En sjöbuse, desertör och slavskeppare som mötte Guds förunderliga nåd

– så börjar berättelsen om prästen och slaverimotståndaren John Newtons liv.

John Newton föddes i London år 1725. Hans pappa var sjökapten så de första åren var han mest med sin mamma, som var varmt troende. Men hon dog redan när John var sju år, och efter några år på internatskola fick han följa sin pappa till sjöss. Där utvecklades den unge pojken till en riktigt otrevlig sjöman, illa omtyckt av sina kollegor.

Som 18-åring tvångsvärvades John till underofficer i flottan, men det blev inte vad han trodde så han deserterade. Straffet blev piskning med nära 100 rapp inför hela besättningen och degradering. Då begärde han avsked och tog värvning på ett slavskepp, men besättningen tålde inte den råe ynglingen och dumpade honom hos en slavhandlare i Västafrika. Där blev han i praktiken slav själv. Räddningen kom efter ett par år när en engelsk sjökapten befriade honom. Det var Johns far som bett honom leta efter den försvunne sonen.

Hemresan blev dramatisk. Skeppet kom in i en våldsam storm och var nära att förlisa. En hel dag fick John binda fast sig vid masten för att inte spolas överbord. De drev sedan omkring på havet i flera veckor innan de slutligen nådde hamn i Irland. Under stormen ropade John till sin barndoms Gud och upplevde räddningen som en tydlig bönhörelse. Han räknade denna dag i mars 1748 som sin andliga födelsedag och började att läsa Bibeln och kristen litteratur. 

Han fortsatte ändå som kapten på slavskepp några år till och konstaterade senare att hans tidiga omvändelse inte varit så djup. Men nu började hans liv ta en ny riktning. Hemma i England fanns hans ungdomskärlek Mary. Hennes familj ville länge inte gifta bort sin dotter med den oborstade sjömannen och Mary själv var också tveksam. Men efter hans omvändelse svängde de och 1750 kunde de gifta sig. Det blev ett långt och lyckligt äktenskap.  

Efter åren till sjöss började Newton vid tullen. På fritiden läste han teologi och var lekmannapredikant. Han ville bli präst men kyrkan var skeptisk med tanke på hans rykte. Efter sju års väntan blev han dock prästvigd och sändes till Olney, en liten stad i sydöstra England. Han blev mycket omtyckt, inte minst för sina predikningar, och stannade i 16 år. Det var där som han och en vän som var poet gav ut sångboken Olney Hymns, en sångbok med 348 sånger varav Newton hade skrivit de flesta, och en av dem var just Amazing Grace. Texten börjar ordagrant: »Förunderlig nåd … som frälste ett kräk (wretch) som jag.« Så upplevde han sin omvändelse och sin Gud. 

Efter åren i Olney flyttade John Newton med sin familj till London och var kyrkoherde där ända till sin död. Newton var en av de mest evangeliska prästerna i London och många kom till honom för att söka hans vägledning. En av dem var William Wilberforce, som var den starkaste rösten mot slaveriet i det engelska parlamentet.

På äldre dagar var det två områden som han särskilt brann för: Att förkunna evangeliet om Guds oändliga nåd – och att bekämpa slavhandeln. Newton blev ett av de viktigaste vittnena om denna vedervärdiga hantering. Han skrev häftet Tankar om den afrikanska slavhandeln som sändes till alla ledamöter i parlamentet. Det innehöll en kraftfull argumentation mot slavhandeln och beskrev samtidigt hans djupa sorg och ånger över att han själv varit involverad i detta. John Newton fick uppleva dagen när parlamentet beslöt om förbud mot slavhandeln. Det skedde 1807, samma år som han avled, 82 år gammal.