Anna-Klara och David Castor gör sig alltmer hemmastadda i Jerevan, Armenien. I församlingen möter de många som även de är nya i landet.
Familjen Castor har i år flyttat från villaområde i småstad till storstadspuls, från köttbullar och laxmiddagar till armenisk mat som lavash och ikibir. De bor i ett land som är genomsyrat av kristen historia och kultur, men arbetar med människor som fick gömma undan sin tro innan de kom dit. Ingen i församlingen är uppvuxen med att fira jul, för de har alla sin bakgrund i en annan religion.
– Flera av dem har funnits i Armenien kortare tid än vi och många har svårt att helt passa in i det nya landet. Utan att tala landets språk är det svårt att få arbete, säger David.
David berättar:
Vid ett tillfälle åkte jag tillsammans med vänner i församlingen till sjukhuset för att besöka en medlem som skadat sig. Klockan var runt elva på kvällen och rummet var litet, trångt och luktade illa. Det ingår inte i personalens uppgifter att hjälpa patienter med mat eller hygien. En av vännerna hade köpt med sig hygienartiklar och tvättade den skadade grundligt inför väntande operation. Sängen blev dyblöt men humöret var på topp. Själv fick jag hjälpa till att hålla patienten uppe någon stund och sedan be en bön. Patienten är nu på benen igen, men trots hjälp med sjukhuskostnader blir det ekonomiskt svårt när alla intäkter uteblir under några veckor.
Trots att familjen Folkestens senaste år har präglats av mycket sjukdom, har året fyllts av givande möten och spännande äventyr. De har lett flera Al-Massira-utbildningar för människor inom Mekane Yesus-kyrkan, en kurs som grundar sig i Bibeln och riktar sig till människor med muslimsk bakgrund. De har också besökt lokala kristna sammanhang runt om i landet, undervisat, anordnat konferenser samt bedrivit mentorskap, själavård och diakoni.
Samuel berättar:
Mekane Yesus-kyrkan skickar ut många internationella missionärer.
Alla dessa går en förberedande kurs, där jag har undervisat om att använda Al Massira-materialet – men mest uppskattar jag samtalen i mat- och kaffepauserna. Jag och de blivande missionärerna har mycket gemensamt: längtan efter att sprida evangeliet och utmaningarna med att flytta till ett land med en annan kultur och ett annat språk. Flera av de jag mötte kände sig uppmuntrade när jag delade min egen historia och Guds kallelse, men också när jag fick berätta om EFS historia och om att få vara en del av Guds mission.
En av kursdeltagarna har redan bott många år i ett annat land. När hon nu ska sändas ut igen var avsikten att hon skulle byta land och jobba på ett annat sätt. Jag berättade för henne hur vi arbetar, och vi samtalade om kristna som lever i svåra situationer – hur viktigt det är för dem att få höra ihop med andra kristna. Då blev hon inspirerad och kände att Gud ledde henne att i stället återvända till det land hon tidigare bodde i. Gud använde vår och EFS historia för att inspirera, uppmuntra och leda vidare på den väg han har planerat för henne.
Emmeli och Rickard Karlsson Lundmark bor i Iringa, Tanzania, som de senaste månaderna präglats av politiska oroligheter. Men året har också rymt många besök och uppmuntran av prästfruar.
– De aldrig tidigare skådade oroligheterna inför, under och efter valet med utegångsförbud, skottlossning, upplopp och kommunikationsavbrott har påverkat oss mycket och är något vi fortfarande bearbetar, berättar Emmeli.
Under året har Emmeli och Rickard rest runt i stiften i södra Tanzania: predikat, undervisat och träffat biskopar och andra kyrkoledare. Tack vare EFS seniorvolontär Kerstin Einemo lärde sig Oskar, 4 år, grundläggande engelska och kunde därefter börja skolan, vilket har gett Rickard och Emmeli möjligheten till arbetsro samtidigt.
Emmeli berättar:
I slutet av september ledde vi en efterlängtad prästfrukonferens. I Sverige ses prästfrurollen måhända som passé, men här är den en särskild, viktig kallelse som behöver bejakas och stöttas. TEE-avdelningen, som vi båda bistår, planerade och undervisade. Nära 90 prästfruar samlades under tre intensiva dagar med seminarier, lovsång, bibelstudium, mässa och samtal. Fokus låg på kvinnorna: att bekräftas som viktiga i kyrkan och i Guds rike. Vi såg hur de växte och delade erfarenheter som berikade församlingarna. EFS mission bidrog med närvaro, långsiktighet och legitimitet – något många deltagare uttryckte stor uppskattning för. Vi delar livet, sändningen och kallelsen.
EFS-praktikanterna Wilmer Ivarsson och Volodya Tadevosyan har tillbringat hösten i Iringa stift, Tanzania, och berättar här om kyrkans diakonala arbete på Huruma center.
En del av vår praktik har vi tillbringat på Huruma center, som är en del av kyrkans stora diakonala arbete – kanske den mest betydelsefulla. Det är en plats för barn som haft det svårt hemma eller förlorat sina föräldrar.
»Mama« Upendo Sanga är ansvarig för centret och dess verksamheter. Hon berättar att centret ger barnen en chans att börja om, få en ny familj och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Barnen får boende och utbildning från förskola till universitetsnivå. De får också nödvändig vägledning och stöd från sin nya familj för att kunna klara sig i livet.
Upendo berättar vidare att sedan centret grundades 1994, har över 1000 barn fått nya möjligheter – både ett nytt liv och en ny familj, något de annars inte skulle ha haft. Just nu bor och studerar 98 barn på Huruma center. Eftersom detta ses som en ny familj, kallas personalen för exempelvis mamma, pappa, farbror, farmor och barnen kallar varandra för bröder och systrar.
Genom att få vara på Huruma center har vi fått uppleva Guds oändliga nåd och kärlek, och vi har också fått se hur många människor arbetar helhjärtat för Guds rike.
Rebecka Persson och Ella Ahnlide har gjort sin praktik hos EFS samarbetsorganisation HCE i Addis Abeba, Etiopien. Här berättar de om 17-åriga Hana, som drömmer om att bli designer.
Hana Mekonen är en 17-årig tjej som kommer från Butajira i centrala Etiopien. Där bodde hon med sin mamma, pappa och fyra yngre syskon. För tre år sedan lämnade Hana sin familj för att flytta till sin morbror i Addis Abeba och arbeta som hushållerska. Under en lång tid fick Hana inte betalt för det arbete hon utförde, men familjen hon arbetade hos erbjöd henne åtminstone gratis mat. Hon kom i kontakt med Hope for Children in Ethiopia och såg möjligheten att få bättre förutsättningar för framtiden. Hana deltar just nu i en av HCE:s yrkesutbildningar, med sömnadsinriktning. På kvällarna går Hana i en annan skola, nu läser hon i sjätte klass med målet att slutföra sin grundskoleutbildning. Nattetid arbetar hon i en familj och utför hushållssysslor, där hon också bor efter att hennes morbror gått bort. HCE arbetar just nu för att stödja Hana i hennes väg bort från att arbeta underbetalt i ett hushåll. I framtiden drömmer Hana om att bli designer och starta en textilaffär tillsammans med sina vänner. Utbildningen hon får genom HCE har fört henne ett steg närmare att förverkliga sin dröm.
Samuel Sverker och Gabriel Tranefeldt har träffat Natasha Sinhareeb, hälsoansvarig hos EFS samarbetsorganisation CAP (Christian Aid Program, också känt som Capni).
Hej hej! Jag heter Natasha Sinhareeb och är från Dohuk i Irak. Jag arbetar som hälsoansvarig på Christian Aid Program, CAP. Vård har alltid varit ett stort intresse för mig och därför valde jag att studera medicin. Personligen tycker jag att vård inte bara handlar om prover och behandlingar. Det handlar om att se människor, visa omtanke och stötta dem i att må bättre. Jag valde att börja arbeta på CAP för att jag ville göra något som verkligen betyder något. CAP är en humanitär organisation som länge har funnits där för människor som behöver stöd. Organisationen har under åren spridit hopp, trygghet och omtanke till människor från många olika bakgrunder. Det var just detta engagemang som inspirerade mig att vilja vara med och bidra. Jag vill vara del av ett arbete som faktiskt förändrar liv.
När vi nu närmar oss julhelgen önskar jag att dess ljus och värme ska nå ut till så många som möjligt. Jag hoppas verkligen att CAP fortsätter att få stöd från våra givare. Er generositet gör att vi kan utveckla våra insatser och fortsätta hjälpa människor som behöver det som mest. Genom ert stöd kan vi sprida hopp och styrka inför framtiden. Framför allt önskar jag att Irak får uppleva fred, utveckling och trygghet. Alla förtjänar en god jul!
I byn Padhar i centrala Indien har Hanna Trulsson och Lovisa Andersson gjort praktik på sjukhuset och lärt känna familjen Samal.
Missy är nyss fyllda åtta år. Hon bor i byn Padhar i Indien tillsammans med sin familj bestående av mamma Hepsiba, pappa Pravat, lillasyster Elssy och lillebror Ivan. Till vardags går hon i tredje klass på Happy Valley school och gillar matte, engelska och samhällskunskap. På fritiden gillar hon att leka med sina småsyskon och sina vänner; den bästa leken är att bygga sandhus.
Missy tycker om att träffa praktikanter och utbytesstudenter och under vår tid i Padhar har vi blivit goda vänner med familjen Samal.
– Det är så trevligt att möta dem och lära sig om deras kultur från Sverige. Vi diskuterar många saker, och det är intressant att lära sig sådant som är så olikt från Indien, säger Missys mamma Hepsiba.
Familjen flyttade till Padhar från Orissa i östra Indien.Därför har EFS-praktikanterna fått betyda extra mycket för familjen.
– Våra släktingar bor väldigt långt bort och vi har inte många som besöker oss. Så när människor kommer till vårt hus, blir vi väldigt glada – speciellt mina barn. De hade älskat att ha folk över varenda dag, säger Hepsiba.
Missy uttrycker att hon är ledsen att familjen ska åka till sina släktingar två dagar innan vi lämnar Padhar för att åka till Sverige.
– Jag har alltid velat ha systrar som er! Och jag kommer gråta massor när vi säger hejdå.
