Med Guds kallelse och den Heliga Skrift som grund, samt studier av framför allt Luther, Rosenius och Bekännelseskrifterna, kom Efraim Engström att bli en av de djupaste predikanter EFS har haft. 

Efraim Engström föddes 1886 i Kråkshults församling i nuvarande Eksjö kommun, och dog 1980, 93 år gammal. 

Efter några års arbete hemma på gården, tog Engström värvning vid Vaxholms Grenadjärregemente. Han genomgick militär utbildning, varpå han blev underofficer och lärare på underofficersskolan. År 1913 reste han till USA, där han var verksam som förkunnare. När han 1920 återvände till Sverige, tjänade han först som predikant i Östra Smålands Missionsförening. Men från 1928 övergick han till EFS och blev predikant i Västerbotten.

Bakom Efraim Engströms förkunnelse låg en nitälskan för Guds ord, för såväl lag som evangelium. Ur hans föreläsningar och från flera års gemenskap, återger jag här ganska fritt en del av hans sammanfattningar av försoningen.

Människan skapades till Guds avbild. Denna bestod dels i människans kropp och själ med förstånd, känsla, vilja och samvete, dels i människans moraliska förmåga, vilken innebar ljus i förståndet, renhet i känslan och helighet i viljan. Denna moraliska avbild gick dock förlorad i syndafallet. Människan var danad med valfrihet: hon kunde lyda Gud, men hon kunde även vägra att lyda honom. Syndafallets risk låg i denna valfrihet.

Syndafallet bestod i att människan bröt mot Gud, mot hans ord och vilja. Syndens skuld är oerhörd: människan trampade Guds bud under sina fötter, kränkte Gud och berövade honom hans ära. Återställandet av det brutna förhållandet mellan Gud och människan heter försoning. Den innebär lagenlig förlikning.

Denna försoning fullbordades med Jesu Kristi död. Dess utförande omfattar Guds frälsningsråd och nådaval »före världens grundläggning« samt Guds Sons människoblivande i »tidens fullbordan«. Redan före syndafallets dag hade Gud sitt frälsningsråd klart. Då kunde försoningen börja att verka. Annars skulle den eviga döden ha inträtt omedelbart, och släktet hade inte kunnat föröka sig.

I Gud är väsen och egenskaper ett. Guds egenskaper är Guds fullkomligheter. Tre av dessa är: Guds helighet, kärlek och oföränderlighet. Hans kärlek framträder både som medlidande och som välbehag. Som kärleken är han försoningens upphovsman. Från syndafallet följde arvsynden, som innebär att vi människor är födda i synd och oförmögna att frukta och älska Gud. Genom syndafallet förändrades inte Gud till sitt väsen, men han måste förändras i sitt förhållande till synda­ren. Han måste ta ställning till rättfärdighet och orättfärdighet. Och försonaren måste vara människa, ty det var människan som brutit emot Gud. Men han måste också vara Gud, ty endast Gud förmådde betala männi­skans syndaskuld. Så har Jesus Kristus – som »sann människa och sann Gud« – återlöst oss med Guds eget blod, Apg. 20:28.

Det som ägde rum på världens stora försoningsdag, var att straffet blev lagt på Jesus Kristus, Guds Son. »Han som var utan synd blev gjord till synd för vår skull.« Därefter gick Kristus som »Guds rena Lamm, oskyldig« och vår ställföreträdare till korset. Det var Gud som dog för världen, men det var också världen som dog i Jesus, vår Medlare. Alla människor var innefattade i Adam då han var olydig, och alla var innefattade i Kristus då »han var lydig intill döden på korset«. I Adam har vi alla syndat, och i Kristus har vi alla dött, Rom. 5:12–21.

När Gud tagit emot Jesu felfria och tillfyllestgörande offer, besvarade han det med rättfärdiggörelse. Jesus förklarades frikänd och rättfärdig från de synder han burit upp på korset. Den domen gällde honom och alla människor. Att Jesus blev uppväckt från de döda, var det fullständiga beviset på att allt var fullkomnat och att vår förlossning var vunnen. Försoningen består alltså i den objektiva försoningen och den objektiva rättfärdiggörelsen. Den i Jesu död rättfärdiggjorda världen är Jesus Kristus själv, Rom. 5:18–19; 4:25. För den enskilda människan är denna rättfärdiggörelsedom vilande tills hon genom ny födelse får gemenskap med Kristus. Detta sker med barnet i dopet och med den äldre genom tron.

Försoningen återger Gud hans kränkta ära och människan får frälsning. Den gör det möjligt för Gud att förbli den Helige då han frälser syndare. Den gör det också möjligt för syndaren att gå fram till nådens tron och få barmhärtighet och hjälp. Till försoningen hör även Jesu tjänst i den himmelska helgedomen, då han träder fram inför Gud oss till godo, vidare den helige Andes utgjutande över församlingen.

Den subjektiva försoningen är den helige Andes verk. Människans försoning med Gud sker genom en sann omvändelse, med ånger, syndabekännelse och tro. Här använder Anden försoningens ämbete med försoningens ord. Hit hör också sakramenten, dopet och nattvarden.

Nådens ordning är den ordning i vilken den helige Ande genom nådens medel – Ordet och sakramenten – för en människa till frälsning och salighet. Efraim Engström själv kunde ibland tycka att han hade predikat »nådens oordning«, eftersom han inte helt följde en klassisk förkunnelse på denna punkt, och han kunde till nådens ordning även räkna med skickelser i livet, som kan förändra en människa och göra henne mottaglig för Guds kallelse.

Då det gäller försoningens tillämpning är grundregeln: predika den objektiva försoningen, så kan den subjektiva ske. Försonaren, Kristus, blev själv det evangelium som skulle förkunnas. Enligt Engström kunde åhörarna indelas i två grupper: botfärdiga och obotfärdiga. Den verkliga botfärdigheten består i att Guds ord får bestämma vad som är synd i begär, tankar, ord och gärningar. En syndakännedom som leder till behov av syndabekännelse och syndernas förlåtelse. Märk att syndakännedom inte är till för att få nåden, utan för att kunna ta emot nåden.

Vi måste noga skilja mellan ställföreträdandets »i Kristus« och trons »i Kristus«. Det förra innefattar alla Adams barn, det senare endast dem som tror. Tron är kunskap och förtröstan. Den falska beskrivningen av tron säger att tron rättfärdiggör bara om den är levande. Den sanna beskrivningen däremot säger att den nakna tron på Kristus är levande och rättfärdiggörande. Tron omfattar både personen Jesus och hans försoningsgärning.

Rättfärdiggörelsen är en benådning. Ordet »rättfärdiggöra« betyder inte rengöra, utan att förklara för ren. Denna förklaring sker inte i syndarens hjärta utan i himmelen. Men kunskapen och medvetandet om detta föder hos syndaren nyfödelse och barnaskap. »I Kristi blod har de största synder förlorat sin makt att fördöma, och där har de bästa gärningar förlorat sin makt att rättfärdiggöra« (Rosenius).

Gud frånräknar människan de synder hon verkligen har och tillräknar henne Kristi lydnads rättfärdighet, Rom. 5:19. Därför är det riktigt att säga till syndaren: »Du får tro att Jesu död är din död från synden och att du är lagligen fri ifrån alla synder. Du får också tro att Jesu lydnad är din rättfärdighet och att Jesu försoning är din försoning.« 

En söndag fick jag tillfälle att följa med Efraim Engström på predikan. Evangeliet handlade om den förlorade sonen. Han predikade med allvar, inlevelse och känsla. Han talade om sonens djupa och svåra synd i främmande land. Sedan lät han predikan om Gud som Fadern bli fylld av nåd och barmhärtighet. Som Fadern kunde han ändå älska sin son med medlidandets kärlek. Men det var först när sonen vände om och äntligen kom hem, som han även kunde älska honom med välbehagets kärlek. Då blev sonen avklädd sina gamla, smutsiga och trasiga kläder. Han blev klädd i nya, rena och hela kläder, som betyder Kristi rättfärdighets kläder. Detta som ju är »det saliga bytet«.

Till den rättfärdiggörande trons beskaffenhet hör också ett kristet liv i ord och gärning. Men gärningar och nåd får inte blandas ihop. Förhållandet till våra medmänniskor sammanfattar Jesus i de ord vi kallar »den gyllene regeln«. Frälsningen från syndens herravälde innebär att synden förlorar sitt fäste i hjärtats uppsåt. Den förlorade sonen stannade inte kvar ute bland svinen. 

• Della
• Twittra