Jag var nykristen, men kom tidigt in i ungdomsarbetet i församlingen. Jag insåg att mitt fokus låg på dem utanför kyrkan och blev en sådan jobbig typ som började ifrågasätta mycket av den inåtvända kulturen i kyrkan. Jag minns att min pastor vid ett tillfälle sa: »Jag stör mig på det mesta du säger, men just därför tror jag det är så viktigt att du är med«. De orden gladde mig. Jag var omogen på många sätt, men han såg att jag hade ett perspektiv som behövde finnas med.

Evangelisten har en särskild gåva och utrustning att nå ut med evangeliet till människor utanför kyrkan – men evangelisten är också en gåva till församlingen, precis som de andra tjänstegåvorna. Det innebär att evangelisten behöver uppmuntras och få utrymme att verka också i församlingen.

Det är lätt att känna sig obekväm i evangelistens närhet. Denne påminner gärna vårt stackars samvete när vi inte lyckas nå ut till de förlorade. Evangelisten drar sig inte heller för att utmana våra »heliga kor« som kan stå i vägen för att människor ska nås med evangeliet. Det kan till exempel vara när traditionen, bönehuset eller kyrkobyggnaden blir viktigare än kallelsen att nå ut.

Evangelistens radikalitet är en tillgång. Det ibland svart-vita och onyanserade perspektivet på saker och ting är inget problem som behöver tonas ned. Ibland behöver saker också sägas utan att lindas in eller balanseras. Är det kanske så att det vissa gånger blivit viktigare att vara positiv än att vara ärlig?

En annan av evangelistens tillgångar (som även kan upplevas hotande) är pionjärandan. Den tänker i nya banor eftersom dennes mål är att nya människor ska nås. Mod och risktagande är egenskaper som Gud har lagt ner i evangelisten, vilket församlingen behöver. Ofta har evangelisten också ett viktigt Gudsrikes-fokus. Är det bara verksamhet här eller ser vi frukten av Guds rike? Ser vi de under och tecken som ska följa de troende?

Världsevangelisten Billy Graham sa ofta att församlingens ödesfråga är att evangelisten blir inkluderad och bemyndigad i församlingen. Evangelistens perspektiv är förstås inte det enda viktiga, men församlingens övriga uppdrag som att döpa, lära, själavårda och lärjungaträna blir haltande om inte nya människor vinns. Jag hoppas därför att vi ska våga satsa på tjänster som är mer pionjära och utåtriktade, samt låta evangelistens radikala idéer få mer utrymme. Och ibland kanske det viktigaste är att uppmuntra evangelisten. Trots att det kan vara en jobbig typ.

Vincent Ihlberg

ungdomskonsulent Salt riks

• Della
• Twittra