Inte bara 95 teser

Reformationsminnesåret är i full gång. Drygt ett halvår har passerat sedan påven besökte Lunds domkyrka för den högtidliga starten. På många sätt har detta år uppmärksammats, men för Lunds stifts biskop, Johan Tyrberg, finns en längtan efter mer. Han ser fram emot att rikta ljuset mot översättandet av Bibeln till folkspråk och den kristendomsundervisning som infördes utifrån Luthers lilla katekes.

– Firandet av teserna handlar mycket om att fråga och ifrågasätta, men väldigt få har läst dem och vet vad de betyder. Ser vi istället översättningen av Bibeln till folkets eget språk, så har det fått följder som berör de flesta, säger han.

Luthers lilla och stora katekes kom att ha stor betydelse för reformationen.

– Det var när Luther upptäckte att män­niskorna i kyrkan hade förvånansvärt låg kunskap om kristen tro som han skrev Lilla katekesen och det är viktigt även för oss i dag. Vi behöver fundera om människor har fullödig kunskap om kristen tro eller på vilket sätt vi kan undervisa om försoning, förlåtelse och vad kristen tro innebär.

För Johan handlar hans uppdrag som biskop först och främst om att församlingarna ska fördjupas i tro och förståelse av vem Gud är, samtidigt som de behöver vara närvarande i samhället. Just detta med samtidsanalys och att som kyrka vara en tydlig del i sin omgivning anser han är viktigt. Hans fokus på mission har alltid funnits nära till hands. Det blir särskilt synligt i hans valspråk som är hämtat från Matteusevangeliet om att vara »jordens salt«.

– Det säger allt. En gång mötte jag en person som pratade om hur Jesus vill att vi ska vara jordens salt, men att saltet inte får stanna i saltkaret. Det har fått betyda mycket för mig. Jag har sett skillnaden mellan att vänta på att folk ska komma och visa intresse för det jag håller på med, kontra att själv vill vara utåtriktad och möta människor där jag lever.

Om han skulle beskriva samhället och dess olika enheter är Johans önskan att kyrkan ska vara en bakgrundsfärg. Det handlar om att finnas tydligt närvarande överallt.

– Vi som kristna behöver vara engagerade i samhället. Vi ska inte starta för många egna klubbar och föreningar, utan dyka upp där man minst anar det, i idrottsföreningar och på arbetsplatser. Där ska vi vara och synas, med tydlighet om vilka vi är och vad vi tror.

Det är nu två år sedan Johan tillträdde sin tjänst som biskop. Lunds stift, som består av Blekinge och Skåne, är starkt präglat av sin närhet till kontinenten, både när det gäller vänförsamlingar som matkultur och livsstil. Efter att själv ha bott och arbetat utomlands ser han stora fördelar med den internationella erfarenheten.

– Det jag främst tar med mig från mina år utomlands är att ha sett Sverige från ett utrikesperspektiv och många av de frågor vi diskuterar här behandlas också i andra länder. Jag har också fått en känsla för vad det kan innebära att vara i minoritet, det är väldigt lärorikt.

Åren i Tyskland och USA har vidgat hans horisonter. Han tycker om att lära sig saker och söker ständigt efter nya utmaningar.

– Jag är en social och nyfiken person som tycker om att vara bland människor. Jag gillar förändringar och att vara i rörelse.

Därför är det inte förvånande att mission och nya möjligheter för evangeliet ligger honom varmt om hjärtat. Ekumeniken har varit särskilt viktig för Johan de tider han arbetat lokalt, där utbytet mellan kyrkorna fått vara berikande.

– Jag är evangelisk-luthersk, men det är inte mitt budskap. Min önskan är att vi från olika bakgrunder och kyrkor skulle kunna verka tillsammans och vara tydliga med vad vi menar är evangeliets kärna, samt hitta vägar för det budskapet.

Vad är din bild av EFS?

– EFS är en betydelsefull rörelse som hela tiden behöver utmana kyrkan utifrån perspektivet bibelläsning, mission och lekmannaengagemang. Det är oerhört viktigt. Samtidigt ser jag med oro hur engagemanget i vissa EFS-föreningar minskar, då måste man ju fråga sig varför och hur man ska göra istället. Där får vi samarbeta och se hur vi tillsammans kan vara tydliga med evangeliet.

Idagarna inrättas en ny stiftsadjunkt i Lunds stift med inriktning på mission i Sverige, som ska verka för att utmana och uppmuntra till mer evangelisation. För Johan är kyrkans växelverkan mellan att finnas i samhället och hämta kraft från källan av högsta värde.

– Kyrkan behöver både andas in och andas ut. Om vi bara andas ut får vi inte i oss tillräckligt med syre. På samma sätt är det med kyrkan – vi behöver både gå ut och missio­nera samtidigt som vi behöver återhämtning i gudstjänst och församlingsliv.

Upplev Mossebo redan nu – i Minecraft

Det stora scoutlägret Patrullriks kräver mycket förarbete. Lägret samlar mer än tusen scouter vart tredje år och i sommar är det åter­igen dags.

– Vi är ett par nördar som omedelbart när vi såg loggan tyckte det kändes som en kul idé. Huvudskälet är att vi tyckte det vore roligt om man kunde få besöka lägerområdet redan innan lägret, säger Simon Simonsson.

Vilka har byggt detta och hur lång tid tog det?

– Det är till största delen jag, mina söner Joel och Isak och deras kompisar. Sedan har vi några andra funktionärer med hög Minecraft-kompetens som hjälpte till att fixa med alla »regler« till servern. Vi sammankallade även scoutkåren i Mossebo som under en eftermiddag byggde upp de sista detaljerna. Totalt sett har det tagit ett par månader för oss att slutföra, säger Simon.

Dessa datakunniga scoutfantaster har byggt det virtuella lägerområdet i storlek 1:1. Tanken är att det ska ta ungefär lika lång tid att gå från punkt A till punkt B i Minecraft som det gör i verkligheten. I övrigt är det inte en exakt kopia av hur Mossebo kommer att se ut i sommar.

– Tanken är att man som gäst kan komma in och vara med och bygga. Det kommer att se ganska annorlunda ut, med andra ord. Man har ju lite större möjligheter att blidka fantasin i Minecraft.

Vilka detaljer är ni mest nöjda med?

– Det är väl främst två saker. Dels vår lilla Patrullrikshimmel, där hamnar man när man ansluter till servern eller om man dör i spelet. Ja, man måste äta ordentligt, annars kan det gå illa. Det andra är vår extremt avancerade serverregelspark som tyvärr är osynlig för den som ansluter.

Hur skulle du beskriva Minecraft?

– Minecraft är ett spel som från början startade som ett hobbyprojekt av svensken Markus »Notch« Persson. Spelet blev en omedelbar succé som för bara ett tag sedan köptes av Microsoft för hisnande 16 miljarder kronor.

Vågar leda visionärt – Marie-Louise tror på tillväxt

Vi korsar torget i Östersunds centrum. Det är gångavstånd från EFS-kyrkan, där Marie-Louise Nilsson jobbar, till ett kafé nere på stan. Människor passerar i sin vanliga vardagsbubbla medan hon engagerat berättar för mig om denna växande småstadspärla.

– Östersund är på gång, många flyttar hit och staden växer, men kyrkorna hänger inte med, säger Marie-Louise.

Mycket av det hon ser hända i Östersund är fräscht och andas nytänk, medan kyrkorna fortsätter i gamla traditioner och vanor.

– Jag tror att människor längtar efter gemenskap. Församlingen är egentligen den enda föreningen som finns till för de människor som ännu inte är där, hela tanken är ju att nå de förlorade.

Det var som åttaåring, när hennes vän Karna frågade om hon ville följa med till det lilla missionshuset i Tollarp på FGPG (flickgrupp, pojkgrupp), som Marie-Louise för första gången mötte EFS och kristen tro. Efter några år i andra kyrkor upplevde hon en kallelse tillbaka till EFS, som ledare.

– Jag ville vara i en missionsrörelse och i en väckelserörelse. Det är våra rötter, det är det som EFS är.

Hennes drivkraft handlar om att få verka för Kristi rikes framfart genom att drömma stort och bygga djupt. Det är både livligt och med innerlighet hon svarar på min fråga om tre nycklar för tillväxt – bön, målmedvetenhet och att våga tänka stort, blir hennes svar.

– Det är när vi vågar sätta tydliga mål som vi också får något att jobba mot, då kan vi börja röra oss i en riktning framåt. Bara genom att börja prata om att vi vill växa så händer det något. För att bli fler behöver vi också gå utanför vår bekvämlighetszon och våga testa nytt.

Väl framme på fiket berättar hon, på sin klart klingande skånska, om drömmen att ha Alpha-kvällar här, mitt där stadens människor befinner sig, utanför kyrkans väggar.

– Varenda missionsvän skulle gå en Alphakurs, för de är så extremt bra. Du får med dig allt det här med Bibeln, bönen, kyrkan, hur jag ger min tro vidare till andra och den Helige Ande är det tre pass om. Ja, livet med den Helige Ande, vem behöver inte mer undervisning om det?

Vårt samtal leds in mot lärjungaskap, ledarskap och undervisning – har det blivit en generationsfråga? Ledarskolor, seminarier om lärjungaskap och introduktioner för lägerledare är konkreta exempel på ofta ungdomsinriktad undervisning, men hur ser det ut för en vuxen målgrupp?

– Ledarskap behöver vi prata om på alla arenor. Varje kristen är ju en ledare, vi är alla Kristusbrev som leder människor fram till Jesus.

Allt från ens arbetsplats till fritidssyssla eller bostadsförening är platser där vi som kristna är kallade att vara ledare. För att detta ska vara möjligt behövs både verktyg och förebilder i vardagen.

– Vi är en lekmannarörelse och i det ingår att bemyndiga människor, i ansvar, gåvor och tjänst. Det är jätteviktigt att tjäna praktiskt, men vi behöver också få fram förebedjare, dem som leder i tillbedjan, profeter och de med andra gåvor för att få se fler växa i sitt lärjungaskap.

Vad krävs för att komma dit?

– Om vi skulle börja med att sluta säga »så här har vi alltid gjort« och istället våga satsa på något nytt och in­novativt, kanske med risken att misslyckas, vore det stor skillnad. Vi måste våga göra sånt som ingen annan gör för att nå dem som ingen annan når.

För att våga nya vägar behövs de som gått före. Som nybliven kristen var det de några år äldre ledarna som fångade Marie-Louises intresse. På samma sätt som tillväxt mår bra av tydliga mål behövs förebilder, att hitta de personer vi kan ta rygg på och se upp till. En god förebild vågar släppa fram andra och sprider Kristusdoft, menar Marie-Louise. Hon minns särskilt en äldre man vid namn Albin som kom till i EFS-kyrkan Ängelholm, där Marie-Louise tidigare jobbat som präst. Under hans första gudstjänst fanns inslag av både rökmaskin och ett gäng sportfantaster som spelade fotboll genom hela kyrksalen.

– Jag vet att jag tänkte »han kommer aldrig att komma hit igen«, men han sa bara efteråt att »jag känner igen tonen, Marie-Louise« och så var det också kring musiken. Även om det inte alls var hans stil, kunde han uppskatta texterna och teologin.

Det är nu två år sedan hon flyttade hit från Ängelholm med sin familj. För dem var det ett stort steg att lämna Skåne för det nya som väntade dem, ett steg utanför bekvämlighet och trygghet.

– Vi bröt upp från en församling som vi älskade och från ett hus som var i princip färdigrenoverat. Där hade vi kunnat ha det hur bra som helst i många år. Det är också utmanande att ta beslutet att flytta och gå i tro, särskilt med ansvar för tre barn som inte ville lämna Skåne. Det var den absolut värsta kvällen i våra liv när jag och min man berättade att vi skulle flytta. De äldsta barnen bara grät.

I detta ser hon EFS första missionärer som stora förebilder, de flyttade utan att veta vad som väntade. Hon menar, att om vi som kyrka väljer de säkra korten klarar vi oss utan Gud, men för varje steg som är lite utanför det vi själva behärskar blir beroendet allt större.

– Största faran mot vår tro är trygghet. Vi säger att tron ger mig en sådan trygghet, det är jätteviktigt och vi får vara trygga i vår identitet som Guds barn, men vi har blivit trygghetsnarkomaner. Det har ätit sig långt in i kyrkan och i mitt liv också.

Tryggheten har på många sätt blivit en avgud när det största i att vara med Jesus är att det ger en trygghet istället för att handla om honom som är världens frälsare, menar Marie-Louise. Hon tror att vi skulle må bra av att utmanas mer, men allt för ofta fastnar vi i rädsla för förändring.

Vad gör dig rädd?

– Jag är rädd för att inte stå i Guds vilja, att slarva bort mitt liv och inte göra det som är väsentligt och viktigt. Livet går så fruktansvärt snabbt och jag vill verkligen påverka någonting, få bygga något som är mycket större än mig själv – och det är Guds rike.

Hon beskriver ett ledarskap som kräver mod – mod att våga testa nya vägar och vara en förebild för flocken. Trots att det kan vara tufft och väldigt blåsigt, vet hon att det är vad hon vill. Och modet hämtar hon från Herren.

– Det låter ju väldigt klyschigt, men han har inte gett oss modlöshetens Ande, utan kraftens och kärlekens Ande.

Kallelsen driver henne, även om det stundom låter lockande att leva ett annat liv.

– Ibland känner jag att det hade varit skönt att bara dra täcket över huvudet och titta på någon tv-serie tills hjärnan helt försvinner, men jag vet att jag hade klarat det i två dagar, sedan hade jag bara längtat tillbaka.

Har det varit värt det?

– Det finns ju yrken med mycket bättre villkor, mycket bättre lön, mycket bättre arbetstid, så du måste ha något annat som driver dig. Där bottnar allt i Jesu kärlek. Det är hans kallelse, och samma nåd som gäller för alla andra gäller också för dig.

Känslosam återförening i Somalia – Erik på plats i Kismayo

Jag är på plats i Kismayu, Jubaland Regional State i södra Somalia, för att undersöka vad som är möjligt och vad EFS skulle kunna bidra med i denna, av krig, terrorism, torka och svält, plågade del av Afrikas horn. Efter två decennier av krig och flyktingkris är det nu svälten som är det stora hotet. Halva befolkningen svälter. Den andra halvan försöker ömsom hjälpa till, ömsom hålla sig själv flytande. Inför resan är det många lyfta ögonbryn och nästan anklagande frågor som riktas mot mig; varför ska du resa till Kismayu, det är ju farligt!

Farligt är ett relativt begrepp, men med alla de förberedande kontakter jag tagit inför resan angående allt från personlig säkerhetsvakt till boende, känns det ändå välordnat och helt tryggt. I Mogadishu sker fortfarande rätt ofta självmordsbombningar, men inga regelrätta strider, och i Kismayu har det på senare tid varit mycket lugnt. Därför är det med stor tillförsikt jag anträtt resan. Efter mellanlandning i Mogadishu och därefter inrikesflyg till Kismayu, blev jag varmt välkomnad av både flygplatsens säkerhetschef och utbildningsministerns medhjälpare.

I centrala Kismayu inkvarteras jag på Agan Hotel, där finns bra wi-fi, varmvatten i duschen, AC i rummet och en varierad meny i restaurangen. Utomhusdelen av restaurangen är ordnad i små, runda paviljonger med plats för sju, åtta personer runt ett plastbord. Den första kvällen är det där, under granatäppelträdet, som vi lägger upp planen för de kommande två dagarnas besök.

Morgonen därpå får jag möjlighet att besöka flera organisationer och myndigheter, men framför allt människor som på olika sätt berörts av samt lärt sig hantera de senaste årens svårigheter och nu utstrålar en obändig optimism. Det är inte utan att jag själv dras med i att tänka möjligheter snarare än hinder, även om det förstås inte går att bortse från de svårigheter som finns. Behoven tycks vara oändliga och med tanke på hur väl staden Kismayu verkar fungera, tänker jag att det troligen är ryktet om våldsamheter som är det största hindret för både somalier och andra att våga göra en insats här.

Överallt mottas jag med öppna armar och en spontan glädje över att SCR (Swedish Church Relief, det namn som EFS använt för sin verksamhet i Somalia tidigare) visar ett intresse att återkomma till Jubaland. Att olika myndigheter är positiva till mitt besök är en sak, men att få träffa enskilda personer som utifrån sina egna förutsättningar gör enastående insatser med nästan inga resurser alls för att hjälpa staden och folket på fötter igen, är det som verkligen griper tag i mig. Djupast intryck gör den EFS-utbildade barnmorskan som genom alla år av konflikt drivit sin egen mödravårdsklinik.

Frågorna snurrar i mitt huvud. Är det dags nu att göra slag i saken och försöka etablera en verksamhet i Kismayu? Om det är möjligt, vad skulle det i så fall vara? Svälten är förstås det stora orosmolnet just nu, men alla jag pratar med betonar vikten av långsiktiga insatser som behövs när svälten är över: skola, hälso- och sjukvård, el- och vattenförsörjning, och mycket annat.

När jag får följa bostadsministern till det gamla hus som EFS en gång byggt 1898 och han antyder att vi eventuellt skulle kunna få det tillbaka, ja, då är det som om det inte går att hejda tanken. Tänk om det inte bara är möjligt och att EFS är välkomna tillbaka, utan att det också finns en gudomlig planering och en kallelse för oss här? I historien har Gud lett EFS till den här platsen – varför skulle han inte göra det igen?

Skatten ger barnen utrymme

För att lära oss mer om söndagsskolan besöker vi Ersmarkskyrkan. Den är, som många EFS-kyrkor, en samarbetskyrka med Svenska kyrkan och ligger strax utanför Umeå. Här möter vi två ideella söndagsskoleledare, Sara Olofsson, till vardags onkologisjuksköterska, och Magdalena Sandberg, som är distriktskonsulent i EFS Västerbotten. Båda flyttade med sina familjer till Ersmark samtidigt 2006, de har barn i samma ålder och är engagerade i kyrkans söndagsskola. Genom sina erfarenheter har de fått uppleva skillnaden som ett bra verktyg kan göra för att ge stöd i såväl förberedelser som utformning.

– Man behöver inte ha något färdigt material för att ha en söndagsskola, man kan utifrån bibeltexter knåpa ihop något själv, men det hjälper och utmanar mig att utgå från Skattenmaterialet, säger Magdalena.

Sedan 2012 har de använt sig av Salts söndagsskolematerial »Skatten – på äventyr med Gud«, ett koncept som växt med åren.

– Skatten kommer ursprungligen från Norge där den används flitigt, både i Norska kyrkan och i frikyrkorna. Vi hakade på direkt när den kom till Sverige. Magdalena åkte till Norge när materialet introducerades och kom hem och sa att det var både spännande och bra, något vi borde haka på, säger Sara och fortsätter:

– Om jag får backa bandet så utgick vi hela tiden från Barnens bibel och då blev det lätt att man valde texter som man själv kände sig trygg med. Det blev exempelvis berättelsen om Noa och arken alldeles för ofta, djuren fick gå in och ut ur arken gång på gång. Med Skatten, som har ett långsiktigt upplägg, kommer nya berättelser som jag själv nog inte skulle ha valt. Texter som jag vid första anblicken inte riktigt får ihop själv. Som till exempel dagens samling som handlar om Guds helighet.

Vårt samtal börjar nämligen tillsammans med den grupp barn som samlats i kyrkan för just Skatten. Det blir ledtrådar, bibelord och böner utifrån temat Guds helighet, och så många skratt. Efter avslutad samling sätter vi oss i kyrksalen för att fortsätta samtalet.

Sara och Magdalena är båda överens om att ledarhandledningen med bakgrundstänket är nyckeln. Fördelen är att den står på en tydlig teologisk och pedagogisk grund. De berättar entusiastiskt om Skattens fem delar, där varje samling innehåller: Gemenskapen, Temat, Eftertanken, Uppdraget och Avslutningen. Själva pedagogiken bygger på Howard  Gardners idéer om nio intelligenser. Därav de olika momenten och de olika medierna som filmer, dockteater, sång och så vidare. Teologin är klassiskt evangeliskt-luthersk och anpassad för att fungera i alla evangeliska sammanhang.

– I början var det svårt att få alla att sitta still under de mer stillsamma momenten – men barnen vande sig snabbt och nu uppskattar de även stillheten under samlingarna, säger Sara, och tänker på övergången från den mer improviserade söndagsskolan till Skatten.

Efter en stunds paus fortsätter Magdalena:

– En styrka är, som sagt, att Skatten inte väjer för de svåra texterna, men det jag älskar mest är eftertankemomentet, att stanna upp inför texten och få vända och vrida på den tillsammans med barnen.

De tycker båda att Skattenkonceptet verkligen är som en skattkista att gräva ur.

– Materialet är gediget, genomarbetat och består av många alternativ till en samling.

Man måste göra sina val för att få till en samling som passar en själv och de barn man möter, säger Sara.

Magdalena fyller i:

– En utmaning är att ta sig tid att gå igenom allt tillgängligt material. Egentligen behöver man inte göra det, men det berikar om man gör det. Den stora fördelen är att allt material, med media och sånger och så vidare, är webbaserat och planeringen sker online. Vi tar helt enkelt en dator och ses över en kopp kaffe, så sätter vi ihop en samling. Eller ibland planerar en av oss själv och då mejlar man ut den färdiga samlingen i pdf-format till de andra ledarna. Just att det är online är en stor hjälp – bara det att man aldrig mer behöver åka tillbaka till kyrkan efter en kvarglömd ledarhandledningsbok.

Med så många möjligheter – hur påverkar Skatten gudstjänstlivet i stort?

– Vi har Skattengudstjänst en gång i måna­den. Det är faktiskt väldigt uppskattat – man använder samma koncept, men nu som gudstjänstordning i en familjegudstjänst, konstaterar Magdalena, och Sara fortsätter:

– Då är det barnen som är mest hemma i gudstjänsten och de vuxna får hänga på. Det blir verkligen en gudstjänst som aktiverar hela församlingen och gör alla delaktiga. Man får tänka till ordentligt kring just moment som Uppdraget, så att det passar församlingen, oavsett ålder och förmåga.

I vanliga fall finns Skatten närvarande i gudstjänsten genom att skattkistan med dagens ledtrådar öppnas gemensamt, innan barnen går iväg till sin samling.

– Barnen får en egen spelplan – men är ändå är kvar i gudstjänstgemenskapen  och skattkistan ger de vuxna en sneakpeak om vad samlingen kommer att handla om. Det öppnar upp för samtal när man ses igen, något att ta med sig hem, säger Sara.

En stor utmaning för många föräldrar i dag, kanske främst de vi möter i församlingens kontaktyta mot samhället, är om vi verkligen ska påverka våra barn i ena eller andra riktningen. Vad tycker Sara och Magdalena? Efter en stunds tystnad svarar Sara:

– Det handlar om att väcka en nyfikenhet på vad Bibeln handlar om. Jag brukar tänka att vi sätter frön som kan växa nu eller ligga och gro ända till vuxen ålder. Oftast är det barnen själva som kommer med sina frågor och så får vi tillsammans söka svaren.

Magdalena avslutar samtalet med att konstatera:

– Jag tror att det viktiga är att både barn och vuxna får mötas i bibeltexten. Och att vi som leder måste våga ta ett steg tillbaka och låta barnen få »provtänka«. Sedan är det viktigt att ledarna är närvarande med sin tro och sina erfarenheter – då blir det ett möte som berikar oss alla. Tillsammans är grejen.

Skattens fem delar

  1. Gemenskap – med ledtrådarna som finns i skattkistan och den gemensamma bönen.
  2. Dagens tema – som är den bibeltext ledtrådarna pekade mot och som kan gestaltas genom dockteater, drama, bilder eller film m.m.
  3. Eftertanke – då landar vi
    i temat och texten samt ger tid för reflektion och samtal.
  4. Dagens uppdrag – som är den praktiska appliceringen av texten. Det är här som till exempel att bygga med Lego kommer in.
  5. Avslutning – då man återkopplar till ledtrådarna,
    avrundar samlingen och landar i budskapet.

Vill du veta mer?

skatten.nu finns inspiration och möjlighet till prenumeration – häng med på ett äventyr med Gud.

Den ofrivillige aktivisten

Hamid var DJ och spelade musik på fester i sitt hemland Iran. Via vänner blev han introducerad till den kristna tron. Först var han ointresserad, men när han följde med till några sammankomster där människor samlades i hemlighet upplevde Hamid ett lugn inom sig och valde att bli kristen. Att byta religion om man är född muslim är inte tillåtet i Iran. Hamid hamnade i polisens register efter en polisrazzia, och det var då han valde att fly.

Några år senare, i en betydligt kyligare del av världen, närmare bestämt i den gamla bruksorten Kristinehamn, får den nu 24-
årige Hamid beskedet att Sverige gett honom avslag och inte har möjlighet att vara den fristad han söker. Det är i den stunden han blir aktivist. Det händer ju att människor av fri vilja väljer att göra extraordinära uppoffringar för en sak de tror på, men i det här fallet är det snarare omständigheterna som väljer ut Hamid som »frivillig«.

– Jag fick panik och kände mig orättvist behandlad. Det var som om jag fått en dödsdom. Det var då jag bestämde mig för att sy ihop sin mun, säger Hamid.

Då som nu bor han i en av Betlehemskyrkan i Kristinehamns lokaler tillsammans med flera andra unga män som befinner sig i en liknande situation. De har alla bytt religion, blivit kristna och är en del av församlingsgemenskapen. En kort promenad från den gula kyrkbyggnaden, på torget i centrala Kristinehamn, valde Hamid att utföra sin protest.

– Att sätta mig där var ingen enkel sak att göra. Jag blev så chockad av mitt avslag eftersom mitt liv hängde på det beslutet. För att få fram min ståndpunkt var det ett rop på hjälp, säger Hamid.

Mitt i januarikylan hungerstrejkade Hamid under två veckor. Aktionen fick till en början stor uppmärksamhet i lokalmedia. Många Kristinehamnsbor, men även tillresta, kom förbi och frågade hur det var med honom. Andra gav ved, bad en bön eller sjöng en sång. Ett bageri delade ut baguetter till människor som samlats för att hålla Hamid sällskap.

– Det går inte att beskriva hur det var att sitta där, men det var otroligt svårt. Jag var beredd att gå hela vägen och offra mitt liv. Jag ville bara få min röst hörd, säger Hamid.

Intresset växte och »mannen med den ihopsydda munnen« uppmärksammades även i riksmedia. Problematiken gällde långt ifrån bara Hamid. Den komplexa frågan kring konvertiter i asylprocessen är inte lätt och omdiskuterad, det vet inte minst många i kyrkor och samfund runtom i Sverige. Bland annat har Sveriges kristna råd ordnat speciella utbildningsdagar i frågan. Hamid blev något av en symbol för den frustration som finns bland många konvertiter i Sverige som har svårt att bevisa sitt skyddsbehov och därmed får besked om att de inte får stanna i Sverige.

Hamid berättar:

– Det var både för min egen skull och andras. Vi är många konvertiter i Sverige som är berörda och går igenom samma sak. Jag ville vara till hjälp för framtida kristna och att svenska myndigheter ska kolla mer noggrant på våra fall.

Han har överklagat sitt utvisningsbesked. Hamid vet ännu inte om han kommer att kunna stanna i Sverige. När han satte sig på torget hade han liten kunskap om hur svenska myndigheter fungerar, säger han själv.

– Jag hade egentligen inga förväntningar och jag visste inte vad det jag gjorde skulle leda till. Det finns ju ingen mall för sådant här, men jag blev imponerad av all medmänsklighet som jag mötte. Jag märkte att många människor ville engagera sig i mitt fall. Jag fick hoppet tillbaka helt enkelt, och valde att klippa upp stygnen och öppna munnen igen.

Skulle han göra om det i dag, med kännedom om att den svenska byråkratin inte tar särskilt stor hänsyn till den här typen av aktioner?

– Min reaktion då var i stridens hetta. Jag hade egentligen planer på att göra något ännu mer dramatiskt. För mig handlade det om liv och död. Om jag hamnar där igen vet jag inte vad jag kommer att göra.

Hans handlande synliggjordes i media över hela landet. Konvertiternas sak blev synlig. Själv ser han sin gärning som det enda möjliga i den situationen.

Hur ser du själv på din gärning?

– För mig handlar det om liv och död.  Jag tycker inte att det skett något och jag känner inte att jag har åstadkommit något än.

Hur ser du på framtiden?

– Jag har inte så mycket hopp. Jag har inga framtidsplaner, utan tar det dag för dag. Jag är glad om jag ser samma vägg som jag såg igår när jag vaknar.

Tillbaka till friheten – ny Lutherbok av Tomas Nygren

Många tror sig veta vad luthersk teologi står för, men i själva verket är förståelsen av vad Luther säger inte så väl förankrad, är Tomas Nygrens upplevelse utifrån dem som han har mött.

– Luthersk teologi förvandlade hela norra Europa och har påverkat samhället under århundradena. Den här boken är ett försök att göra reformationens budskap aktuellt i dag. Reformationens budskap är inget annat än en återupptäckt av evangeliet, säger han.

Att det blev en bok började med att Tomas fick ett uppdrag av tidningen Budbäraren att skriva tio artiklar om Luther. Artiklarna blev totalt 20 stycken som nu har dammats av och blivit en bok, men Tomas resa med Luther går längre tillbaka än så.

– Jag är uppvuxen i ett hem där Rosenius och luthersk kristendom har varit levande. Senare i tonåren blev jag mer kritisk mot Luther. Jag vapenvägrade och var inne på en linje som lutade mot radikalreformationen. När jag läste teologi kom jag att uppskatta Luthers sätt att uttrycka teologin, jag gjorde helt enkelt en resa tillbaka till Luther.

Kjell O Lejon, rektor på Johannelund, har varit med och skrivit om Luthers liv i boken och Budbärarens redaktör Paulina Hedman har skrivit förordet till boken. Boken ges ut via EFS och tidningen Budbäraren.

– Att EFS kommer igång med bokutgivning igen känns jätteroligt. I starten var EFS mycket av ett bokförlag. Det tillhör rörelsens dna att ge ut skrifter och böcker. Det är tråkigt att vi inte gjort det regelbundet. Förhoppningsvis kan detta vara starten på en ny era av bokutgivning, säger Tomas.

Beställ boken på www.efs.nu/order

Ny bibelguide ute

Nu har en nionde bok i serien Bibelguiden, som är guider till Nya testamentets böcker, släppts. Senaste utgivningen, En guide till Johannesbreven och Judasbrevet, släpptes i samband med EFS och Salt Mittsveriges årskonferens i Uppsala.

Det var i mitten av april som release-eventet gick av stapeln.

– Boken är skriven av Jens Wallin, en ung lovande teolog som har studerat vid Johannelund och Oxfords universitet, säger Reine Toth, redaktör för
Bibelguiden.

Den första guiden kom 2012, vad tror du dessa böcker betyder?

– Vi har märkt att serien fyller ett tomrum. Utbudet av bibelstudiematerial på svenska är begränsat. Vi ser att Bibelguiden används i allt fler sammanhang och vi får många glada tillrop om att böckerna är en stor hjälp till att förstå Bibeln, säger Reine.

Kommer det fler böcker i serien?

– Absolut. Hittills är författare rekryterade till 16 av de 19 planerade delarna i serien. Nästa bok som kommer i höst blir en riktig tungviktare – En guide till Matteusevan­geliet av Daniel Hjort.

Mer om detta finns att läsa på bibelguiden.se.

Ny bok om EFS arbete i Tanzania

Klas Lundström är aktuell med nya boken Mission i omvandling: EFS arbete i Tanzania 1938–2015.

Varför har du skrivit boken?

– Jag blev tillfrågad av EFS missionsföreståndare Stefan Holmström samt Erik Johansson under hösten 2012 att skriva boken. Jag jobbade för EFS i Tanzania 1982-1993.

Finns det något spännande du upptäckt när du skrivit boken?

– Ja, mycket! Speciellt missionärernas situation under andra världskriget – hur de fick ta över ett stort arbete som skötts av över 50 tyska missionärer (se speciellt kapitel 2 och 4). Det finns också mycket annat spännande i resten av boken.

Vad för typ av källor och material har du använt dig av?

– Materialet har jag hittat i bland annat Budbäraren, EFS årsberättelser, böcker och brev skrivna av missionärer samt andra studier om Tanzania.

Roseniussällskap bildat

Trots att han är en 1800-talsperson ges hans skrifter fortfarande ut, och fortsätter att beröra människor.

– Han tillhör de andliga klassikerna i nivå med öken- och gamla kyrkofäder. Det fascinerande är att han bara blev 52 år och ändå hade ett så enormt inflytande, säger LarsOlov Eriksson, en av grundarna till det nystartade Roseniussällskapet och tidigare lärare och rektor vid Johannelund.

Förmiddagen den 19 april på Johannelund startades det, till att börja med, fyra mannar stora sällskapet. Huvudmålet är att verka för att fortsätta sprida Rosenius skrifter samt kunskap om honom och hans förkunnelse.

– Det var efter symposiet på Johannelund, som även blev en bok, med anledning av Rosenius 200-årsdag som tanken väcktes. Jens Lunnergård från ELM konstaterade att det inte finns något sällskap kring Rosenius. Det är ju EFS och ELM som har ansvar för det arvet och det vill vi uppmärksamma, säger LarsOlov.

Ett första årsmöte är inplanerat i Roseniuskyrkan i Stockholm den 24 februari nästa år. Alla som är intresserade är välkomna och förhoppningsvis blir det ett årligt arrangemang.

– Vi kommer berätta om sällskapet och hålla föredrag om Rosenius. Vi håller på att skapa en hemsida. Förhoppningsvis kan det komma bokutgivningar framöver.

LarsOlov själv är uppvuxen med att Rosenius andaktsbok lästes i hemmet. Han menar att det som lockar mest med Rosenius texter är att han gick rakt på sak.

– Hans texter går rakt in i den kristna trons centrum och de är lyhörda för män­niskors djupa behov. De är skrivna av en människa som vet vad han talar om och som utifrån sin egen vandring med Herren kan förmedla tröst och uppbyggelse till andra, säger LarsOlov.