Författare: aidooadmin

Alpha satsar på film

Kursen som hålls i mer än 170 länder och som erbjuder deltagarna att utforska den kristna tron på sina egna villkor, har fått en ny alternativ utformning. Alpha har satsat på en stor filmserie som innehåller intervjuer och berättelser från hela världen.

– Den traditionella föredragsformen är väldigt bra, men samtidigt bräcklig. Det sammanhang som inte har någon som vill eller kan hålla föredragen kan ha svårt hålla en Alpha­kurs. Historiskt har det lösts genom föredrag på dvd, men nu finns en uppdatering i form av två olika filmserier, en för tonåringar och en för vuxna. Perfekt för den församling som saknar föredragshållare eller som vill hålla Alpha på ett nytt modernt sätt, säger Carl-Henric Jaktlund på Alpha Sverige. Han tillträdde nyligen som nationell ledare för Alpha.

Hur har din första tid på posten varit?

– Väldigt intensiv, men samtidigt oerhört rolig och utmanande. Det finns mycket att ta tag i för att vässa ett redan bra arbete ytterligare. Våra resurser är begränsade, men ambitionerna är stora så det gäller att tänka smart och rätt, och jag tror – och hoppas – att vi är på rätt väg.

I höst börjar filmserierna användas på allvar och den 28 oktober anordnar Alpha en nationell konferensdag i Folkungakyrkan i Stockholm. Ingrid Lundström, utvecklingskonsulent i EFS, har stått med i Alpha Sveriges arbete sedan 2003. Med stöd från EFS har hon exempelvis startat upp Alpha på försvarets högkvarter i Stockholm.

– Ja, vi är inne i en spännande nystart för Alpha. Vi söker nu inspiratörer som kan stötta församlingar i Alpha­arbetet regionalt. Vi behöver vara många bärare, också ekonomiskt. Alpha handlar om mission i Sverige – inget mindre, säger Ingrid.

Tin Mörk går in i för­sam­lings­tjänst

Efter 14 år på olika poster på EFS kansli slutar Tin Mörk. Hon har bland annat varit kanslichef för Salt, distriktsföreståndare i Mittsverige och nationell missionssekreterare.

– Jag slutar på EFS för att börja arbeta som komminister i Rasbo pastorat. Jag ser fram emot att kunna kombinera ett lokalt arbete som präst med fortsatt arbete för Nya sätt att vara kyrka.

Sedan 2016 har hon varit tjänstledig från tjänsten som missionssekreterare för att på heltid arbeta med Nya sätt att vara kyrka, som den svenska motsvarigheten heter.

– Under min tid som nationell missionssekreterare har vi bland mycket annat arbetat med nyplantering och församlingsutveckling. Jag har kommit att alltmer se på England och inspireras av det arbete som Anglikanska kyrkan stått i sedan början av 2000-talet, Fresh Expressions of Church, säger Tin.

Vad fick dig att ta beslutet att gå vidare?

– Jag hade egentligen ingen tanke på att söka församlingstjänst nu, men när komministertjänsten hemma i mitt eget pastorat blev ledig tog det tag i hjärtat. Jag känner verkligen starkt för människorna där jag bor och ser det som en stor gåva och ett förtroende att få dela evangeliet med dem.

Hur känns det att sluta?

– Det känns både sorgligt och spännande. Sorgligt för att jag kommer längre bort från gemenskapen som är så viktig och kärleksfull. Spännande för att jag tror det är rätt tid och att Gud kallar mig vidare.

Visionsdriven förändring

Det står många kassar med gamla böcker och tidningar i mitt arbetsrum. De rymmer en skatt – berättelser om EFS historia, dessa texter från slutet på 1800-talet. För någon låter det urtråkigt, men jag läser och berörs. Jag funderar över då och nu, över likheter och olikheter.

Jag stannar upp inför att EFS alltid levt i förändring och fått brottas med svåra frågor. Vi har haft många teologiska debatter och utmanats av att vi behöver göra prioriteringar. Vi har fått starta upp och vi har ibland fått avsluta, inte utan mycket vånda. Genom allt detta har vi i EFS varit drivna av att berättelsen om Jesus måste delas. Jesus behöver bli känd och älskad, här hemma likaväl som långt borta.

Vi lever fortsatt i förändring. I höst arbetar vi med omorganisationen vars mål är att underlätta och förenkla vårt arbete. Den är inte genomförd på en kafferast och inte utan att frågor måste stötas och blötas, men i allt detta behöver vi, då som nu, vara visionsdrivna. Vårt uppdrag är att visa på att Jesus Kristus är en levande verklighet – att han har möjlighet att resa upp och förvandla både individen och samhället. Hur visar vi det i den här tiden? Hur syns det i EFS och hur syns det i mitt eget liv? Vilka prioriteringar behöver vi göra som rörelse och som lokala föreningar? Hur gör vi det tillsammans, med våra likheter och olikheter? På årsmötet lyftes framtidsperspektivet av några som sa: »Hur satsar vi i städerna? Vad gör vi för den unga generationen? Ser vi alla de som kommer från andra länder och som kommer till tro i våra sammanhang? Hur stöttar vi dem?«.

Vi står i mycket som är spännande. Förändring pågår, precis som det alltid gjort. Låt oss inte rädas framtiden, utan se att vi lever – på samma sätt som man alltid har gjort – i en värld som är full av möjligheter!

Kerstin Oderhem

EFS missionsföreståndare

Fler nyanser än jag mäktar med

Rätar du på dig eller ryggar du tillbaka? Med den frågan inledde vi vår artikelserie om aktivism i Budbärarens nummer åtta ifjol. Därefter har Marie Nylén, Paulina Bolton, Nuri Kino, Magnus Malm, Olof Edsinger, Ruth Nordström, Syster Karin Johansson, Hamid Aryanraja och nu Jan Sturesson fått berätta utifrån sina perspektiv – om mål, motivation och bemötande.

I samtliga av dessa möten finns en självklarhet och övertygelse som gör mig både förvånad och förundrad. På gränsen till svartvitt har de var och en sin sakfråga som de står upp för. Och en del av mig kan inte annat än att önska mig något av deras avgränsningsförmåga. Samtidigt undrar jag – inbjuder övertygelsen till vidare reflektion, ett rakryggat samtal eller blir reflexen att rygga tillbaka? Är det kanske just detta svartvita som får mig att bli lätt reserverad… Aktivistens tydliga gränser gör mig obekvämt uppmärksam på min egen velighet, som i jämförelse med aktivistens övertygelse blir mer framträdande.

Någonstans är det dessa gränser som fascinerat mig mest under det gångna året. Att aktivismen som företeelse avgränsas till ett område som villkorslöst kräver allt. Det verkar liksom inte finnas någon halvhjärtad medelväg, ett alternativ lagom. Jag tror inte att aktivismen i sig alltid väcker endera respekt eller ett reserverat avståndstagande. Från mötet med dessa tidigare nämnda aktivister bär jag med mig en oanad mångfald. Trots den många gånger stadiga ytan, som tycks både provocera och ibland distansera aktivisterna från allmänheten, finns betydligt större djup i resonemanget än det som märks vid första intryck.

Det är inget nytt att vi människor bär på »valv bakom valv, oändligt«, som Tranströmer skriver. Däremot tror jag att vi ständigt behöver påminna oss om den likhet som vi delar med varandra, våra otaliga valv som är omöjliga att greppa. De oanade nyanserna blir synbara först när jag kommer nära. Personligen vågar jag den närheten allt för sällan och rädslan fråntar mig möjligheten att se bortom den första yttersta gränsen.

Så länge aktivisten, oavsett om det är självvalt eller utifrån andras etikett, väljer att stanna innanför den självklara övertygelsen och inom den svartvita zonen förblir det ett ogenomträngligt försvar. De dolda nyanserna märks först i mötet, när gränsen mjukats upp. Och där – i sprängkraften mellan de yttre markörerna och det mjuka resonemanget – fastnar jag, fullständigt fascinerad av alla dessa valv som ibland blir för mycket för att kunna tas in. Ibland faller jag i den enkla utvägen att stanna vid ytan, eller att rygga tillbaka och distansera mig. Däremot förblir min förhoppning, önskan och lärdom, från denna aktivistiska artikelserie, att allt oftare vilja våga gå ett steg till – mot de oanade nyanserna.

Paulina Hedman

Redaktör Budbäraren

Vi måste sluta fokusera på oss själva

Talarens ord tog tag i mig: »När vi överlåter oss till att hjälpa andra så finner vi, mirakulöst nog, lycka, hälsa och glädje i våra egna liv«.

För några veckor sedan var jag i London. Kyrkan Holy Trinity Bromton, som bland annat ligger bakom Alpha-konceptet, bjöd in till en ledarskapskonferens med temat »Att leda med kärlek«. Konferensen är på många sätt unik då ledare från både kyrka och näringsliv, från världens alla hörn och kyrkofamiljer, samlas med en generös inställning till att vi alla tror på Jesus och vi alla kan växa som ledare. Talarlistan var gedigen och varierad, men det som hänger kvar mest i mitt sinne var intervjuerna med Simon Sinek, som bland annat levererade ovanstående citat.

Visst är vi oerhört fokuserade på oss själva? Världen handlar om vad jag ska göra, hur jag ska förverkliga mig och hur jag ska hitta mitt livs kärlek. I kyrkan handlar det om vilken gudstjänsttid och form som passar mig, vad jag vill göra i kyrkan och hur andra kan hjälpa mig att växa som kristen. Ack, så fel fokuset ligger.

Kyrkan finns inte för min skull. EFS startade inte utlandsmission för medlemmarnas skull. Det som driver oss till mission är nöden för att alla andra ska få upptäcka det Jesus har gjort för oss på korset. Jag finns till för kyrkan och dess uppdrag.

I barnverksamheten tycker jag ändå att vi i kyrkan oftast fått detta rätt. Jag känner inga barnledare som är det för sin egen skull. Man är där för barnen och allt det sedan ger till mig är en välsignelse. Och vilken välsignelse det kan vara! Det vittnar så många SKATTEN-ledare och scoutledare om.

Precis detta menade Simon Sinek. Bokhandlarnas växande antal hyllmetrar med självhjälpsböcker är en paradox. Om det skulle hjälpa att hjälpa sig själv borde efterfrågan på sådana böcker minska och inte öka. Istället borde vi fokusera på hur vi kan hjälpa andra. Så jag vill fråga: Vilken gudstjänstform och musik passar dig? Hur kan jag hjälpa dig att växa som kristen?

Ser jag på mitt liv är det bara när jag lyckats ställa frågorna på det sättet som jag också själv känt mening. Det är när jag lyckas förstå vad Gud gör och hur jag kan vara ett led i det, som glädjen i att tjäna Honom finns. Men ack, så ofta jag misslyckas. Min bön för sommaren är att jag ska lära mig. Lära mig att börja be: »Vad ska du göra i dag, Jesus? Hur vill du använda mig i det?«.

PS. Hela Simons föredrag och många fler finns att se på alpha.org/lc/talks 

Markus Holmström

vik. generalsekreterare Salt

Vad är väl en dag som missionsföreståndare?

07.18 Mobiltelefonen ringer. Det är sonen. Jag blir klarvaken och hinner tänka, har det hänt något? Han har kört från Växjö till Alingsås under natten, efter avslutad studentbal, men hans fråga är: »Hur länge ska ni sova? Jag har suttit på Statoils parkering i tre timmar och väntat på att ni ska vakna.«

– Men älskade vännen, varför har du inte hört av dig?

Familjen är på plats, båda barnen och min man Henric. Skönt! Klär mig raskt och vi går för att äta frukost.

08.55 Går in till Estrad. Hinner möta flera fina människor i entrén. Får många kramar och önskan om Guds välsignelse. Det är många känslor nu. Läser igenom min predikan. Snart kommer de andra som ska medverka i gudstjänsten. Vi har genomgång av allt praktiskt och en bönestund. Jag känner mig buren.

11.00 Gudstjänsten börjar. Barnkonferensens 130 barn sjunger och dansar. Det är fantastiskt! Glädjen rullar ut från scenen till oss andra. Vi klappar takten och sjunger med. Sneglar snett bakåt på min fina familj.

Sändningsdelen av gudstjänsten börjar. Först prästerna som ska ut i tjänst. Fint att få vara med och be för dem. Vi sjunger »Gå, gå såningsman, gå«. För sex år sedan stod jag där framme och sändes som präst in i EFS. Gråten stockar sig i halsen. Sångens starka formuleringar fyller mig och hela arenan lyfts av öronbedövande sång.

Min tur. Nu ska jag sändas in i nytt uppdrag. Flera av mina vänner kommer upp på scenen. Bibelord ska läsas. Jag blir överväldigad. Börjar gråta redan när första bibelordet läses. Varför? För att det är så stort att jag får gå med Jesus, in i det han kallar. Jag känner mig liten, men han är stor. Förbönen tar vid, familjen kommer upp, vi knäfaller tillsammans och händerna läggs på oss. Tårarna trillar. Nej, jag är inte ledsen men överväldigad. Berörd av Herren.

Nationaldagsmorgonen började med hotell­frukost.Nationaldagsmorgonen började med hotell­frukost.
Omringad av familjen välkomnades Kerstin Oderhem varmt av gudstjänstbesökarna och välsignades för sin kommande tjänst.Omringad av familjen välkomnades Kerstin Oderhem varmt av gudstjänstbesökarna och välsignades för sin kommande tjänst.
»Den korsfäste utrustar« var temat för Kerstins predikan.»Den korsfäste utrustar« var temat för Kerstins predikan.
Vill du veta mer om Kerstins dag? På efsplay.nu finns Kerstins samtal med bland andra studiovärd Joel Apelthun att ta del av i efterhand.Vill du veta mer om Kerstins dag? På efsplay.nu finns Kerstins samtal med bland andra studiovärd Joel Apelthun att ta del av i efterhand.

Predikar och deltar sedan i nattvardsutdelandet. »Kristi blod för dig utgjutet.« Igen och igen säger jag orden. Han är här, den levande Jesus. Han har gjort det för dig.

Min man kommer fram för att ta emot gåvorna. Vi som vandrat så många år tillsammans och nu gått igenom hela den här tiden av vånda inför det nya uppdraget. Jag ser honom i ögonen. Då börjar vi båda gråta. Jag får inte fram några ord men jag räcker honom bägaren.

Välsignelsen sjungs ut över församlingen, på assyriska. Jag tar emot – sträcker fram händerna. Herre det handlar om dig! Låt mig leva i din närhet.

13.30 Gudstjänsten är slut. Jag hälsar på många underbara människor. Det ska vara middag för prästkandidaterna, EFS styrelse samt distriktsföreståndare på Hjälmared. Det skulle gå en buss … men var är den? Bussen har gått! Var är min man? Ringer honom – alla har åkt! Ingen fara svarar han.

Vi har bil och åker ut till Hjälmared som är galet vackert inbäddat i sommargrönska. Vi kliver ur bilen. Henric kommer fram till mig. Ställer sig mitt emot mig och säger: »Nu tycker jag att det är dags för en kram.«

16.00 Åter i Alingsås. Henric ska köra lastbilen med ljudutrustningen till Växjö. Sonen, som varit vaken ett dygn vid det här laget, har bilnycklarna till den bil han kommit med under natten och jag får inte tag på något av barnen. Till slut, efter flera sms och en del roddande, somnar barnen i min bil. Henric kör lastbil och en av ljudkillarna kör Henrics bil. Vi påbörjar resan hemåt – vilken dag!

Årets insamlare utsedd

Utmärkelsen »årets insamlare« delades ut under årskonferensen i Alingsås till The LinTown Gospel Singers. Med stor entusiasm och spelglädje har de genomfört konserter på temat »The Gospel Side of Elvis«.

Inspirerade av både de gospellåtar som Elvis Presley själv spelade in eller lyssnade till, och av Elvis sätt att skänka pengar till välgörenhet har konserterna fått stort genomslag.

– Konserterna genomfördes ideellt och man har under konserterna samlat in över 100 000 kronor till EFS mission. Det är runt 3 000 åhörare som besökt konserterna, säger Hans Kariis, styrelseordförande för Ansgarskyrkan i Linköping som nominerade gruppen.

Flera i gruppen har hemvist i Ansgarskyrkan i Linköping och konserterna har genomförts i välfyllda kyrkor inom flera samfund i Linköpingstrakten, Rättvik och Malung, på utomhusscenen i Kungsträdgården i Stockholm och även på krogen.

Responsen har varit mycket positiv.

– Även konserter i kyrkan har dragit mycket publik utan kyrkvana, som har kommit för att de gillar Elvis. Det har varit ett bra sätt att komma till kyrkan för att lyssna till musiken, men också få höra ett budskap om Elvis liv och gospelns betydelse. Ensemblen har varit frimodiga med sin tro, säger Hans.

Den fasta ensemblen består av Lars Häggberg, Fredrik Östergren, Niklas Lüning, Henrik Lerner, Kent Boman och Dan Hammarsten. Därtill har gästspel av andra sångare och musikanter ofta förekommit. Vid några tillfällen har man uppträtt tillsammans med drygt 50 sångare ur två av Ansgarskyrkans körer.

EFS årsmöte

Vid årsmötet var EFS nya organisation och en motion om att hålla årskonferensen till ett begränsat antal platser, gärna samma plats varje år enligt motionärerna, två frågor som lyftes. Motionen om årskonferensen väckte flera inlägg och landade slutligen i ett avslag.

– Utmaningen från de yngre om att jobba med unga vuxna och att våga saker, det ska vi ta vara på, säger Stefan Holmström.

Angående organisationsförändringen gläds Stefan åt att årsmötet antog inriktningen att erbjuda distrikten att istället för att vara egna juridiska personer, bli regioner i riksorganisationen.

– Det tror jag är ett viktigt beslut. Jag gläds också över engagemanget som visades kring verksamhetsplanen och budgeten. Att efter det gångna året, där alla har gett mycket men vi ändå inte har pengar till det vanliga missionsarbetet, ta ett beslut om att höja budgeten till nästa år tycker jag är frimodigt. Det vittnar om att vi vill mission.

Till styrelsevalet ställde två ledamöter upp för omval, Stefan Svensson och Tomas Andersson. Tre nya personer valdes in i styrelsen – Roger Wikström, Skellefteå, Magdalena Giertz, Uppsala, och Elin Lycklund, Vårgårda.

Platser kvar på Teamlinjen

Det finns platser kvar på Teamlinjen vid Åredalens folkhögskola som arrangeras i samarbete med Salt – barn och unga i EFS.

– Att gå Teamlinjen handlar om att ge ett år för andra människor, för att få se barn och unga lära känna Jesus mer och växa i sin tro. På köpet får man möjlighet att själv utvecklas, och växa i sina gåvor och sin relation till Jesus, säger Vincent Ihlberg, konsulent för Teamlinjen.

Församlingar som söker teamare:

Öjersjökyrkan i Partille • Carlskyrkan i Umeå • Lötenkyrkan
i Uppsala • EFS Ängelholm • KRIK Uppsala • EFS London

Lina Sandells privata brev

Kapseln ser ut som så många andra. Ljus kartong, aningen större än ett A4-papper, tydligt märkt.

– Jag kan inte säga säkert att ingen Sandell-forskare har läst alla breven, men jag har inte sett att någon har skrivit något om dem eller ens nämnt att de finns, säger Gösta Imberg.

Själv hittade han breven genom att ta vara på sina kunskaper i släktforskning. Det visade sig att den unga Augusta Svahn som var Linas vän var den Augusta som gifte sig med Linas svåger Knut Almqvist, när Linas syster Charlotta hade dött.

När samma namn dök upp i listan över vad Lunds universitetsbiblioteks Lina Sandell-arkiv innehåller, lade Gösta Imberg genast en beställning och slog sig ner vid ett av borden i läsesalen.

Något av det första Gösta gjorde var att bläddra i brevhögen och se om det fanns något brev från hösten 1868, då Lina och hennes man Oscar skulle ha blivit föräldrar.

Alla kvinnor i Linas familj var sjuka och hennes systrar Charlotta och Mathilda dog unga. Charlotta hann »bara« föda fyra barn. Mathilda fick sina tretton tätt, trots att flera av graviditeterna var mycket svåra för henne. Så hur var det för Lina själv?

Där låg det, ett brev skrivet den 29e oktober 1868. Lina skriver till Augusta:

Min innerligt älskade syster Augusta!

»Lofva Herren, min själ, och allt det uti mig är – Och förgät icke hvad godt Han dig gjort hafver« – Ja, så ville jag av fullaste hjerta utbrista vid återblicken på all den nåd och barmhertighet Herren under den sistförflutna tiden bevisat mig! Hans godhet har i sanning varit stor öfver mig. Det står i den 107de psalmen att »dem Han utur nöd förlöst hafver, de skola tacka Honom«. Och nog har Han förlöst mig ur mycken nöd och ångest. O, att Han derför finge den ära Han åsyftar! O, att mitt lif hölle hans rätter med fullt allvar!

Det är mig en glädje, att äntligen kunna skrifva till Dig, kära syster. Hittills har jag ej fått sysselsätta mig mycket, utan mest hvilat, men nu känner jag mig starkare dag från dag och är uppe nästan hela dagarna. Det är så underligt, att åter kunna gå och röra mig, utan att vara så rysligt tung. Genom den onaturliga vattensamlingen var jag så svullen. Weckan förrän lillan föddes öppnade professor Cederschöld svullnaden ett par gånger hvarvid säkert ett par kannor vatten (en kanna var ett mått på drygt 2,6 liter – red:s anm) utrann. Sjelfva den svåraste stunden blev emellertid kortare än hvad både jag och läkaren hade väntat. Cederschöld, som ännu går upp till mig emellanåt, säger alltjemt, att han betraktar det som ett under, att det gick som det gjorde. Herren hörer bön, ja, Han är en Mästare till att hjelpa, jag tycker, att jag återigen har fått lära känna Honom på ett nytt sätt.

Hade det varit hans goda vilja, nog hade det varit kärt om jag hade fått behålla den dyrbara gåfvan – men Han såg ju hvad som var nyttigast för henne och oss. Efteråt kännes väl en underlig tomhet, men det är gott att få böja sig för Guds vilja. Tack, älskade Augusta, för den lilla vackra skjortan och för den kärlek, hvarmed du på så mångfaldigt sätt tänkte på mig!

Brevet fortsätter med tack till Augusta för en kappsäck fylld med omtänksamma gåvor, bland annat honung och skinka. Att skicka mat är inte ovanligt vid den här tiden (i ett annat brev suckar Lina över att det inte skulle gå att skicka ostkaka som hon längtar efter, men lite senare får hon den faktiskt).

– Lina tog hand om Mathildas två äldsta barn redan medan Mathilda levde. De fick gå i skolor i Stockholm. När Mathilda hade dött blev Lina fostermor åt dem och åt nästa i syskonskaran. I perioder hade hon också andra syskonbarn boende hos sig, berättar Gösta och fortsätter:

– Jag uppfattar det som att hon tror att hon inte skulle ha kunnat ta hand om dem lika bra om hon också hade haft ett eget barn – Gud har gett henne ansvaret för dem, och att hon inte fick behålla »Lillan« var Guds vilja.

Sådana slutsatser kan provocera dagens läsare. Lina skriver att Gud vill hennes bästa, men hon verkar också vara mycket öppen och fri när hon skriver till Augusta.

– Jag får intrycket att hon skriver till sin bästa vän och att hon inte behöver hålla tillbaka något.

Några år tidigare har alltså Linas syster Charlotta dött, och svågern Knut som är präst har blivit ensam med tre barn. Det fjärde dog tidigt. Han och Augusta gifter sig – till Linas stora glädje. Efter några år i Linneryd blir Knut föreståndare på Johannelund, och familjen flyttar till Bromma.

Själv lär Lina känna Oscar Berg, en man som rör sig i väckelsekretsarna. Han kommer från Kumla och är sju år yngre än hon. Liksom Lina (som dock »långpendlar« i flera år – hon har ett »hotellrum stående« på Brunkebergstorg och är ofta i Småland) är han bosatt i Stockholm. Han är en känd nykterhetspredikant, men tjänar sitt uppehälle som grosshandlare och håller på med alla slags affärer. Lina och Oscar bjuder in till bröllop i Nydala, där Mathilda och hennes familj bor.

Lina skriver till Augusta:

Tack af hjertat för Ditt hulda, kärleksfulla bref, och de deri uttalade välönskningar för mig. Må Gud uppfylla dem i det mått och på det sätt Han finner för godt! Min enda trygghet är den, att Han sjelf har styrt och ledt denna sak, som synes så underlig för våra ögon (och allramest för mina). Allt hitintills har Han hulpit – Han skall ock hädanefter hjelpa. (…)

Bröllopet skulle blifva, om Gud vill, den 21 Maj. Jag har dröjt att skrifva, emedan jag väntat på att få dagen bestämd. Det var kärt att Du och Anna ville glädja mig med Eder närvaro. Waren af hjertat välkomna! Rosenius har lofvat att komma, likaså Odencrants.

Eftersom Knut inte verkar ha tänkt komma till bröllopet ber Lina
Augusta att berätta för honom att Rosenius har lovat en »bibelstund«.

Lite senare berättar hon utförligt för Augusta om bröllopsresan till Finland, där hon och Oscar reste mellan städerna, träffade många väckelsekristna och också var hemma hos Zacharias Topelius, som »tyckes rätt mycket berörd av christendomens sanningar, ehuru det väl ännu icke blifvit ett utgående från verlden«.

Lina berättar för Augusta om ett stort översättningsuppdrag. Året därpå får hon ett erbjudande från EFS om anställning.

– När Lina beskriver sin första tid på expeditionen för Augusta, kan man förstå uttrycket »stiftelsens lilla piga«. Waldemar Rudin är hennes chef. När han blir missionsföreståndare på Johannelund behöver hon inte längre vara på plats. Då börjar hon jobba mycket hemifrån, från sina syskons hem och från en kurort.

Lina har tät kontakt med Carl Olof Rosenius, och i breven till Augusta förekommer han ofta – enligt Lina kan ingen framställa det evangeliska budskapet som han. När han har dött på vårvintern 1868 skriver hon:

Sedan jag sist skref, har den käre, oförgätlige Rosenius fått aflägga resdrägten och ingå i den salighet, som står de trötta kämparna åter. (…) Wi hade den oskattbara fördelen att under de sista veckorna ofta få vara tillsammans med honom och oaktadt hans svaghet, var detta dock alltid dyrbart och lärorikt.

När hon lite senare berättar om saknaden, skriver hon:

Här är så mycket predikande, men så få herderöster.

I kapseln på Lunds universitetsbibliotek finns ungefär 300 daterade brev, och ett 30-tal odaterade. Det blir i genomsnitt nästan ett i månaden i 29 år. Vad som händer sedan vet inte Gösta. Är det bara samlingen som tar slut, eller brevväxlingen?

Mycket hinner hända under de 29 åren. Linas syster Mathilda förlorar fyra av sina barn, och om ett av dem skriver Lina att Mathilda redan har »fått återlämna den lille till den stora barnkammaren i himlen«. När Oscar och Lina blir mordhotade berättar hon om det, och hon nämner också vissa ekonomiska problem. Hon skriver om den stora finanskrisen 1878, om besöken hos prinsessan Eugenie, om när ståndsriksdagen röstas ner och om ett uppmärksammat självmord i grannhuset.

Ett återkommande uttryck är att Lina är »öfverlupen af arbete«. Dagen före nyårsafton 1885 skriver hon:

Någon hvila tenker jag ej på förrän på andra sidan – men der får ju äfven jag jullof.

Lina Sandell-arkivet i Lund bygger på material som Ernst Newman fick av Linas brorson Nathanael Sandell på 1930-talet. Breven från Lina till Augusta har varit i privat ägo och kom till arkivet först 1999.