Vi har nyligen haft församlingsläger och det blev en både härlig och intensiv tillställning. Det var fler anmälda än tidigare år och de flesta fick i varje fall någonstans att sova. Något som var särskilt uppmuntrande var att en grannfamilj från vår gata självmant hade anmält sig. Vi har barn i liknande åldrar och har råkat på varandra ibland, men jag visste inte att de var så kyrkligt intresserade. En väldigt rolig överraskning!
Det var mycket som var nytt för dem på lägret. Under lovsången första kvällen kom mamman fram till mig och frågade vad förbön, som vi bjudit in till, betyder. Jag förklarade lite kort och erbjöd mig att be för dem. Då hämtade hon make och barn för hon ville att hela familjen skulle få ta del av det. Vi gick undan lite och där i kapprummet fick jag lägga händerna på hela familjen och be för dem.
Temat på lägret var »I Jesu fotspår: Lärjunge«, och den här familjen var riktigt taggad. Paret, som är mitt uppe i småbarnslivet, berättade att de längtar efter att fler grannar ska få lära känna Jesus. Själva har de alltid varit kristna utan att vara del av någon församling, men har den senaste tiden fått en nytändning i samband med det yngsta barnets dop. De berättade att de är trötta på ytliga samtal och materialism – att det finns något annat som är viktigare. Tron försöker de dela i sin vardag och på Instagram. De är med på Alphakurs, bibelsamtal, mässa och fixar kyrkfika.
Det här är så uppmuntrande för mig! Här försöker jag missionera och leva lärjungaliv i min vardag, och helt plötsligt dyker det upp en hel familj med en så stark längtan. Jag har inte varit minsta delaktig i att bjuda med dem trots att de bara bor hundra meter ifrån oss. Det är Guds Ande som verkat i dem och de har blivit välkomnade i kyrkan av andra än mig. Särskilt roligt är att de nu valt att engagera sig i den av våra två församlingar i pastoratet som inte har någon söndagsskola. De tar inte den enkla vägen utan vill vara med och bygga något nytt. De vill se en levande församling för alla åldrar och ett förvandlat Kareby!
Den här familjens längtan knyter an till det som jag, och så många andra, längtar efter: människor och samhällen förvandlade av Jesus. Det är med rätta en stor ambition! Frågan blir då hur vi både enskilt och tillsammans kan verka för detta. Jag tänker att det handlar om att leva med Guds mission i centrum, där vi lyssnar in hans ledning och genom ett utgivande liv följer med i det han kallar till. Vi behöver hitta sätt där evangeliet kan tala till vårt grannskap och upptäcka vad det är att vara Kristi kropp just där.
Vidare handlar det om att multiplicera lärjungar genom att prioritera relationer i såväl evangelisation som lärjungaträning. En hjälp för oss är att etablera missionella vanor och rytmer, med vilka vi i Guds kraft välsignar omgivningen. Det här livet är inget vi ska eller kan göra på egen hand – därför är det viktigt att vara del i en gemenskap där syftet är att hjälpa varandra att växa. Allt detta behöver ske i en längtan och förväntan på Andens kraft och vägledning. Gud är med.
Flera av dessa prioriteringar känner jag igen när den här nya familjen i församlingen berättar om sitt liv. De utmanar mig att fortsätta ta nya steg tillsammans. När det kommer med nya människor i församlingen på det här sättet får vi en hjälp och knuff till att vara öppna för förändring. Det är precis vad vi behöver!
