Vi korsar torget i Östersunds centrum. Det är gångavstånd från EFS-kyrkan, där Marie-Louise Nilsson jobbar, till ett kafé nere på stan. Människor passerar i sin vanliga vardagsbubbla medan hon engagerat berättar för mig om denna växande småstadspärla.

– Östersund är på gång, många flyttar hit och staden växer, men kyrkorna hänger inte med, säger Marie-Louise.

Mycket av det hon ser hända i Östersund är fräscht och andas nytänk, medan kyrkorna fortsätter i gamla traditioner och vanor.

– Jag tror att människor längtar efter gemenskap. Församlingen är egentligen den enda föreningen som finns till för de människor som ännu inte är där, hela tanken är ju att nå de förlorade.

Det var som åttaåring, när hennes vän Karna frågade om hon ville följa med till det lilla missionshuset i Tollarp på FGPG (flickgrupp, pojkgrupp), som Marie-Louise för första gången mötte EFS och kristen tro. Efter några år i andra kyrkor upplevde hon en kallelse tillbaka till EFS, som ledare.

– Jag ville vara i en missionsrörelse och i en väckelserörelse. Det är våra rötter, det är det som EFS är.

Hennes drivkraft handlar om att få verka för Kristi rikes framfart genom att drömma stort och bygga djupt. Det är både livligt och med innerlighet hon svarar på min fråga om tre nycklar för tillväxt – bön, målmedvetenhet och att våga tänka stort, blir hennes svar.

– Det är när vi vågar sätta tydliga mål som vi också får något att jobba mot, då kan vi börja röra oss i en riktning framåt. Bara genom att börja prata om att vi vill växa så händer det något. För att bli fler behöver vi också gå utanför vår bekvämlighetszon och våga testa nytt.

Väl framme på fiket berättar hon, på sin klart klingande skånska, om drömmen att ha Alpha-kvällar här, mitt där stadens människor befinner sig, utanför kyrkans väggar.

– Varenda missionsvän skulle gå en Alphakurs, för de är så extremt bra. Du får med dig allt det här med Bibeln, bönen, kyrkan, hur jag ger min tro vidare till andra och den Helige Ande är det tre pass om. Ja, livet med den Helige Ande, vem behöver inte mer undervisning om det?

Vårt samtal leds in mot lärjungaskap, ledarskap och undervisning – har det blivit en generationsfråga? Ledarskolor, seminarier om lärjungaskap och introduktioner för lägerledare är konkreta exempel på ofta ungdomsinriktad undervisning, men hur ser det ut för en vuxen målgrupp?

– Ledarskap behöver vi prata om på alla arenor. Varje kristen är ju en ledare, vi är alla Kristusbrev som leder människor fram till Jesus.

Allt från ens arbetsplats till fritidssyssla eller bostadsförening är platser där vi som kristna är kallade att vara ledare. För att detta ska vara möjligt behövs både verktyg och förebilder i vardagen.

– Vi är en lekmannarörelse och i det ingår att bemyndiga människor, i ansvar, gåvor och tjänst. Det är jätteviktigt att tjäna praktiskt, men vi behöver också få fram förebedjare, dem som leder i tillbedjan, profeter och de med andra gåvor för att få se fler växa i sitt lärjungaskap.

Vad krävs för att komma dit?

– Om vi skulle börja med att sluta säga »så här har vi alltid gjort« och istället våga satsa på något nytt och in­novativt, kanske med risken att misslyckas, vore det stor skillnad. Vi måste våga göra sånt som ingen annan gör för att nå dem som ingen annan når.

För att våga nya vägar behövs de som gått före. Som nybliven kristen var det de några år äldre ledarna som fångade Marie-Louises intresse. På samma sätt som tillväxt mår bra av tydliga mål behövs förebilder, att hitta de personer vi kan ta rygg på och se upp till. En god förebild vågar släppa fram andra och sprider Kristusdoft, menar Marie-Louise. Hon minns särskilt en äldre man vid namn Albin som kom till i EFS-kyrkan Ängelholm, där Marie-Louise tidigare jobbat som präst. Under hans första gudstjänst fanns inslag av både rökmaskin och ett gäng sportfantaster som spelade fotboll genom hela kyrksalen.

– Jag vet att jag tänkte »han kommer aldrig att komma hit igen«, men han sa bara efteråt att »jag känner igen tonen, Marie-Louise« och så var det också kring musiken. Även om det inte alls var hans stil, kunde han uppskatta texterna och teologin.

Det är nu två år sedan hon flyttade hit från Ängelholm med sin familj. För dem var det ett stort steg att lämna Skåne för det nya som väntade dem, ett steg utanför bekvämlighet och trygghet.

– Vi bröt upp från en församling som vi älskade och från ett hus som var i princip färdigrenoverat. Där hade vi kunnat ha det hur bra som helst i många år. Det är också utmanande att ta beslutet att flytta och gå i tro, särskilt med ansvar för tre barn som inte ville lämna Skåne. Det var den absolut värsta kvällen i våra liv när jag och min man berättade att vi skulle flytta. De äldsta barnen bara grät.

I detta ser hon EFS första missionärer som stora förebilder, de flyttade utan att veta vad som väntade. Hon menar, att om vi som kyrka väljer de säkra korten klarar vi oss utan Gud, men för varje steg som är lite utanför det vi själva behärskar blir beroendet allt större.

– Största faran mot vår tro är trygghet. Vi säger att tron ger mig en sådan trygghet, det är jätteviktigt och vi får vara trygga i vår identitet som Guds barn, men vi har blivit trygghetsnarkomaner. Det har ätit sig långt in i kyrkan och i mitt liv också.

Tryggheten har på många sätt blivit en avgud när det största i att vara med Jesus är att det ger en trygghet istället för att handla om honom som är världens frälsare, menar Marie-Louise. Hon tror att vi skulle må bra av att utmanas mer, men allt för ofta fastnar vi i rädsla för förändring.

Vad gör dig rädd?

– Jag är rädd för att inte stå i Guds vilja, att slarva bort mitt liv och inte göra det som är väsentligt och viktigt. Livet går så fruktansvärt snabbt och jag vill verkligen påverka någonting, få bygga något som är mycket större än mig själv – och det är Guds rike.

Hon beskriver ett ledarskap som kräver mod – mod att våga testa nya vägar och vara en förebild för flocken. Trots att det kan vara tufft och väldigt blåsigt, vet hon att det är vad hon vill. Och modet hämtar hon från Herren.

– Det låter ju väldigt klyschigt, men han har inte gett oss modlöshetens Ande, utan kraftens och kärlekens Ande.

Kallelsen driver henne, även om det stundom låter lockande att leva ett annat liv.

– Ibland känner jag att det hade varit skönt att bara dra täcket över huvudet och titta på någon tv-serie tills hjärnan helt försvinner, men jag vet att jag hade klarat det i två dagar, sedan hade jag bara längtat tillbaka.

Har det varit värt det?

– Det finns ju yrken med mycket bättre villkor, mycket bättre lön, mycket bättre arbetstid, så du måste ha något annat som driver dig. Där bottnar allt i Jesu kärlek. Det är hans kallelse, och samma nåd som gäller för alla andra gäller också för dig.