Med varsamma händer öppnar Erika Cyrillus de syrafria kartongerna och lyfter bort det skira silkespappret. Där ligger ett konstverk i A3-storlek: en batikfärgad himmel, klippor i olika nyanser av brunt, ett hav i en mattblå nyans. Och så Jona, som drypande våt kravlar sig upp på stranden. På en klippa står orden: »Och Jona gav sig i väg till Nineve så som Herren hade sagt«. Vi sitter vid ett köksbord i en villa utanför Enköping och för första gången i mitt liv får jag gåshud av ett broderi.
När Erika var 6 år kom en fotograf för att ta bilder av henne och kamraterna på lekskolan. Inför porträttbilden sattes hon med nål, tråd och våffeltyg i hand – fotot togs och broderidebuten hade dokumenterats. Intresset återkom under högstadiet och sedan igen under Erikas första föräldraledighet, men det var först 2013 som konsthantverket kom att få en ny betydelse. Erika var då chefredaktör på Budbäraren men sjukskriven under tre månader på grund av en depression. Språket och skrivandet, som alltid varit viktigt för Erika, fick pausa. »Jag kommer bli galen på riktigt om jag inte gör någonting«, tänkte hon och tog upp broderiet. Hon följde inte några mallar eller instruktioner.
– Det var bara för att uttrycka mig själv.
Ur hennes händer framträdde då ett två kvadratmeter stort broderi: en kristussiluett mot bakgrund av rutor i olika färger och strukturer. Hennes andra projekt var på uppdrag av Lötenkyrkan i Uppsala, och blev ännu större: ett skydd till biljardbordet, som skulle likna stenbordet i Narnia där Aslan offras, med en stor spricka i mitten. Runt om täcket står texten »Han är inte här, han har uppstått« på latin, arameiska, alviska och julianska. Jag frågar Erika hur hon hade modet att så snabbt kunna ta sig an ett så stort projekt: tre gånger fyra meter.
– Jag har inget förstånd att tänka på hur stort det är – andra gör kanske något litet bokmärke. Jag är inte någon megaloman typ, säger Erika och ler smått. Hon avbryts av hunden Uffe som kommer och vill smaka av toscakakan som frestar honom på det låga bordet. Erika ger honom några smulor.
Erika är präst i Boglösa och Veckholms församlingar i Enköpings pastorat, och en av anledningarna till varför hon njuter av att bo och arbeta just här är kopplingarna till medeltiden – en av bygdens sex medeltidskyrkor ser hon från sitt vardagsrum.
– Jag får lajva medeltid på söndagarna: klä mig i medeltida dräkter i medeltidsmiljö – och ibland så kan man sjunga medeltida melodier också.
Både den kristna tron och medeltidsintresset går tydligen utmärkt att kombinera med broderi. För tio år sedan reste Erika, tillsammans med sin man Anders, till Tyskland och Frankrike. I Normandie beskådade de Bayeuxtapeten, ett 70 meter långt linnetyg som broderats för att skildra normandernas erövring av England 1066. Inspirationen var omedelbar och Erika tänkte att hon skulle kunna göra samma sak: sy en hel berättelse. Efter en del funderande landade Erika i att hon ville brodera något från Bibeln.
– Men man kan ju inte välja Romarbrevet eller Tredje Mosebok direkt, utan man får ta något som är lite mer bildmässigt. Och där ligger Jona nära till hands.
Gammaltestamentliga Jona består av fyra kapitel med stor dramatik. Och mycket hav. Erika tycker om blå nyanser – hon pekar på sin blårutiga klänning som exempel – och de kommande åren samlade hon på sig garner i rätt färger. Rätt snart landade hon i att hon skulle sy flera olika broderier – inte ett sammanhängande – och använda olika tekniker. 2018 satte hon igång, påhejad av en planerad utställning som hon behövde material till.
– När man broderar är det viktigt att man inte arbetar från den ena sidan till den andra, det är bättre att sy lite här och lite där, berättar Erika. Dels kan den som syr tappa fokus, dels nöts tråden för varje stygn – vilket kan synas på slutresultatet. Erika applicerade samma tanke på hela Jonaprojektet.
– Intuitivt fattade jag att om jag syr från början till slut kommer jag antingen bli så trött på det att nivån på de sista verken blir sämre än på de första, eller så blir jag bättre och utvecklingen blir synlig. Då är det bättre att hoppa fram och tillbaka.
Efter sju år var hela Jona bok broderad: 61 tavlor i olika tekniker. Vartenda ord finns med, och materialen varieras friskt: våttovade ulltyger, säckväv, knappar och det genomskinliga material som används i skyddsoveraller. Konstverken har redan ställts ut 16 gånger, bland annat i Örebro, Uppsala och Visby. I höstas fick Erika Svenska Bibelsällskapets bibelpris.
– Projektet har lett till att jag har kommit ut som konstnär. Kanske har jag kommit ut lite som exeget också, säger Erika.
Under arbetets gång såg hon till att inte ta del av några teologiska tolkningar om Jona – det har hon däremot gjort efteråt – utan hon ville enbart utgå ifrån bibeltexten. Även om hon har broderat Bibel 2000 läste hon andra översättningar.
– I de flesta översättningar som jag har läst står det i slutet av Jona bok: skulle jag då inte bry mig om Nineve där det bor 120 000 människor som inte kan skilja på höger och vänster hand och dessutom många djur. Men i Bibel 2000 står det att människorna »inte kan skilja på höger och vänster«. Varför har de tagit bort händerna?
Erika höll sig stringent till Bibel 2000, men valde att illustrera den sista versen med två händer.
– Varför var det viktigt att skilja på höger och vänster hand? Det handlar om hygien och överlevnad: jag kan inte äta och torka skit med samma hand, då kommer jag att dö. Och så säger Gud: i Nineve kan de inte ens det. Skulle inte jag förbarma mig över dem?
I tre år ledde Erika en öppen bibelstudiegrupp.
– Upplägget var det enklast tänkbara, jag frågade: »Vad tycker ni vi ska läsa ikväll?« och så turades vi om att läsa tre, fyra verser i taget. Därefter stannade vi och gav tid åt kommentarer och frågor.
Numera leder Erika bön med Psaltaren, där man läser en psalmvers och sedan lämnar utrymme till fri bön utifrån vad man precis har läst. Bibelläsandet leder till bön – liksom skapandet.
– Handens arbete är pulssänkande, det är meditativt och ligger oerhört nära bön.
Hon betonar också att det inte handlar om prestation.
– Om jag sitter och broderar behöver jag inte visa det för någon. Det kan vara för byrålådan.
Till en av tavlorna skulle Erika brodera Nineve och fick »den inte helt intelligenta idén« att allt skulle vara i metall: på myggnät av metall skulle hon med metalltråd sy fast metallbitar.
– Då kom det inte så mycket vackra böneord utan mer annat, säger Erika och härmar sina frustrerande utrop. Det här var under våren 2022 och slutresultatet blev väldigt likt det sönderbombade Charkiv i Ukraina.
– Nineve handlar inte om en speciell stad, utan om oss – om världen. Och just det här broderiet blev en bön för Ukraina.
Erika fann broderiet i en tid då hon mådde mycket dåligt. Jag funderar på hur hon började med det som nu verkar så självklart för henne: hon är inte den första jag möter som funnit glädje i hantverk och konst i en tid då mycket annat varit svårt.
– Det kan vara så att det som normalt sitter i huvudet – »det här kan jag inte, det här har jag aldrig gjort förut« – är satt ut spel. Man har kanske inte så mycket mer att förlora, säger Erika.
En av hennes bästa vänner gav ofta komplimanger till Erika för hennes broderi, och Erika var inte sen på att uppmana henne: »börja själv då!«. Svaret var ett bestämt nej, men när vännen var inlagd på sjukhus skickade Erika ett startkit till henne, med allt hon kunde tänkas behöva. Erikas vän började brodera, och gör det fortfarande. Till den som själv vill prova på är Erikas tips att sy på ylletyg som kläde eller vadmal – det är stadigt och man behöver inte använda en sybåge.
– Och så kan man sy med en kraftigare nål med något virkgarn eller något som man hittar hemma hos sin moster. Man behöver inte köpa så mycket. Titta vad du har hemma, kanske någon trasig skjorta? Klipp lite i den och börja sy!
Erika verkar se kreativa möjligheter överallt. När vi sitter på varsin sida om köksbordet och betraktar hennes broderier rinner tiden iväg medan Erika förklarar hur hon gått tillväga och vilka material hon har använt: guldiga remsor är insidan på gamla kaviartuber och ett brunt, skirt tyg är Erikas gamla klänning. Jag imponeras och inspireras, vill genast både brodera och läsa Jona. Hur det blir med det återstår att se, men för Erika höll inspirationen i sig i sju hela år. Det var aldrig svårt för henne att komma på vad hon skulle göra härnäst, ständigt hade hon två eller tre idéer på vänt.
– Jag tror att Bibeln är Guds ord, och att helig Ande inspirerar. Och hantverk anses ju vara en nådegåva – då kanske jag har fått den?
