Jag hörde om en person som släktforskade. Hon undersökte sitt släktträd med förhoppningen att hitta någon spännande, kanske en förnäm eller framstående person att stoltsera över släktskapet till. Ivrigt letade hon sig bakåt genom generationerna: kanske kunde där finnas en uppfinnare eller hjälte någonstans? I stället fann hon till sin stora besvikelse en bödel. Det var bäst att inte leta mer. 
När det kommer till Bibeln är de flesta av oss sällan lika ivriga när det gäller släktträd. Jag går en Alpha-kurs, där flera uttryckte att det är så tråkigt med alla släkttavlor i Bibeln som »inte säger oss något«. Till exempel inleds Matteusevangeliet med Jesu släkttavla. För oss kan det verka konstigt, men i Bibelns sammanhang fungerade släkttavlor likt vår tids CV:n. Skillnaden är att det då vägde tyngre vilken familj man kom från än vad man kunde visa upp för personliga meriter. Släkttavlan talade om vad för slags person man var och vilken plats man hade i samhället. På grund av detta förekom förfalskningar av släkttavlor. Det finns tydliga indikationer på att Herodes (den store) finputsade sin släkttavla för att framhäva sin konungsliga börd.
Jesu släkttavla är intressant. Den är inte finputsad. Tvärtom sticker den ut genom att innehålla personer och uppgifter som skulle kunna undergräva hans legitimitet – personer och historier man inte gärna skryter om.
Jesu släkttavla innehåller några kvinnor: Tamar, Rachav, Rut, Urias hustru (Batseba) och slutligen Maria. Detta är mycket ovanligt. De som ansågs vara värda att nämna i släkttavlor vid denna tid var fäderna. Det var männen som bestämde och representerade familjen, som ärvde och som bar familjens namn vidare. En annan märklig sak är att Jesus, som genom evangeliet ska framhållas som judarnas efterlängtade konung, presenteras genom släktingar som inte är judar. Rahav var kanaaneiska och Rut var moabitiska. Dessa folk skulle judarna enligt Mose lag inte beblanda sig med. De förknippades med sina avgudar och fick inte upptas i Herrens församling (5 Mos 7:3-4, 5 Mos 20:17-18, 5 Mos 23:3). Dessutom befinner sig flera kvinnor i ett etiskt utanförskap; Tamar förklädde sig till exempel till prostituerad och blev med barn genom sin svärfar. Incest var enligt Mose lag något som uteslöt personen ur folket, och därmed ur tempelgemenskapen och gemenskapen med Gud (3 Mos 20:12, 17).
Att Batseba i släkttavlan omnämns som »Urias hustru« är inte att reducera henne till Urias ägodel. Det är en känga åt David. Hon nämns tillsammans med honom så att läsaren påminns om hela historien – alltså att David såg till att Batsebas make Uria blev dödad. Uria beskrivs i Andra Samuelsboken som en av Davids trettio hjältar, en lojal elitsoldat (2 Sam 23). David sviker och dödar alltså någon som troligen var hans vän.
På samma sätt nämns Tamar ihop med Juda, för att påminna om deras historia. Juda fullgjorde inte sin plikt att låta henne gifta sig med den yngste sonen när hon blivit änka två gånger. Men hon förutsåg hans karaktär och utnyttjade hans dubbelmoral. Han skulle inte tolerera att hon blev prostituerad, men själv kunde han besöka en prostituerad.
När vi ser Jesu släkts fäder och mödrar finner vi alltså kvinnor och män, höga och låga, personer från folk som judarna inte skulle beblanda sig med. Här finns en prostituerad och en kung, en mördare och en incestuös, sida vid sida. Vad de har gemensamt är att alla är lika beroende av Guds nåd. Ingen kvalar in i Guds familj genom sin egen rättfärdighet. Och detta är trösterikt. Om Gud kallar dem för sina, då finns det plats även för mig.
Men lika fullt som de är beroende av Guds nåd så har Gud använt dem. De har varit del av Guds plan. In i denna släkt föddes Jesus, och de bristfälliga förfäderna fick vara förebilder som pekar fram mot den som skulle komma och vara den fullkomliga, evigt härskande, kungen. Likt Rut som lämnade sitt hemland för sin svärmor Naomi som behövde hopp, lämnar Gud sin himmelska tillvaro, låter sig i Jesus bli liten, avsäger sin gudomliga status och låter sig offras för att ge hopp åt de som är hopplösa och rädda allt folk som söker sin tillflykt till hans kors. Han personifierar det som Gamla testamentet berättat om, att Gud har omsorg om änkan och den utstötta.
Alla dessa personer är ihågkomna än i dag för att de finns i Jesu släkttavla, och från den är de inte utraderade eller »bortputsade«. De flesta av oss kommer vara bortglömda om någon eller ett par generationer, och alla vi älskar kommer en dag lämna den jordiska tillvaron. Men om vi har vårt namn hos Jesus, om vi tillhör honom, då finns våra namn kvar för evigt. Vi finns med i hans CV. Det är på hans meriter vi får komma med till vårt himmelska hem. Det är evangelium.
Trots att släkttavlorna kan verka tråkiga att läsa vittnar de om Guds stora verk. Om vi tittar efter kan vi se att de dryper av evangelium. Här finns såväl en kung som en rad personer i utanförskap, såna som inte är något i världens ögon, såna som inte »platsar i Guds familj« eller i den religiösa gemenskapen, såna man inte skryter över – och alla är de lika beroende av Guds nåd. Precis som du och jag.
Vi kan också slås av att släkttavlorna spänner över en stor tidsrymd. De placerar Jesu födelse i ett historiskt sammanhang. Det är inte en saga som började »en gång för länge sedan«, utan den tar plats i en konkret verklighet. Hela tiden har Gud arbetat, lett människor och pekat framåt mot sin son. Gud ger löften, och han håller dem. Det tog lång tid – ett millennium från Abraham till David, och ytterligare ett till Jesu födelse. När Jesus kom var kungalinjen inte aktiv och profeterna hade tystnat. Men Gud arbetar inte enligt våra tidsramar, kanske inte heller på det sätt vi tänker oss. Men han gör det han sagt, och han ger mer än vi kan föreställa oss.
Den där släktforskaren jag nämnde – hon kanske var en släkting till mig, därmed kanske även jag är släkt med bödeln. Oavsett eventuella släktskap var det en människa som vi inte vet så mycket om och som behöver Guds nåd precis som jag. För Gud bär hela mänskligheten, och hans nåd räcker i alla släktled.
