Hamid var DJ och spelade musik på fester i sitt hemland Iran. Via vänner blev han introducerad till den kristna tron. Först var han ointresserad, men när han följde med till några sammankomster där människor samlades i hemlighet upplevde Hamid ett lugn inom sig och valde att bli kristen. Att byta religion om man är född muslim är inte tillåtet i Iran. Hamid hamnade i polisens register efter en polisrazzia, och det var då han valde att fly.
Några år senare, i en betydligt kyligare del av världen, närmare bestämt i den gamla bruksorten Kristinehamn, får den nu 24-
årige Hamid beskedet att Sverige gett honom avslag och inte har möjlighet att vara den fristad han söker. Det är i den stunden han blir aktivist. Det händer ju att människor av fri vilja väljer att göra extraordinära uppoffringar för en sak de tror på, men i det här fallet är det snarare omständigheterna som väljer ut Hamid som »frivillig«.
– Jag fick panik och kände mig orättvist behandlad. Det var som om jag fått en dödsdom. Det var då jag bestämde mig för att sy ihop sin mun, säger Hamid.
Då som nu bor han i en av Betlehemskyrkan i Kristinehamns lokaler tillsammans med flera andra unga män som befinner sig i en liknande situation. De har alla bytt religion, blivit kristna och är en del av församlingsgemenskapen. En kort promenad från den gula kyrkbyggnaden, på torget i centrala Kristinehamn, valde Hamid att utföra sin protest.
– Att sätta mig där var ingen enkel sak att göra. Jag blev så chockad av mitt avslag eftersom mitt liv hängde på det beslutet. För att få fram min ståndpunkt var det ett rop på hjälp, säger Hamid.
Mitt i januarikylan hungerstrejkade Hamid under två veckor. Aktionen fick till en början stor uppmärksamhet i lokalmedia. Många Kristinehamnsbor, men även tillresta, kom förbi och frågade hur det var med honom. Andra gav ved, bad en bön eller sjöng en sång. Ett bageri delade ut baguetter till människor som samlats för att hålla Hamid sällskap.
– Det går inte att beskriva hur det var att sitta där, men det var otroligt svårt. Jag var beredd att gå hela vägen och offra mitt liv. Jag ville bara få min röst hörd, säger Hamid.
Intresset växte och »mannen med den ihopsydda munnen« uppmärksammades även i riksmedia. Problematiken gällde långt ifrån bara Hamid. Den komplexa frågan kring konvertiter i asylprocessen är inte lätt och omdiskuterad, det vet inte minst många i kyrkor och samfund runtom i Sverige. Bland annat har Sveriges kristna råd ordnat speciella utbildningsdagar i frågan. Hamid blev något av en symbol för den frustration som finns bland många konvertiter i Sverige som har svårt att bevisa sitt skyddsbehov och därmed får besked om att de inte får stanna i Sverige.
Hamid berättar:
– Det var både för min egen skull och andras. Vi är många konvertiter i Sverige som är berörda och går igenom samma sak. Jag ville vara till hjälp för framtida kristna och att svenska myndigheter ska kolla mer noggrant på våra fall.
Han har överklagat sitt utvisningsbesked. Hamid vet ännu inte om han kommer att kunna stanna i Sverige. När han satte sig på torget hade han liten kunskap om hur svenska myndigheter fungerar, säger han själv.
– Jag hade egentligen inga förväntningar och jag visste inte vad det jag gjorde skulle leda till. Det finns ju ingen mall för sådant här, men jag blev imponerad av all medmänsklighet som jag mötte. Jag märkte att många människor ville engagera sig i mitt fall. Jag fick hoppet tillbaka helt enkelt, och valde att klippa upp stygnen och öppna munnen igen.
Skulle han göra om det i dag, med kännedom om att den svenska byråkratin inte tar särskilt stor hänsyn till den här typen av aktioner?
– Min reaktion då var i stridens hetta. Jag hade egentligen planer på att göra något ännu mer dramatiskt. För mig handlade det om liv och död. Om jag hamnar där igen vet jag inte vad jag kommer att göra.
Hans handlande synliggjordes i media över hela landet. Konvertiternas sak blev synlig. Själv ser han sin gärning som det enda möjliga i den situationen.
Hur ser du själv på din gärning?
– För mig handlar det om liv och död. Jag tycker inte att det skett något och jag känner inte att jag har åstadkommit något än.
Hur ser du på framtiden?
– Jag har inte så mycket hopp. Jag har inga framtidsplaner, utan tar det dag för dag. Jag är glad om jag ser samma vägg som jag såg igår när jag vaknar.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet