Jag kliver på länsbuss 161 i Östersund. Den rullar söderut, över Frösön och vidare längs Storsjöns strand. Utanför fönstret passerar gamla jämtlandsgårdar och slitna campingstugor. Hållplatserna har namn som »Wikströms«, »Ol-Jons« och »Johannes« – platser som vittnar om människor som gjort avtryck. Själv kliver jag av vid »Dansbanan«. Dansgolvet, med sin halvt dolda paviljong, har sett bättre dagar, men som riktmärke och minne lever det kvar.
Ett stenkast därifrån bor familjen Nisses Färnkvist i ett falurött trähus. Vi slår oss ner i det ljusa köket med braskamin. Utsikten från köksfönstret sträcker sig över familjens egna fält, ända ner till en bastu och brygga vid Storsjöns kant. På andra sidan vattnet reser sig Bydalsfjällen, där familjen åker telemark under vintern.
Men Johan är egentligen från Härnösand och Sofia från Sollentuna. Anledningen till att de hamnade här var en kombination av flera saker, berättar Johan.
– Vi hade en längtan efter livet på landet, efter en gård. Och Gud hade länge talat till mig om Norrlands inland.
Det första tilltalet upplevde han mitt under ett bussbyte i Sorsele.
– Jag var bara där en kort stund, men något hände. Jag drabbades av Guds kärlek till människorna jag såg runt stationen. Det var en stark upplevelse som jag har burit med mig sedan dess.
Johan var bara drygt 20 år. Egentligen var han på väg någon annanstans, men de inre resorna följer inte alltid de yttre. Han fortsatte be för och tänka på Norrlands inland, så mycket att han till och med tryckte ordet »Sorsele« på en t-shirt som påminnelse. När Johan senare gjorde praktik i Östersund under läkarutbildningen kände han att bitarna föll på plats. Han tackade ja till ett jobb där, och kort efter bröllopet köpte de gården i Hara – bara tre dagar efter att de flyttat in i en lägenhet i stan.
– Jag ville gärna ha får, och den här gården passade perfekt, säger Sofia. Oj, tänk att det redan är 15 år sedan!
I Hara fanns ett gammalt missionshus och en liten grupp som tidigare tillhört den lokala missionsförsamlingen. Men missionshuset låg ute till försäljning, och någon naturlig gudstjänstlokal fanns inte längre. Johan och Sofia började träffa den lilla gruppen och de samlades för bön i hemmen några gånger i månaden. Fler anslöt sig. En vän till dem kände att han ville köpa missionshuset och flytta till Hara, så att huset kunde fungera som samlingsplats och gudstjänstlokal igen. De registrerade sig som en EFS-grupp och började leta kreativa sätt att vara kyrka i Hara.
– Vi försökte samarbeta med andra företagare och föreningar, berättar Johan. Vi ordnade skotergudstjänster tillsammans med skoterklubben, bjöd in till afrikansk afton med etiopisk mat, hade bakhelg med Anna Braw i det lokala bageriet och missionsauktion med brödförsäljning på kvällarna.
Under sex år i rad arrangerade de också löpartävlingen Hara Terräng, med god uppslutning från många duktiga löpare. Starten gick från byns sommarcafé och brygga.
– Vi inledde med bön i mikrofonen, säger Johan.
– Under några år hade vi också allsångskvällar under advent, berättar Sofia. Då samlades vi, sjöng julsånger, åt tomtegröt och bad tillsammans med alla som kom.
När Sebastian Staksets självbiografi om sin väg till tro kom ut, köpte EFS-gruppen in nästan 500 exemplar för att dela ut i alla brevlådor i Hara och Orrviken med omnejd. De bjöd även in till boksamtal.
Åren gick. Flera av de äldre i gruppen gick bort och det blev alltmer betungande att ta ansvar för en lokal. Det fysiska missionshuset kändes också allt mindre viktigt.
– Till slut kändes det mest som att vi bara städade och plockade fram och tillbaka adventsstjärnor. Vi började undra varför vi egentligen gjorde allt det här, säger Sofia.
Hon rör vid en gryta med linssoppa på spisen. Snart ska vi äta en tidig middag innan vi åker vidare för att träffa resten av bönegruppen.
– Det viktigaste för oss har ju hela tiden varit bönen. Vi behöver vara en kyrka på knä och fråga Gud: Vad vill du att vi ska göra? Är det skotergudstjänster och afrikanska aftnar? Kanske. Men det är också väldigt förlösande att få vara närvarande på andra sätt – och låta det se olika ut.
För gruppen i Hara blev svaret att ta ett steg tillbaka, sälja missionshuset och börja träffas i hemmen igen. När behov uppstått för större samlingar har de hyrt byns nykterhetslokaler. Där har de bland annat arrangerat Messy Church, en inkluderande gudstjänstform med låg tröskel och fokus på gemenskap och skapande, särskilt riktad till barnfamiljer.
– Det roligaste tycker jag är att få se hur vi kan vara pusselbit i det stora Gud gör just nu! Jag har ju varit EFS:are hela livet, men vi behöver också tänka att vi är ett stort gudsfolk tillsammans.
Johan är sedan några år engagerad i ett ekumeniskt nätverk som kallas »Bön för regionen«, en rörelse där människor från olika kyrkor samlas en gång i månaden för att be och dela vad som händer. Han beskriver det som ett skeende. Något är på gång. Ett växande antal ungdomar har kommit till tro, och samtalen i fikarummen har börjat förändras.
– Om det inte börjar där – med bönen – finns det heller ingen grund att stå på, eller något att falla tillbaka på. Det är ju själva livsnerven. Hur ska man orka annars? Och hur ska man våga tro på det man gör?
Johan menar att det är lätt att låsa upp sig vid byggnader, aktiviteter och andra åtaganden – och att all energi kan gå till det.
– Även om vi inte ordnar lika många event eller har något missionshus längre, så skulle jag säga att vi är nöjdare nu.
En stund senare sitter vi i bilen som åker i riktning tillbaka mot Östersund och Orrviken, där vi ska träffa några av de andra medlemmarna i EFS Hara. Vi svänger av vid en busshållplats som heter »Vägskäl« och jag reflekterar över själva resan igen. Den inre och den yttre. Vägskälen. Omvägarna. Och den där baklängesrörelsen som ibland är den enda vettiga vägen framåt. Ibland är det bästa helt enkelt att stanna upp och gräva där man står. Eller att falla ner på knä, som Johan sa.
I ett litet villakvarter välkomnas vi av Signe och David Dovrén, som varit med i den lilla bönegruppen nästan från start. Inte heller de är jämtlänningar från början. David kommer från Småland, och Signe från Ångermanland. Men de har bott i Orrviken i 53 år. Tavlor, vävnader och fotografier av barn och barnbarn hänger tätt på väggarna och vittnar om ett hem som sett många epoker.
– Jag förstod aldrig varför min mamma skulle ha så mycket bilder på oss barn och barnbarn överallt, skrattar Signe. Men nu gör jag visst likadant!
I köket doftar det kaffe, och på bordet står två varma ostkakor och hemmagjord körsbärssylt. Bären kommer från trädgården. Signe dukar ut Rörstrandsporslinet Grön Anna och i en hög skål står ett fång nyplockade penséer.
Strax kliver Josefin och Martin Johansson in med lilla Milou, fyra månader. Hon hamnar genast i knäet på David, som håller henne tryggt och vant. Hon griper om hans stadiga tumme med sina små mjuka fingrar och tittar intresserat på körsbärssyltburken.
– Tänk, säger David. När vi träffade Sofia och Johan första gången på bryggmöte i Hara var deras lilla Anita också bara några månader gammal. Men tiden går fort. Nu har vi redan känt varandra i 12 år!
För Signe och David kändes det självklart att ansluta sig till den lilla gruppen och börja be tillsammans för närområdet.
– Det är viktigt att ha en lokal gemenskap, verka där man bor och kunna dela hjärtat för området som ligger närmast.
Paret blev därmed också EFS–are, trots att de inte varit det tidigare.
– Ja, det blev vi alldeles frivilligt, skrattar Signe. Vi har varit med i allt från Svenska kyrkan till Pingströrelsen, men det avgörande är Guds ord, bönerna och det lokala sammanhanget. Nu ber vi att ännu fler unga familjer kommer hit, så att vi kan fortsätta ha en öppen gemenskap där fler får lära känna Gud!
Martin och Josefin är de senaste att ansluta sig till gruppen. Inte heller de kommer från Jämtland. De har flyttat upp från Helsingborg för bara något år sedan.
– Vet ni? Jag har fått ett sånt fint bönesvar i veckan! utbrister Josefin.
Hon berättar att hon varit ganska ensam sedan flytten och att hon bett att Gud skulle använda mammaledigheten för att bygga nya relationer.
– När jag var ute och gick häromdagen sa jag till Gud: Nu får du gärna fylla på med lite fler människor. Och så mötte jag en tjej i parken som var ute och gick med sitt barn och sin hund. Vi hade träffats på föräldragrupp innan vi fick barn, så vi slog följe och bytte nummer. Och så ska vi träffas i nästa vecka. Jag är jätte-jätteglad! Det var en sån gåva. En dagledig vän, som jag kan promenera med!
Efter fikat flyttar vi över till vardagsrummet för att läsa veckans bibeltexter. Utifrån läsningen glider samtalet över i frågan om vad som egentligen kännetecknar ett kristet liv. Någon citerar Apostlagärningarna och »gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna«, men också att »de hade allt gemensamt«. Någon annan påminner om det Jesus säger i Johannesevangeliet: »Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«
– Oj, det tycker jag låter svårt, säger Josefin. Ser folk verkligen det?
– Jo men, vi har ju också Anden som verkar i oss. Jag tror att folk känner det, säger David på sin varma småländska.
Samtalet återvänder till en av texterna, om hur Jesus rider in i Jerusalem på ett åsneföl. Att vi inte följer en kung på en hög häst, utan en som möter oss i ögonhöjd. Och om att våga möta varandra och andra där vi är, och sådana vi är. Samlingen går sedan naturligt över i bön. För Hara, för Josefins daglediga kompis och alla andra som ligger överst i hjärtan och tankar.
Så avslutas kvällen med bön. Men egentligen har bönen präglat hela kvällen, i samtal, längtan och berättelser. Även om missionshuset är sålt är EFS i Hara väldigt närvarande. En kyrka på knä. Var resan går härnäst vet ingen, men om du en dag passerar en hållplats som heter »Vägskäl« – våga stanna och falla ner på knä. Det kan vara just där nya vägar öppnar sig.
