Rätar du på dig eller ryggar du tillbaka? Med den frågan inledde vi vår artikelserie om aktivism i Budbärarens nummer åtta ifjol. Därefter har Marie Nylén, Paulina Bolton, Nuri Kino, Magnus Malm, Olof Edsinger, Ruth Nordström, Syster Karin Johansson, Hamid Aryanraja och nu Jan Sturesson fått berätta utifrån sina perspektiv – om mål, motivation och bemötande.

I samtliga av dessa möten finns en självklarhet och övertygelse som gör mig både förvånad och förundrad. På gränsen till svartvitt har de var och en sin sakfråga som de står upp för. Och en del av mig kan inte annat än att önska mig något av deras avgränsningsförmåga. Samtidigt undrar jag – inbjuder övertygelsen till vidare reflektion, ett rakryggat samtal eller blir reflexen att rygga tillbaka? Är det kanske just detta svartvita som får mig att bli lätt reserverad… Aktivistens tydliga gränser gör mig obekvämt uppmärksam på min egen velighet, som i jämförelse med aktivistens övertygelse blir mer framträdande.

Någonstans är det dessa gränser som fascinerat mig mest under det gångna året. Att aktivismen som företeelse avgränsas till ett område som villkorslöst kräver allt. Det verkar liksom inte finnas någon halvhjärtad medelväg, ett alternativ lagom. Jag tror inte att aktivismen i sig alltid väcker endera respekt eller ett reserverat avståndstagande. Från mötet med dessa tidigare nämnda aktivister bär jag med mig en oanad mångfald. Trots den många gånger stadiga ytan, som tycks både provocera och ibland distansera aktivisterna från allmänheten, finns betydligt större djup i resonemanget än det som märks vid första intryck.

Det är inget nytt att vi människor bär på »valv bakom valv, oändligt«, som Tranströmer skriver. Däremot tror jag att vi ständigt behöver påminna oss om den likhet som vi delar med varandra, våra otaliga valv som är omöjliga att greppa. De oanade nyanserna blir synbara först när jag kommer nära. Personligen vågar jag den närheten allt för sällan och rädslan fråntar mig möjligheten att se bortom den första yttersta gränsen.

Så länge aktivisten, oavsett om det är självvalt eller utifrån andras etikett, väljer att stanna innanför den självklara övertygelsen och inom den svartvita zonen förblir det ett ogenomträngligt försvar. De dolda nyanserna märks först i mötet, när gränsen mjukats upp. Och där – i sprängkraften mellan de yttre markörerna och det mjuka resonemanget – fastnar jag, fullständigt fascinerad av alla dessa valv som ibland blir för mycket för att kunna tas in. Ibland faller jag i den enkla utvägen att stanna vid ytan, eller att rygga tillbaka och distansera mig. Däremot förblir min förhoppning, önskan och lärdom, från denna aktivistiska artikelserie, att allt oftare vilja våga gå ett steg till – mot de oanade nyanserna.

Paulina Hedman

Redaktör Budbäraren

• Della
• Twittra