och Etiopien. Rent konkret utbildar vi 5 000 människor via teologiska studiecirklar. Kyrkan i dessa länder växer snabbt och det finns ett stort behov av teologiskt förankring. I Eritrea bidrar vi till grundskolor, kliniker och dövskolor.Det är ett viktigt arbete, men svårt att rapportera om på ett bra sätt.

Vad hoppas du på framöver?

– Vi ser är att EFS just nu har många möjligheter. Om vi bara har resurser nog, kan vi spela en viktig roll för kristna i Irak, kliva in humanitärt i Somalia, vara med och bidra till väckelsen i Indien och inte minst, rädda liv på svältande människor. Skörden är stor, arbetarna få. Pengarna ännu färre, säger Erik och fortsätter:

– Dessutom har vi en rad missionärskandidater på kö. Det verkar som Gud just nu kallar fler ut i tjänst. I nuläget har vi inte de resurser som behövs för att sända ut dem, och därför söker vi fler givare och ett ökat givande säger han avslutningsvis.

Scoutveteran på fem minuter

Att lära dig:

• Knyt råbandsknopen på under två sekunder, den kommer du långt med.

• Gör scouthälsningen varje gång du ser dig i spegeln, väl på lägret sedan kommer du slänga upp handen som om du varit scout hela livet.

Att ha på dig:

• Använd scoutskjortan, om du har en, och glöm då inte att ha ärmarna uppkavlade till armbågen – det andas »alltid redo!«.

• Behöver du en ny scoutskjorta? Köp den nu och låt den blekas i solen hela sommaren. Kom ihåg att bleka båda sidor.
Du hittar dem på: scoutshop.se/scoutdrakt

Att tänka på:

• Ha ögon i nacken – se till att vara först om någon kamrat eller ledare behöver hjälp med något, inget kännetecknar en scout som hjälpsamhet.

• Använd musklerna – bäran­des på några björk­slanor kommer du se ut som du inte gjort annat än varit på scoutläger, men håll dig borta från yxan och sågen tills du har koll på riktigt.

Att säga:

• »BP själv kunde inte gjort det bättre!« Att hänvisa till Robert Baden-Powel, scoutings grundare, är ett säkert kort.

• Innan du kryper ner i sovsäcken är »härligt väder, skönt att slippa ha med vintersäcken« meningen som gör dig till en riktig lägerveteran.

• Håll koll på begreppen, undvik ord som »stockar« eller »pinnar«, byggvirket till bord och spisar kallas »slanor«.

Scoutveteranens viktigaste uppgift är dock att anmäla sig, besök snarast patrullriks.nu och be närmaste karta att visa dig Mossebo – vi ses där!Scoutveteranens viktigaste uppgift är dock att anmäla sig, besök snarast patrullriks.nu och be närmaste karta att visa dig Mossebo – vi ses där!

Överkurs:

• Bär förresten alltid på något, då ser du superaktiv ut.

• Fyll på märkesförrådet, gå till LägersHOPPen och köp gamla lägermärken av Salt.

• Ha energiska steg, din målmedvetenhet verkar som om du vet vart du är på väg.

ANMÄL DIG HÄR

Brevens okända berättelse om Lina Sandell

Han är pensionär sedan ett par år, men Örkelljunga behöver honom fortfarande i församlingsarbetet, så det är bara någon dag ibland han kan åka till Lund och sitta på Universitetsbiblioteket. Lina Sandell har han »känt« sedan han var i tioårsåldern. Då blev hans pappa kyrkoherde i Fröderyd, och hela familjen fick dela på ansvaret för guidningarna i Lina Sandell-museet på prästgårdstomten.

I ett brev på Universitetsbiblioteket läste han om en Augusta Svahn som följde med Lina hem efter båtolyckan där hennes pappa drunk­nade.

– Det var genom att släktforska som jag fick reda på att det var samma Augusta och att hon verkligen stod så nära Lina, säger Gösta Imberg.

Augusta var arton år då, bodde i Jönköping och var aktiv i stadens traktatsällskap.

På Universitets­biblioteket i Lund finns de handskrivna brevväxlingarna att ta del av.På Universitets­biblioteket i Lund finns de handskrivna brevväxlingarna att ta del av.
Hon skrev inte bara vackra psalmer, i de brev som Gösta Imberg upptäckt ser han flera nya sidor hos Lina Sandell.Hon skrev inte bara vackra psalmer, i de brev som Gösta Imberg upptäckt ser han flera nya sidor hos Lina Sandell.
Gösta konstaterar att det handlar om mer än 1300 brevsidor och inser att: »jag har mycket kvar att läsa«.Gösta konstaterar att det handlar om mer än 1300 brevsidor och inser att: »jag har mycket kvar att läsa«.

– Jag tänkte att en ung kvinna som tar på sig ett sådant uppdrag måste vara något särskilt, så jag bestämde mig för att hålla utkik efter henne, säger Gösta.

Alla de fyra döttrarna i familjen Sandell hade problem med sina lungor. Linas storasyster Charlotta fick fyra barn med sin man, Knut Almqvist, som var präst. Ett av barnen dog, och lite senare dog mamma Charlotta också.

– En forskare som jag har talat med sa att han släppte den delen av familjen i och med hennes död. Det han inte visste var att det är då som det spännande börjar, säger Gösta.

Gösta har forskat mycket i sin egen familjs historia, och nu gjorde han en liknande kartläggning av Lina Sandells familj. Det visade sig att Knut gifte om sig ganska snabbt – och att den Augusta Almqvist som står som hans fru var född Svahn.

– Så när jag såg i bibliotekets lista att det fanns en kapsel med över 300 brev från Lina Sandell till Augusta Almqvist, då förstod jag att jag hade gissat rätt.

Det första brevet har Gösta lyckats datera till några dagar före Jonas Sandells död. Senare fortsätter väninnorna att påminna varandra om hans dödsdag år efter år. Det är förstås bara en del av innehållet i breven.

– Efter Charlottas död skriver Lina att hon hör att det går rykten om Knut och att hon vill tala med Augusta om dem.

De rykten som Lina har hört gäller Knut och Augusta. Ganska snart efteråt gifter de sig, och Linas väninna blir styvmor till Charlottas tre barn som Lina är mycket engagerad i. Breven handlar ofta om dem.

Gösta ägnar sina dagar på universitetsbiblioteket åt att fotografera brevsidorna. Läser gör han hemma. Han har hittat ett brev där Lina berättar för Augusta om de sista veckorna av graviditeten och om förlossningen som »Lillan« inte överlevde.

– Jag har skickat det till en forskare som arbetar med medicinhistoria och fått svaret att det verkar vara havandeskapsförgiftning Lina drabbades av, säger han.

Och så har han upptäckt att Augusta Almqvist någon gång år 1863 blev Linas medarbetare – det var hon som översatte många av de engelska texter som Lina behövde till tidningar och kalendrar. De tryckta översättningarna är osignerade, och det har tagits för givet att det var Lina själv som arbetade med dem.

Hur kommer det sig att breven har legat orörda så länge?

– Det var Augustas döttrar som tog hand om dem efter hennes död, och när också hennes dotter Maria hade dött hamnade de hos Staffan Björck som var professor i litteraturvetenskap. Han förvaltade dem i många år. 1999 kom de till UB, men det verkar inte som om någon har förstått vad de kunde innehålla. Det är över 1300 brevsidor – jag har mycket kvar att läsa.

»Låt ingenting skymma Kristus«

De senaste femton åren har han arbetat i Luleå stift. I juni 2018 lämnar biskop Hans Stiglund över ämbetet till sin efterträdare. Under sin tid i tjänst upplever han en utveckling där kyrkans nutida utmaningar väcker en ny typ av frågor som handlar om trosfördjupning. Behoven har förändrats. Istället för att prata om antal deltagare möts han numera av funderingar som vad är en gudstjänst och hur skapar vi relation i våra gudstjänster?

– Nu har vi hela världen på besök. Det har kommit kristna och icke-kristna människor in i våra lokala sammanhang som ställer frågor om »Vad är kyrkan? Vad är kristen tro?« vilket utmanar oss kristna att söka våra egna rötter och våra egna svar, säger Hans.

För Luleå stift finns stor del av rötterna i den väckelsetradition som svepte fram under 1800-talet. De två inomkyrkliga väckelserörelserna, læstadianismen och EFS, fick stort genomslag och har sedan dess levt sida vid sida med olika nära relation till kyrkan. I vissa fall ledde spänningarna till att kyrkovärlden och bönhusvärlden blev två helt skilda sfärer.

– Om man tittar på det historiskt kan man säga att relationerna berodde mycket på hur präster och predikanter valde att se på och bemöta varandra, antingen blev det en maktposition eller så såg man det gemensamma.

För Hans har kopplingen mellan Svenska kyrkan och EFS blivit en upptäckt först som biskop. Han ser hur de många goda exempel som finns runt om i stiftet ger näring åt nya initiativ.

– Jag tycker mig se en grundläggande relation och tillit i botten som gjort att man ofta har fört en ömsesidig dialog mellan församling och EFS-förening.

Vilka utmaningar ser du för ett fortsatt samarbete?

– Så länge vi kan bejaka att vi har olika utgångspunkter, olika identitet, men ett gemensamt uppdrag funkar det men när vår egen självbild blir så stark att vi inte längre har behov av att se den andre blir det problem. När vi börjar tappa bort »vi-perspektivet«, från vilket håll det än sker, tycker jag det blir fel. Det blir ju svårare när det börjar gå bra för oss, då har vi inte samma behov av att relatera till varandra som när det är kämpigt.

Hur talar vi med varandra om kristen tro? är en av de frågor biskop Hans Stiglund ofta ställer sig.Hur talar vi med varandra om kristen tro? är en av de frågor biskop Hans Stiglund ofta ställer sig.
Mest gläds Hans åt det engagemang och tålamod han möter i församlingarna.Mest gläds Hans åt det engagemang och tålamod han möter i församlingarna.
Hans hoppas att kyrkan alltid ska få odla ett visst mått av olikhet, både i tradition, kultur och uttryckssätt – för så har kyrkan alltid sett ut.Hans hoppas att kyrkan alltid ska få odla ett visst mått av olikhet, både i tradition, kultur och uttryckssätt – för så har kyrkan alltid sett ut.

Kristusförkunnelsen är det centrala och Hans sätter högt värde på den gemensamma kallelsen att vara kyrka. Likt reformatorn Martin Luthers grundtema »låt ingenting skymma Kristus« bör all verksamhet och all förkunnelse handla om just det.

– Jag tror att Kristi ansikte kan ha många tilltal i män­niskors liv. I vissa tider är det Kristus på korset som talar till oss väldigt mycket, vi möter en som går in under vårt lidande och vår mänskliga förnedring, därför måste det ansiktet få rum i en förkunnelse. Ibland är det Kristus, han som helar, som ska höras och en annan gång är det ett tredje Kristusansikte som behöver komma fram. Evangelierna bär med sig en mångfald av Kristusmöten och vi behöver inte vara så rädda för den. Vi behöver våga lita på att det är i Kristusförkunnelsen som något sker.

När väckelsen tog fart vände den totalt på de dåvarande perspektiven:

– Den lutherska grundtanken att varje människa är kallad att tillhöra Guds folk fick en enorm sprängkraft där plötsligt den lilla män­niskan fick värde.

Från att ämbetsmannen eller prästen varit de som bestämde blev den andliga erfarenheten, som tidigare tillhört utvalda utbildade ledare, tillgänglig för alla på sitt eget språk.

– Jag tror vi har svårt att föreställa oss den sprängkraften. Ordet vandrade från by till by. Jag tänker ofta att det fortfarande är kyrkans uppdrag, men hur förmedlar vi en Kristusförkunnelse som berör människor så starkt att de blir upprättade och befriade till ett mänskligt värde med en kallelse att betjäna både sin medmänniska och Gud?

Väckelserörelsernas framfart väckte inte enbart positiva följder, flertalet människor kom i kläm vilket har satt sina spår.

– I början var allt ganska kaotiskt, alla var med och drivkraften att vi måste gå ut var det som räknades. Så småningom blev vissna mönster givna, som hur jag formulerar mig, min tro, hur jag ber eller sjunger – även om det inte var planen började vi på något sätt jämföra oss mellan varandra. Någonstans blev jag inte längre bekräftad.

Det var när väckelsens friare former blev allt mer fasta som Hans menar att många blev sårade, vissa genom de mönster som uppstod och fick människor att dra sig undan då de inte längre kände sig delaktiga. Andra sårades av det som blev sagt de gånger det inte var herderösten som hördes.

– När man predikar omvändelse finns det också en tendens att man repeterar den form av förkunnelse som funkade på oss när vi själva drabbades av Guds tilltal, men det är inte säkert att generationen efter kan ta emot på samma sätt utan det kanske är så att ordet måste bli kött på nytt.

Brottningskampen mellan att predika evangelium och behålla en själavårdande pastoral omsorg ser Hans som lika aktuell, nu som då.

– När jag tänker på människors liv i dag så tror jag att ingen vill leva ytligt. Jag tror alla söker djup, någonting meningsfullt, och därför är det så spännande att få vara i den här kyrkan med både EFS och Svenska kyrkan för vi har egentligen det som människor längtar efter. Det finns redan här, men, hur formulerar vi det och låter det bli en inbjudan till människors liv?

Hans tipsar:


Svenska kyrkan kan inspirera EFS genom…
» …synen på Gudsnärvaron även i det objektiva, i ord och sakrament, att oberoende av hur jag har det eller mår kan jag vila i att vi tillsammans som kyrka lever i Guds skeende. Ibland finns risken i en mindre gemenskap att den blir beroende av vad eller hur vi gör, den krampen kan vi behöva få släppa ibland.«

EFS kan inspirera Svenska kyrkan genom…
» …sitt Kristuscentrerade perspektiv och det allmänna prästadömets tyngd. Att utmana kyrkan till att ta det på allvar, att inte bara säga utan också våga tro att när vi många kommer tillsammans med olika bakgrund så gestaltar vi verkligen vad Kristi kyrka är. Alla vill vi att vi ska öka idealitet, men har vi modet? Där kan EFS dela många goda erfarenheter.«

Biskop Hans tre viktiga värden för Luleå stift:


• En central förkunnelse:

»Vi får inte svika uppgiften att hålla förkunnelsen central och inte bara som en intellektuell förklaring utan något som går djupare i våra liv. Förkunnelse är ju mer än att predika, det är att låta Gud närma sig oss och beröra oss i ordet.«

• En nära kyrkogemenskap:

»Luleå stift har genom århundraden haft stor missionsiver och levt nära den världsvida kyrkan, det får vi inte tappa bort. Om vi blir för mycket en egen ö går vi miste om dimensioner av vad det är att vara kyrka som vi behöver vara rädda om.«

• En levande kontaktyta:

»Hur många i min ålder eller en generation yngre blev inte uppfångade tack vare att det fanns vuxna människor som såg oss unga? Jag är rädd att vi håller på att tappa våra läger och den kontakt där vuxna får möta ungdomar och bekräfta dem i tro och kallelse.«

Klostret blev Syster Karins fönster mot världen

Precis intill Alsike kyrka står den gamla skolan. Ett rött trähus där varje vrå nyttjas till max, allt för att alla ska få plats. Det är Alsike kloster. Syster Karin Johansson vinkar från trappen till huset och här bor hon nu tillsammans med syster Marianne, postulanten Rose som nyligen börjat sin inträdesperiod och gårdens fem katter.

– Här lever vi vår klosterkallelse, med ett gemensamt böneliv som bär upp vår dag. Det är ett gemensamt liv i ensamhet, förstår ni? säger Syster Karin.

Det är i grunden en personlig kallelse från Gud, in i en egendomsgemenskap där systrarna äger allting tillsammans.

– Detta är ett kristet liv i kubik, ett totalt hängivet liv med en kallelse till fullkomlig frihet men det kostar dig allt. Jag är fri att göra och säga saker som andra kanske inte kan, jag har inget jobb eller annat att förlora. På så sätt är vi väldigt måna om vår frihet, vi vill vara i världen men inte av världen och nära människor.

Närheten till människor, och särskilt dem i behov av en fristad, har länge präglat deras klostergemenskap. Redan innan flyktingarna hittade till Alsike kom många socialt utsatta till klostret för att finna sin frizon.

Det var vid nyår 1978 som den första flyktingfamiljen kom. Som av en händelse var Karin på besök den dagen, trots att hon inte hunnit bli en syster än. Systrarna lärde hon känna under gymnasiet, samtidigt som hon blev kristen. För Karin hade kyrkan innan dess mest varit en grupp för inbördes beundran men en dag utbrast hon »Gud, om du finns, ge mig tro« och bönen blev besvarad.

Vid köksbordet samlas systrarna och de som bor på gården, denna gång för frukost tillsammans med kyrkoherde Anders Johansson som arbetar för Knivsta pastorat och ofta firar mässa med systrarna.Vid köksbordet samlas systrarna och de som bor på gården, denna gång för frukost tillsammans med kyrkoherde Anders Johansson som arbetar för Knivsta pastorat och ofta firar mässa med systrarna.
Det är ingen aktivism utan systrarna vid Alsike kloster gör bara vad de anser självklart: »Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss.«Det är ingen aktivism utan systrarna vid Alsike kloster gör bara vad de anser självklart: »Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss.«
Syster Karin har alltid haft ett stort samhällsengagemang och säger: »min förhoppning är att jag åtminstone ska få bli ihågkommen som en sten i skon, som skaver litegrann, och ni vet – till slut måste man ta av sig skon«.Syster Karin har alltid haft ett stort samhällsengagemang och säger: »min förhoppning är att jag åtminstone ska få bli ihågkommen som en sten i skon, som skaver litegrann, och ni vet – till slut måste man ta av sig skon«.
»Jag är väldigt tacksam för min musikträningstid där man gjorde som läraren sa och fick märka att det kunde föra mig till något bättre, det kunde utveckla mig« säger Syster Karin apropå klosterlivet där lydnaden är det som mest utmanar vår fritänkande tid i dag.»Jag är väldigt tacksam för min musikträningstid där man gjorde som läraren sa och fick märka att det kunde föra mig till något bättre, det kunde utveckla mig« säger Syster Karin apropå klosterlivet där lydnaden är det som mest utmanar vår fritänkande tid i dag.

– Plötsligt fick jag den där tron och det var lite besvärligt. Det blev väldigt omvälvande. Jag hade träffat Syster Marianne tidigare och när jag kom till klostret första gången så upptäckte jag att det här var kristet liv på riktigt. Det var så äkta.

Att systrarna mötte alla människor med Kristi kärlek var en slående upplevelse för Karin. På samma sätt bemöttes den turkiska flyktingfamiljen av stor omsorg den nyårsnatt de anlände.

– Den där dagen kom tillvaron här att förändras, på ett sätt i alla fall. Vi ser på flyktingarna som någonting Gud har gett oss, av någon anledning som vi inte vet. Runt om i hela världen är det normalt att oavsett vilken tro du har så har klostren varit skyddade områden. En liten värld i världen.

Engagemanget får inte enbart positiva konsekvenser. Under morgonmässan den 23 november 1993 dundrade svensk polis in i klostret, huset förstördes och razzian satte sina spår. Flyktingbarnens stora trauma i livet var inte längre från hemlandet de flytt, utan polisrazzian på klostret där de trodde sig vara trygga.

– Den mörka onsdagen kallar vi den för. Det tog ett tag innan vi insåg att de faktiskt slog sönder vårt klosterliv också. Ärkebiskop
Gunnar Weman var här och omvälsignade allting, det var ett så pass stort intrång i kloster­friden.

Karin flyttade till klostret 1983. I början var systrarna inte så involverade i flyktingarnas ärenden, de agerade plats medan andra skötte asylprocessen. Först kom mest kristna flyktingar men med åren har det ändrats och inneburit allt större kontakt med muslimer.

– I vårt möte med muslimer så tummar vi aldrig på att vi är kristna, men istället för ord handlar det om att leva Jesu kärlek. Det är mycket viktigare.

Främlingsfientligheten som Karin tycker sig se i vissa kyrkor är något hon förfasas över:

– Det visar bara på rädslor. Jag håller väldigt gärna med Merkel när hon säger att »vi måste lära oss mer om vår egen tro« för är man trygg i sin egen tro då har man inget problem att möta människor av annan tro.

Det är nämligen inte lidandet som många av flyktingarna bär på eller de outsinliga behoven som är svårt, det hanterar systrarna genom att kasta allt på Kristus.

– Lidandet är betydligt lättare att möta än den svenska kallsinnigheten, för den är värre. Den är omänskligare. Vi är mycket mera mitt i världen än andra svenskar som lever sitt åtta-till-fem-jobb. Här är den verkliga verkligheten, och inte den imaginära som vi i Sverige gärna lever i.

Därmed menar Karin att det inte är någon form av aktivism som det handlar om, snarare är det att leva ett kristet liv vilket i dagens samhälle blir ett politiskt ställningstagande.

– Vi kallar oss ju egentligen inte för aktivister, vi tycker bara att vi gör det som är fullständigt självklart. Det är det enkla, att när en människa i nöd säger »hjälp mig« så är det min kristna skyldighet att säga ja. Vi måste våga möta alla som bultar på vår dörr och vi vet aldrig i vilken skepnad Kristus kommer till oss. Det får vi aldrig glömma som kristna.

Det var när hon som tjugofemårig musikstudent upptäckte att till­varon, trots att hon bara hade roliga saker att göra på dagarna och sig själv att ta ansvar för, inte var nog.

– När jag gjorde det som jag tyckte var roligast i livet, nämligen att hålla på med musik, upptäckte jag att det ändå var något som fattades. Jag är lyckligare nu.

Så småningom insåg hon att det var den totala hängivenheten som hon saknade – att stå helt till hundra procent förfogande för Kristus, att leva av och i hans kärlek. Nu lever hon ett liv i enkelhet. Löftet blir en trygghet för systrarna att luta sig mot och lydnaden gentemot Gud och gemenskapen ett beslut att tränas in i. Den största styrkan, enligt Karin, är framför allt att inte vara ensam. Trots utmaningar har hon aldrig tvivlat på sitt beslut, klosterlivet är Syster Karins kallelse och någonstans visste hon redan från början att det var rätt.

– Det är klart att jag kan bli trött på mina medsystrar, precis som i alla gemenskaper finns det stunder när vi tänker väldigt olika, men det jobbigaste har varit omgivningens reaktioner. Många lägger liksom huvudet på sned och tycker synd om en.

Under hennes första inträdesår fick systrarna besök av en koptisk munk från Österrike.

– Han hade fantastiska ögon och det syntes att han var en van själasörjare så jag frågade honom: »hur känner man igen en kallelse?« och väntade mig en teologisk utläggning. Så tittade han på mig och sa »där man känner sig hemma«. För mig var det en total knock! Det hade jag inte allt velat höra, sedan fanns det liksom ingen återvändo för det var här Gud ville ha mig.

Barnen vågar inte flytta hem igen – fortsatt osäkerhet för Nineveslättens flyktingar

Det är en vårdag i slutet av mars 2017. Solen står högt på den klarblåa himlen och det börjar bli riktigt varmt, trots att det bara några timmar tidigare varit minusgrader. I dag är Yasir Sabah Matty och sonen Amar tillbaka i hemstaden Bartella som de lämnade hals över huvud mitt i natten för över två och ett halvt år sedan. IS var bara timmar från att ta över staden när Yasir och hans fru väckte barnen och gav sig iväg. På några minuter gick de från att vara helt vanliga medborgare – Yasir jobbade som vaktmästare i kyrkan – till att bli flyktingar. Nu bor familjen i ett flyktingläger några mil norrut, nära Dohuk. Budbäraren träffade dem för cirka ett år sedan, vilket du kan läsa om i nummer 4 2016.

Nu är Yasir och Amar tillbaka i Bartella och försöker forcera dörren till det som en gång var deras hem.

– Jag har varit här en gång sedan Bartella blev återtaget, men då vågade jag inte gå in i huset. Jag var rädd för vad jag skulle möta, säger Yasir.

För Amar är besöket hans första. IS har gömt kvar sprängladdningar i en del av husen så det gäller att vara försiktig. Yasir får hjälp att sparka upp dörren till sitt hem av några säkerhetsvakter som patrullerar byn. Där inne väntar ett kaos, allt är omkullkastat. Det ser ut som en sophög. Amar börjar lysa med telefonen och använder den som ficklampa. Han letar igenom högar av bråte. Efter en stund hittar han en stor nalle och bestämmer sig för att ta med den till lillasyster Yasir som väntar kvar i flyktinglägret. Efter en stund kommer Yasir ut ur huset, tillbaka i vårvärmen.

Amar är tillbaka hemma för första gången sedan flykten för över två och ett halvt år sedan.Amar är tillbaka hemma för första gången sedan flykten för över två och ett halvt år sedan.
Det har gått mer än två år sedan Yasir var i sitt eget hem senast, här står han i de spillror som nu finns kvar.Det har gått mer än två år sedan Yasir var i sitt eget hem senast, här står han i de spillror som nu finns kvar.
I Bartella fanns det fyra välbesökta kyrkor innan IS-okupationen. Samtliga är nu vandaliserade.I Bartella fanns det fyra välbesökta kyrkor innan IS-okupationen. Samtliga är nu vandaliserade.
I flyktinglägret utanför Dohuk får mor och son se resultatet från Budbärarens tidigare besök.I flyktinglägret utanför Dohuk får mor och son se resultatet från Budbärarens tidigare besök.
Fader Emanuel menar att kristen kultur alltid varit en självklarhet i Irak, »även om det varit förföljelser genom åren saknar det vi sett helt motstycke.«Fader Emanuel menar att kristen kultur alltid varit en självklarhet i Irak, »även om det varit förföljelser genom åren saknar det vi sett helt motstycke.«
Irak feb 2017 02055Irak feb 2017 02055
Yasir tänder en cigarett och berättar: »Min fru hade tänkt att följa med idag men hon var rädd för hur hon skulle reagera när hon såg hemmet och staden, så hon ändrade sig i sista sekund.«Yasir tänder en cigarett och berättar: »Min fru hade tänkt att följa med idag men hon var rädd för hur hon skulle reagera när hon såg hemmet och staden, så hon ändrade sig i sista sekund.«

– Vi måste städa huset, men jag vet inte om vi vågar flytta hit igen. Mina barn vill inte flytta tillbaka. De är rädda. De vill att vi flyttar ifrån Irak, men vi har inte kontakterna eller möjligheterna att göra det. Även om säkerheten inte är garanterad måste vi kanske flytta tillbaka, säger Yasir.

Just garanterad säkerhet är den enskilt viktigaste aspekten för att flyktingar ska kunna återvända, menar fader Emanuel Youkhana, ledare för den lokala hjälporganisationen Capni, som EFS stöder.

– Utmaningen framöver är säkerheten, kommer detta med IS kunna hända igen? Vi har aldrig tvivlat på att IS ska bli besegrade. Vi är glada för det som sker nu, men de kristna i Mellanöstern och Irak har levt i förtryck långt innan IS ryckte fram. I Mosul, exempelvis, var kristna öppet förföljda i flera år innan IS intog staden. Frågan vi alla lever med är om vi någonsin kommer våga återvända till våra städer och byar, säger fader Emanuel.

Fader Emanuel möter ofta delegationer från väst och sitter med i olika ekumeniska grupper som diskuterar fred. Allvaret i frågan om säkerhet går inte att ta miste på.

– Många undrar om hoppet om en säker framtid kommer visa sig vara en illusion. Det finns en rädsla för att återvända. Vi behöver hjälp från världssamfundet och våra kristna syskon runt om i världen, säger fader Emanuel.

Den stora majoriteten av kristna har flytt utomlands men många finns kvar i Irak och räknas som internflyktingar. Yasir och hans familj är några av dem. Fader Emanuel menar att den gruppen är viktig.

– Jag vill lyfta de familjer som stannat kvar i Irak och som kanske lever som internflyktingar i dag. Det är ett tufft beslut att stanna när så många flytt. Trots utmaningar har de tro och vilja att stanna kvar här och bygga en framtid. Det är viktigt att uppmuntra dem, säger han och fortsätter:

– Det har alltid funnits kristna här i Irak. Vi har bibliska platser här och kristen kultur har alltid varit en självklarhet, även om det varit förföljelser genom åren. Men det vi sett nu saknar helt motstycke.

Finns det hopp för framtiden?

– Vi som kristna i Mellanöstern är sprungna ur tron på hoppet om en evig framtid. Vi tror på hoppet, vi lever i det och vi delar det. Men hopp får inte bara bli ett ord eller en känsla, utan det måste omsättas i praktiken och bli ett »fysiskt hopp« för människor. Vi i Capni förmedlar hopp genom de praktiska insatser vi gör – men det behövs mer, säger han.

Yasir klättar upp på taket till huset och inspekterar det från ett fågelperspektiv. Att kriget fortfarande är nära råder det ingen tvekan om. Bomberna smäller inne i Mosul och det känns i kroppen där vi står, några mil från fronten.

– Min familj har bott här i tre generationer. Mina far- och morföräldrar är begravda här. Innan IS kom var Bartella en fin stad. Vi kände oss trygga. Det var normalt – det fanns skolor, ett litet sjukhus och flera restauranger. Vi hade fyra kyrkor i byn, en är riktigt gammal, säger han när han kommit ner på marken igen, och tillägger:

– Min fru hade tänkt följa med i dag, men hon var rädd för hur hon skulle reagera när hon såg hemmet och staden, så hon ändrade sig i sista sekund.

Trots att Bartella är fritaget är framtiden för staden och Yasirs familj högst osäker. Mycket finns kvar att göra innan de ska kunna flytta tillbaka hem igen.

Skatten i Nordmaling

För söndagsskolbarnen i Levar, ett bostadsområde i Nordmaling, invigdes söndagsskolans nya material »Skatten – på äventyr med Gud« en söndag i mitten av mars. Vid premiären samlades åtta barn. De sjöng, lekte och fick höra en berättelse från Bibeln.

Söndagsskolledare Ulla Johansson tände altarljusen på söndagsskolans altare.Söndagsskolledare Ulla Johansson tände altarljusen på söndagsskolans altare.
Fåraherden Elvin Sjöström med sina får Keisha Eriksson, Evangelin Sjöström och Minas Eyab.Fåraherden Elvin Sjöström med sina får Keisha Eriksson, Evangelin Sjöström och Minas Eyab.

Levar EFS bjöd även in till en familjekväll med middag kvällen innan. Ett arrangemang i integrationens tecken, enligt konceptet »Messy Church«. Det är en ny verksamhet som får människor i alla åldrar att samlas kring Guds ord. Det serverades svensk mat och pastor Magdalena Israelsson åskådliggjorde berättelsen, från Lukasevangeliet, om den gode herden som förlorade ett får. Precis som herden känner sina får, så känner Jesus oss var och en. Konversationerna var livliga när kvällens sextiotal besökare från flera olika länder till slut samlades vid kaffeborden.

Hur hittar vi vår kurs?

Vi brukar definiera oss som en »inomkyrklig väckelserörelse« – en bekännelse som vi i dag ofta verklighetsanpassar genom att byta ut väckelserörelse mot missionsrörelse eller Jesus-rörelse.  Det är inte på något sätt fel utan vidgar snarare förståelsen.

Om jag ska definiera vilka vi är och vilken uppgift vi har så vill jag låna ett citat av Bo Giertz som en god vän och pingstpastor gjorde mig uppmärksam på:

»Vill man se vad sann kristendom innebär, vill man lära sig hur Kristi kyrka lever och arbetar, vill man veta hur en människa blir frälst – då ska man först och främst gå tillbaka till apostlarnas, martyrernas och kyrko­fädernas dagar. Därnäst ska man sätta sig ner och begrunda reformationens budskap, och slutligen ska man inte glömma de benådade själasörjare som Gud skänkte vår kyrka under förra seklet (1800-talet) och genom vilka han gav oss de djupgående kyrkväckelserna, av vilka alla kommande tider har något att lära.

Detta är det tredubbla arv – fornkyrkans, reformationens och väckelsens – som nu skall förvaltas och levandegöras.«

Om någon ska ange en kurs så går att det dra en linje genom flera fixpunkter på kartan eller sjökortet. Om vi, på samma sätt, drar en linje genom dessa tre fixpunkter – apostlarna och kyrkofäderna, reformationen med Luther i spetsen och folkväckelsen med Rosenius – får vi en röd linje genom historien som anger en tydlig riktning.

Låt oss följa den linjen och kommunicera den kursen, inte bara till våra medlemmar och till vår kyrka, utan till hela Kristi kropp.

Låt oss vara det vi är – för Kristi ära, för Hans rikes tillväxt och för människors frälsning.

Grattis Kerstin Oderhem – EFS nya missionsföreståndare

I början av april landade beskedet – Kerstin Oderhem är EFS nästa missionsföreståndare. Med stor glädje har Budbäraren äran att gratulera henne till den nya tjänsten. En nyhet som vid intervjutillfället är dagsfärsk. Processen har pågått längre än så, det var redan för två år sedan som tanken väcktes första gången hos Kerstin.

– Allt det här är lite overkligt just nu. Herren har viskat detta i mitt hjärta och under EFS medarbetardagar i Etiopien förra hösten utmanade han mig på nytt. Jag upplevde hur Gud frågade om jag var redo att gå vidare dit han kallar, säger Kerstin.

Nu är allt klart, till hösten startar hon på EFS rikskansli i Uppsala.

– Jag ser det som att Herren lägger ett stort pussel som handlar om Guds rike. Där är vi alla medarbetare. Nu har jag fått den här platsen för en tid och jag får lita på att han bär mig i det, men just nu går jag med ett förväntansfullt och bävande hjärta.

Bilden på Kerstin är hämtad från ett längre reportage som publicerades i Budbäraren #1 2016.Bilden på Kerstin är hämtad från ett längre reportage som publicerades i Budbäraren #1 2016.

Tillsammans med sin familj, maken Henrik samt de två barnen Samuel, 19 år och Sanna, 17 år, gläds de över beskedet och ser med spänning fram emot det nya. Det kommer bland annat innebära mer resande.

– Vi kommer inte flytta från Rydaholm. Jag kommer pendla till kansliet i Uppsala och sedan ser jag fram emot att resa runt bland landets EFS-sammanhang.

Att få se mer av EFS som rörelse på lokal nivå, bland distrikten samt nationellt som internationellt är något av det Kerstin allra mest längtar efter.

– Jag älskar att få se vad Gud gör, att i det få nätverka, inspirera och lyssna på berättelser om vad som är på gång. Det är väl det jag tänker är en av mina största gåvor, att jag ser mig själv som en hand som vill ta emot och förmedla det jag fått vidare till nästa.

Vad tar du med dig från dina sju år som distriktsföreståndare i Sydöst?

– Det har varit det roligaste jobb jag har haft i hela mitt liv. Jag tar med mig alla män­niskomöten och en övertygelse om att man aldrig ska tro att det är för sent eller att man är för få för att Gud ska kunna göra något på en plats.

Läs mer om Kerstin här från ett längre reportage som publicerades i Budbäraren #1 2016.

Korset – ingen delad räkning

Påskens glada budskap handlar om en helt »fri lunch« utan att räkningen delas mellan Gud och oss människor. Gud själv tar hela kostnaden för frälsningen, skriver Tomas Nygren i månadens teologi om ett lutherskt perspektiv på försoningen.

Uttrycket »There is no such thing as a free lunch«, ibland förkortat »TINSTAAFL«, lär ha sina rötter i att det fanns amerikanska serveringar som under tidigare delen av 1900-talet annonserade »Fri lunch«. Haken, det finstilta i erbjudandet, var att den hungrige bara fick sin fria lunch om han betalade för sin dryck – som man tog rejält betalt för. Kostnaden kommer alltid någonstans. Inget är gratis. Detta gäller i fysikens värld – annars hade evighetsmaskinen för länge sedan varit uppfunnen och löst alla tänkbara energiproblem. Samma sak gäller i relationernas värld. Det vet alla som förlåtit en oförrätt. Att förlåta innebär att jag i praktiken säger till den andre att »jag låter udda vara jämt – jag tar kostnaden och låter bli att hämnas«. Att förlåta innebär alltid att bära en kostnad.

Även i relationen mellan Gud och människa gäller »TINSTAAFL«, enligt Luther, men inte på det sätt vi människor gärna tror. Vi tänker att frälsning hör ihop med moral och etik eller med religiositet. Den som lever bra och verkligen försöker bidra till att lunchen, det vill säga frälsningen, blir betald. Männi­skan bidrar med sitt goda och sedan står Gud för resten. Delad räkning.

Men korset visar att det inte alls handlar om delad räkning. Även om Gud vill etik, moral och god religiositet för våra liv är det Gud själv som tar hela kostnaden för frälsningen. Genom Kristi död och uppståndelse betalas människans två stora räkningar. Den största räkningen handlar enligt Luther om Guds reaktion på människans synd. Gud kan i sin helighet inte låta bli att med vrede reagera på synd, ondska och orättfärdighet. Annars skulle Han förneka sig själv. Det handlar således inte om att Gud skulle vara underställd någon evig moralisk lag utan om att Gud själv är helig och rättfärdig. Korset innebär att Gud i sin kärlek själv tar smällen av sin helighets reaktion. Att förlåta innebär att välja att bära kostnaden. I sin korsdöd bär Jesus Kristus en hel mänsklighets alla kostnader.

Den andra räkningen är enligt Luther en följd av den första. Genom synden har mänskligheten hamnat i onda makters våld. Människan är även ett offer som behöver befrielse. Kristi död och uppståndelse innebär att de onda makterna är besegrade. Synden, döden och djävulen har inte det sista ordet i våra liv. Det har Kristus.

I dag är det inte ovanligt att denna typ av beskrivningar av försoningen, som bland andra Luther ger, kritiseras som en »kosmisk barnmisshandel« där en dysfunktionell patriarkal härskargud kräver att en son offras för att hans ära har blivit kränkt. Försoningen blir närmast att uppfatta som ett hedersmord. Kritiken missar att Luther och andra framställare av denna typ av försoning inte talar om en far och en son i en mänsklig familj där fadern tvingar sin son att ta kostnaden, utan om en treenig Gud; Fader, Son och Ande, som i sig själv väljer att bära kostnaden av sin reaktion för att rädda mänskligheten. Kritiken missar även att historien inte slutar med sonens död i misär utan med hans uppståndelse, en seger över synd, död och djävul. I Luthers teologi sitter alltid hela påskbudskapet med lidande, död och uppståndelse ihop.

De goda nyheter som påsken talar om är att det faktiskt finns en »fri lunch« att få, om vi ser det utifrån människans perspektiv. Påsken predikar att alla räkningar är betalda oberoende av hur våra problem ser ut. Påsken predikar att synden, döden och djävulen är besegrade hur hotfulla de än kan se ut för oss. Det finns förlåtelse, liv och salighet att få i tron på den korsfäste och uppståndne, Jesus Kristus.