Måltiden, mångfalden & missionen

Johan Tyrberg har i höst varit biskop i Lunds stift under 10 år. I centrum av hans budskap
står Guds gränslösa nåd i Jesus Kristus – uttryckt i måltiden, mångfalden och missionen.

Johan Tyrberg är på plats i Skåne Arena för att hälsa välkommen till stiftets stora festival för medmänsklighet i Lund, när jag får möjlighet att träffa honom för en intervju. Han har precis avverkat sitt första decennium som biskop i Lunds stift. Vardagen för en biskop är hektisk och händelserik med många spännande möten, men jag frågar honom vilka enskilda upplevelser som sticker ut lite extra.

– Efter bara två år som biskop, 2016, hade vi påve Franciskus på besök här i Lund i samband med det stora högtidlighållandet inför reformationens 500-årsminne. Man pratar ju allmänt om freden i Roskilde och freden i Nystad, men i detta sammanhanget kan vi verkligen prata om »freden i Lund«. Här undertecknades ett slags fredsdokument »Från konflikt till gemenskap« av påven och presidenten för Lutherska världsförbundet. Det innebär inte att vi är framme vid total enhet, men att vi omvänder oss från de felaktigheter som historiskt begåtts och tillsammans söker Kristus. Att få stå som värd för detta i Lund var naturligtvis en speciell händelse. 

Johan gör en eftertänksam paus och tillägger: 

– Jag måste även nämna pandemin. Den innebar förutom allt annat förfärligt även en stor personlig besvikelse för mig själv – många spännande projekt fick läggas ner. Jag fick erfara vad jag lärt mig redan i söndagsskolan: att människan spår, men Gud rår. 

Men det Johan uppskattar allra mest med biskopsämbetet är inte enskilda händelser utan det pågående mötet med människor. 

– Jag blir väldigt stimulerad av mötet och samtalet med människor, speciellt dem som inte tänker och tycker som jag. Det leder till att jag utvecklar mina ståndpunkter och ibland ändrar mig helt när jag möter övertygande argument. Att få förmånen att lägga ut bibeltexten i predikan och undervisning är också alltid speciellt.

Han sticker inte under stol med att det också kan vara en krävande position att vara biskop i Lund, som sett till antalet församlingar och anställda är Sveriges största stift.

– Det finns ingen hejd på intressanta och krävande arbetsuppgifter. För två år sedan var jag nära den berömda väggen. Jag behöver arbeta med att begränsa mig och våga säga nej. 

Som biskop fungerar han som »pastor pastorum« – alla prästernas präst. På frågan om vad han ser som det största behovet bland präster idag, kommer ett tydligt svar:

– Mod! Vi behöver få nytt mod både som kyrka och präster. Det finns många modiga präster, dock finns en utbredd rädsla att bli ifrågasatt som jag tror bottnar i att vår tro lätt blir teoretisk och skulle behöva kompletteras med erfarenheten av Gud. Det är Gud som bär mig och inte jag som bär Gud.

På liknande vis talar han om Svenska kyrkans utmaningar överlag. Johan betonar att kyrkan ständigt måste arbeta med förankringen och tydligheten i tron, och sedan frimodigt våga förmedla den. Att vi behöver vara ödmjuka i förståelsen av att vi inte skapar Gud – utan att Gud skapar oss.

– Det är inte vi som konstruerar Gud utan vi tolkar den Gud som finns, uppenbarar sig och verkar oberoende av oss.

Det finns ett spår som genomsyrar Johan Tyrbergs budskap, som sipprar ut i allt han skriver och säger, nämligen nåden. Inte så konstigt med tanke på att han är evangelisk-luthersk biskop, kanske. Johan instämmer i den iakttagelsen.

– Jag spårar det till insikten om min egen bristande förmåga. Nåden är inte bara en teoretisk dogm utan något reellt som jag är beroende av. Ibland tenderar vi som kyrka att hamna på »lagens planhalva«, i den lutherska förståelsen av att rätt skilja mellan »lag och evangelium«. Jag lyssnar på många predikningar som utger sig för att förkunna evangelium, men det är i princip lagen som förmedlas i form av »du måste«, »du skall« och »nu är det bråttom och upp till oss«. Det förmedlar en väldigt liten bild av Gud och Guds förmåga.

Johan fortsätter engagerat: 

– När Jesus upprättar Petrus och bekräftar hans kallelse och uppgift så är det ju inte för att Petrus har lyckats, utan för att Jesus har lyckats trots Petrus misslyckande. Vi bärs inte av vår egen kärlek till Kristus utan av hans kärlek till oss. 

Som i Psalm 23.

– Här möter vi uttrycket »du låter min bägare flöda över« eller som det står i nya översättningen »du fyller min bägare till bredden«. Gud öser ut av sin kärlek. Jag kan inte rymma allt, det spiller över och rinner ut. Men Gud fortsätter att ösa ut efter sin förmåga att ge, inte efter vår förmåga att ta emot. Det är i den förståelsen vi kommer till Gud. 

Nådens tema syns också tydligt i hans senaste bok Måltiden, där han skriver: »Predikan behöver innehålla lag i betydelse av vad Gud förväntar och kräver av oss, men den måste ha sitt centrum i evangelium. Med ›evangelium‹ i denna betydelse menas inte enbart sådant som står i de fyra evangelierna, utan vad Gud ger utan motkrav och som presenteras i hela Bibeln. Kyrkan behöver bli bättre på att förkunna evangelium så att människor fylls av hopp och tacksamhet istället för ångest.«

Temat för hans bok, måltiden, är ett område där Johan har ett stort intresse. Han berättar med en smittande glädje:

– Måltiden berör mig på djupet. Det handlar inte bara om mat, utan om gemenskap. Måltiden för oss samman. Något med smakerna får oss också att inse Herrens godhet. När psalmisten talar om Guds godhet så talar han om att erfara detta med våra sinnen, inte minst smaken. Redan i skapelseberättelsen accentueras detta när det står att Gud skapade träd och frukter som var både vackra att se på och goda att äta av. Det handlar inte bara om näring utan även om njutning. I det får vi erfara Guds oerhörda godhet – han ger oss inte bara det vi behöver utan unnar oss även det som är gott. 

Johan använder även måltiden som ett motiv för synen på kyrkan.

– Måltiden är central för både judendom och kristendom, och kännetecknar ett djupare förbund med religiösa förtecken. Jesus verkar ofta vara på bjudningar och möta människor kring matbordet. Han presenterar sig själv som den som står och bultar på vår dörr för att komma in och ha måltid tillsammans med oss!

Johan beskriver sig själv som »biskopen som känner sig hemma på bortaplan«. Att han som präst alltid velat ta ett kliv ut från kyrkans sammanhang och möta människor där de är. Därför talar han ofta och gärna om att kyrkans uppdrag är mission. 

– Idag finns ett missförstånd kring begreppet mission. Vi är mission och vi utför mission. Det betyder att kyrkan inte finns för sin egen skull utan för världens. Mission är inte att kommunicera kyrkan som organisation. Mission är att kommunicera Jesus Kristus och evangeliet om honom. I min bok Måltiden så är upplägget att man förbereder en fest. Missionen handlar om inbjudan. Platsen är församlingen. Men det vi bjuder på och serverar är Jesus, slår Johan fast. 

En träffande bild i boken handlar om just det. Där jämför han församlingen med en pizzeria.

– En pizzeria kan servera både glass och pastarätter. Men om den slutar baka och servera pizzor är det inte längre en pizzeria! På samma sätt kan en församling göra många olika bra saker, men om den slutar att förkunna ordet och förvalta sakramenten är den inte längre en församling.

Temat för stiftets stora samling, där vi träffas för intervjun, är »Kallad till kärlek«. Med den önskar Johan betona vikten av att både ta emot Guds kärlek och att låta denna kärlek flöda vidare ut till vår nästa. 

– Vi behöver vara som rörledningar – öppna i båda ändar – både ta emot och ge vidare Guds kärlek. 

»Och« är även ett ord som präglar Johan och något som han gärna talar om på temat mångfald. Han tycks vara präglad av både mod och nyfikenhet när det gäller att möta och ta till sig det som är annorlunda. Själv menar han att det är ytterst viktigt att inte fastna i en tvingande likformighet. Att det inte bara är möjligt, utan alldeles nödvändigt, att hålla ihop en kyrka som spretar i sina olika fromhetstraditioner. Då kan bredden betraktas som en tillgång.   

– Vi är olika, tack och lov! Mångfald är viktigt, dels för att människor är olika. Och dels för att församlingen som en kropp ska fungera optimalt med dess olika delar. Ögat ger synen och örat ger hörseln – vi behöver både och. 

Johan hänvisar till kyrkans bekännelseskrifter som anger ett tydligt centrum, som i sin tur skapar öppenhet för en berikande mångfald. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel säger att »för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.« 

– Tillsammans lär vi oss mer om vem Gud är när vi lyssnar till varandras olika erfarenheter. Många har tappat bort ordet »och«. De har valt mellan det ena eller det andra i stället för att bejaka både och. 

Johan menar att vi behöver bli mer öppna för den mystiska erfarenheten samtidigt som vi behöver ha ett tilltal som är mer intellektuellt försvarbart. Han ser det inte som en motsägelse utan ett värdefullt »både och«. I sin bok formulerar han det så här: »Mystik utan intellektuell kunskap blir svärmisk och en intellektuell fördjupning utan mystik riskerar bli livlös. Dogmatiken ligger som ett tryggt ankare när mystikens ballong stiger för att utforska vindarna.« 

– Olikheter är inte bara acceptabla utan även eftersträvansvärda då de stimulerar större insikt och kunskap. 

I slutet av vårt samtal kommer vi in på EFS, på tal om mångfald och enhet inom kyrkan. Biskopen menar att EFS står för tre stora bidrag inom kyrkan: utläggningen av Ordet genom predikans och bibelstudiets centrala roll i rörelsen. Fokus på mission som en inbjudan till alla människor. Och sist men inte minst det ideella engagemanget där församlingen inte bara är något som angår och bärs av de anställda utan av alla. 

– Jag vill skicka med en uppmuntran till EFS att finna lämpliga vägar att sprida dessa impulser i hela kyrkan. 

Till sist, då: Hur skulle Johan själv vilja bli ihågkommen som biskop den dag han lägger ner sin stav?

– Frågan är om jag har rätt att önska någonting, men om jag fick önska något så vore det att jag inte stod i vägen och skymde Kristus, utan snarare att hela min gärning pekade på Kristus.