Vad är egentligen en god gärning? Har inte lutheraner problem med det här med goda gärningar? Den fortsatta invändningen brukar vara något i stil med: »Eftersom människan i luthersk teologi ses som en syndare, förmår hon ju egentligen inte göra något gott alls.« Det är fler än en som tänker: »Usch, vilken dyster människosyn!«
Denna bild av lutherdomen är inte helt ovanlig. Dock beror den på ett missförstånd – en blandning av sanning och lögn. En bakgrund till missförståndet är att luthersk teologi säger att det finns tre svar på frågan om vi har förmåga att göra det goda. Dessutom är alla tre svaren sanna, och det samtidigt! Som om detta inte vore nog kan förvirringen även öka av att svaren kan uppfattas självmotsägande. De täcker in båda ytterkanterna av möjliga svar: »ja, vi kan göra det goda« och »nej, vi kan inte göra det goda«. Hur hänger detta ihop?
Det finns två måttstockar för det goda beroende på i vilken relation, inför människor eller inför Gud, de ses. Luther talade om två sorters rättfärdighet. I relation till människor definieras enligt Luther det goda och rättfärdiga av vad som tjänar medmänniskan. Här spelar våra motiv mindre roll – om vi gör något med glädje eller motvilligt. Det som räknas är att medmänniskan får det hon verkligen behöver. På ett samhällsplan finns det därför en hel del godhet som vi människor kan ge varandra – allt det som gör att vi och våra samhällen fungerar. Här kan och bör varje människa eftersträva att utveckla en »borgerlig rättfärdighet« (en rättfärdighet som gäller människor emellan). På detta plan är de goda gärningarna något att verkligen uppmuntra och belöna.
Men det finns en måttstock till, den som gäller inför Gud. Till skillnad från oss människor ser Gud utan problem in i våra hjärtans fördolda rum. Gud ser alla våra medvetna och omedvetna motiv. När människan betraktas ur detta perspektiv finns sedan syndens inträde i denna värld enligt Romarbrevet kapitel 3 inte en enda rättfärdig människa. Det är i denna relation – inför Gud – som vi inte kan göra det goda för att skapa en egen rättfärdighet. Mina egna goda gärningar blir i detta sammanhang helt fel valuta, leksakspengar, vilket beror på att ursynden inte handlade om moraliska problem så mycket som en bruten relation. Därför blir det värsta problemet här inte mina onda gärningar, utan mina goda gärningar när de kommer på fel plats! På grund av syndens felprogrammering söker vi Gud genom det goda vi gör. De onda gärningarna förstår vi givetvis att de inte ger någon favör hos Gud, men de goda gärningarna tycker vi borde räknas. När vi tänker så visar det att vi missförstått den kristna trons kärna. Lagen (det Gud vill att människan ska göra) var aldrig avsedd att vara relationsbäraren i förhållandet till Gud. Detta innebär inte att lagen är ond – den är god och uttrycker vad Gud vill – men på grund av synden använder vi den fel. »Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom«, säger Paulus (Rom 3:20). Vilken är då relationsbäraren till Gud? Det korta svaret är evangelium:
Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om – en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. (Rom 3: 21–22)
Lagen, etiken och moralen är bra som informationsbärare om vad som är rätt och fel, om vilka goda gärningar Gud vill få gjorda för att tillvaron ska bli så bra som möjligt. Men de är helt värdelösa som upprättare av relationen till Gud. Här behövs helt andra saker. Paulus skriver någon vers senare i Romarbrevet 3 om att Gud har låtit Jesu blod bli »ett försoningsoffer för dem som tror«. Med andra ord har Gud själv upprättat relationen med människan genom sin egen insats. Detta är den andra typen av rättfärdighet som Luther menade när han talade om två sorters rättfärdighet – en rättfärdighet som är en Guds gåva. Därför gäller inga goda gärningar här.
Därmed är dock inte allt sagt om goda gärningar. För den som ser det höga pris som Jesus Kristus betalade för att återupprätta relationen mellan Gud och människa växer en tacksamhet fram som föder goda gärningar som en frukt. Det här menar Luther är de i djupaste mening goda gärningarna. En av 1800-talets internationellt mest kända predikanter, den brittiske baptisten Charles Spurgeon (1834–1892), instämde i Luthers teologi på denna punkt. Spurgeon gav i en predikan följande illustration – här fritt återgiven – av skillnaden mellan goda gärningar framdrivna av lagen, respektive framfödda av tacksamhet:
Det var en bonde som hade drivit upp en fantastiskt fin morot. Landets älskade prins passerade med sitt följe. Bonden, som beundrade prinsen för hans godhet, gick fram till honom och sa: »Ta emot denna morot som en gåva. Det är den största och finaste jag någonsin odlat fram.« Prinsen tog emot moroten, såg bondens tacksamhet och sa till honom: »Jag tackar dig för den fina moroten! Jag äger åkrarna precis invid dina och ger dig dem! Fortsätt att odla!« En av adelsmännen i följet hörde vad som hände och tänkte: »Flera hektar bara för en morot. Vad skulle jag inte kunna tjäna på att ge honom en häst«. Han bestämde sig för att vid tillfälle ge prinsen sin finaste häst. När adelsmannen sedan ledde sin finaste häst till prinsen sa han: »Ta emot denna häst som en gåva. Jag föder upp hästar. Detta är den finaste häst jag någonsin fått fram.« Prinsen sa tack, tog emot hästen och gick sin väg. Adelsmannen kunde inte låta bli att säga ett besviket »men…«. Prinsen, som var en människokännare, förstod vad adelsmannen tänkte, och sa till honom: »Bonden gav mig en morot. Hästen du gav mig – den gav du egentligen till dig själv«.
Bonden gav av tacksamhet en gåva, medan adelsmannen egentligen försökte – även om det formellt var en gåva han gav – göra affärer med prinsen som han själv skulle tjäna på. Han hade sig själv i fokus. På ytan gjorde de samma sak, den goda gärningen att ge en gåva, men under ytan fanns det två helt olika motiv. Den kristne bär på båda dessa sätt att fungera: Hon är en som »ger morötter« så långt hon lever i tro och tacksamhet. Så långt hon är en syndare är hon »en hästhandlare« som egentligen försöker göra affärer med Gud. Hon använder lagen som relationsbärare. Syndens ryggmärgsreflex är att vi gör det goda för att Gud ska ge oss något gott tillbaka. Synden känner inte till nåden – bara krass affärsverksamhet med Gud.
Sammanfattningsvis är allt som hjälper våra medmänniskor goda gärningar som vi på ett skapelseplan är kallade att göra, oavsett hur våra motiv kan se ut. Frälsningen är en annan sak än att vi gör goda gärningar, men den leder till att vi börjar göra det goda på ett nytt sätt – av tacksamhet.
Visst finns det goda gärningar enligt luthersk teologi, till och med två sorter! De behöver bara få sina rätta platser i helheten.
