Det är onsdag förmiddag i nordvästra Addis Abeba, i en stadsdel där ingen sätter sin fot om man inte bor där. Kullerstensgator slingrar sig uppför backarna och det doftar av rökelse och eukalyptus. Innanför en plåtdörr ligger skolgården som en oas: här är det rent och färgglatt med gungor och rutschkana, och alla plaststolar är i barnstorlek. Från det ena klassrummet hörs en sång, från ett annat en lärare som pratar, och en annan klass säger efter sin klasskompis: »eighty-three« – »eighty-three!« Ljudet är öronbedövande men fullt av glädje.
I en av förskoleklasserna går Magdalawit. Hon är fem år och har gul skjorta, röd tröja och lila kjol – samma färg som plastkorset runt halsen. Engelskalektionen har precis börjat och läroboken ligger öppen på det lilla bordet framför henne, blyertspennan håller hon i handen. Magdalawit räknar små hjärtan, »one, two, three«, och ringar in trean. En blick upp mot läraren, som utbrister »anbessa!« – det betyder »lejon« och sägs till den som är modig och stark. Magdalawit fortsätter, på nästa rad är det fem hjärtan som ska räknas.
Hope for Children in Ethiopia (HCE) startades av en grupp ungdomar från Mekane Yesus-kyrkan vid millennieskiftet. Det som i början inte var en organisation utan snarare en iver att göra något för stadens fattiga, växte och tog form allteftersom åren gick och lärdomarna blev fler. Ganska snart såg man tydliga mönster. Många gatubarn kom från de fattiga områdena i norra Addis Abeba, från familjer utan möjlighet att sätta barnen i skolan. HCE började bedriva undervisning i förebyggande syfte; när barn går i skolan är de inte på gatan. En utbildning öppnar vägar som fattigdomen har stängt.
Magdalawit visar vägen hem från skolan. Hon går med bestämda steg, armarna svänger bekvämt i takt med fötterna när hon passerar jebenatillverkningen, där hundratals traditionella kaffekannor av lera ligger på tork. Tre åsnor ligger och vilar inför sitt nästa uppdrag och i backen nedanför kommer Magdalawit fram till en port av korrugerad plåt. Väl innanför leder en träbro henne över ett litet dike, till vänster hänger tvätten och till höger ser hon sin mamma Tigist som hon springer fram och kramar. Tigist lyfter upp Magdalawit i famnen och pussar henne på kinden. Tillsammans med storasyster Hiwot, 11 år, bor de i ett enkelt hus på några få kvadratmeter. »Kom in, kom in!« uppmanar Tigist oss. De har en gemensam säng och väggarna täcks av presenningar dekorerade med affischer på Jesus och bilder på flickorna.
Ett stenkast från huset ligger en av de floder som rinner genom Addis Abeba och ingår i »flodprojektet« – all bebyggelse i närheten av de två största floderna, på en total sträcka av 50 kilometer, ska rivas. Detta syftar bland annat till att förhindra översvämningar, skapa offentliga grönområden och öka standarden för stadsbor och turister. Projektet innefattar stora delar av staden och berör många människor. Det lilla huset där Tigist, Hiwot och Magdalawit bor kommer att demoleras inom kort.
– När vårt hus ska rivas vet jag inte vart vi ska ta vägen, endast Gud vet det. Det är ju inte bara jag, utan också mina barn, som måste ha någonstans att bo. Och nu har allt blivit dyrare, säger Tigist.
De senaste årens höga inflation är påtaglig för alla i Etiopien, men extra kännbar för dem vars ekonomiska situation var ansträngd redan innan. Att som ensamstående mamma se till att barnen har tak över huvudet, tillräckligt med mat och kommer till skolan är ingen enkel uppgift. Tigist försörjer familjen genom att tvätta kläder och baka injerabröd – den typen av arbete har hon ägnat sig åt sedan Hiwot föddes.
– Hur skulle jag kunna köpa skrivböcker, pennor och ryggsäckar när jag måste betala hyran? Jag har ingen familj eller någon annan som kan stötta mig, berättar Tigist.
Hon tog kontakt med många skolor i förhoppningen om att hennes döttrar kunde få börja en utbildning – själv kan hon inte skriva. Till slut mötte hon Redahagn och Selam på HCE, som såg familjens behov. Hiwot fick börja skolan och senare också Magdalawit, när hon var stor nog för förskoleklassen KG1.
Att mäta effekterna av förebyggande arbete är svårt – hur hade Magdalawits onsdag sett ut om hon inte kunnat gå med kavata steg till skolan? Klart är i alla fall att denna femåring stortrivs i klassrummet och berättar för sin mamma om allt hon har lärt sig. Tigist säger:
– Att barnen får gå på HCE:s skola är en gåva från Gud själv! Jag är otroligt tacksam. Sedan barnen började på skolan har jag inte behövt oroa mig för pennor, böcker eller skor, de får allt det från skolan. Må Gud välsigna er för det!
