Kristendomens relation till andra religioner ska inte kännetecknas av mission utan av dialog och ekumenik. Det är ett av de mer kontroversiella påståenden som den romersk-katolske prästen Tomáš Halík gör. För att förstå hur kontroversiellt det är bör man veta att ekumenik är ett ord som står för kristna kyrkors enhetssträvanden och strävan att erkänna varandra, vilket förutsätter att vi tillber samma treenige Gud. Halík har under senare år fått stor uppmärksamhet för sina djärva och intressanta böcker, där han utifrån sina kompetenser – han är både teolog och sociolog – ger spännande analyser av samtiden, kritiserar dagens kyrka och antyder vägar framåt. Peter Halldorf har pekat på honom som en av vår samtids viktigaste teologer. Han var huvudtalare på lutherska världsförbundets generalförsamling i Krakow i Polen 2023. Hösten 2025 medverkade han på Pilgrims höstmöte.
Jag kan som protestant bejaka en hel del av de tankar som Halík lyfter fram. Han kritiserar kyrkan bland annat för att den ger lekmännen för liten plats, är för upptagen av prästerskapet och sin egen hierarki.
Hans huvudärende är dock hur kyrkan kommunicerar med samtiden, vilket inte minst blir tydligt i hans senaste bok Morgondagens kristendom. I denna bok skriver han att kyrkan behöver bli mer ödmjuk och lyssnande. Det behöver finnas en zon där hon lyssnar och tar människors frågor på allvar. Kyrkan behöver även känna igen hur Gud arbetar utanför kyrkan och bejaka det. Här har han hämtat impulser från filosofen Charles Taylor, som bland annat pekar på hur det finns ett konstruktivt tvivel hos alla – även hos gudsförnekaren som kan tvivla på sin egen ateism – som kyrkan kan knyta an till.
Tomáš Halík delar många värdefulla tankar och insikter. Han lever och verkar i Tjeckien – i dag ett av världens mest ateistiska länder – och känner därmed sekulariseringens utmaningar. Han har upplevt både den kommunistiska och den kapitalistiska utmaningen mot kristen tro. Dessutom har Halík vid sidan av sin uppgift som universitetsprofessor i sociologi även verkat som präst, vilket ger hans framställning en pastoral resonansbotten. De historiska översikter han ger är spännande och ger förståelse för de processer som ligger bakom kyrkans kris i västvärlden i dag.
Samtidigt finns det delar i hans framställning som är mer kontroversiella. Hit hör hans tanke att kyrkan ska möta andra religioner med ekumenik och inte mission. Här följer han en utvecklingslinje från andra Vatikankonciliet, och de inflytelserika romersk-katolska teologerna Karl Rahner (1904–1984) och Hans Küng (1928–2021).
Vad ligger bakom Halíks sätt att se på andra religioner? Utgångspunkten för honom handlar om vad vi kan veta om Gud och hurdan människan är innerst inne. Han menar att Gud är mystikens Gud bortom vår kunskap. Vi kan inte ringa in Gud med våra ord och kategorier. Det gör att vi inte kan avvisa vad Gud gör i och genom andra religioner. Däremot kan Guds kärlek kännas igen överallt där den finns. Detta samspelar för Halík med hans syn på människan: Hon är djupast sett öppen för Gud. Halík står således för en betydligt mer optimistisk syn på människan än exempelvis Luther. För Luther var det otänkbart att människan med sitt inneboende gudsuppror skulle lyssna inåt för att få det gudsmöte hon behövde.
För Halík blir alltså den mystika erfarenheten styrande för den kristna trons utformning. Detta styr också vilka bibelord Halík lyfter fram, och vilken tolkning han ger dem. Om vi jämför med Luther än en gång var erfarenheten inte oviktig för honom, men den var inte normerande på samma sätt som för Halík. För Luther var det bibelordet som normerade tron, även om traditioner och erfarenheter var med och paketerade den.
Med den plats erfarenheten får menar jag att Halík är typisk för mycket av nutida spiritualitet, som med sin vändning inåt mot det mystika, försvagar de bibliska sanningsanspråken i kristen tro och evangeliets unika anspråk på att frälsningen endast finns i Jesus Kristus. Det är för övrigt fullt möjligt att ha den typen av exklusiva anspråk och samtidigt ha den ödmjuka attityd inför andras synsätt och frågor som Halík värnar! Det är inte minst Alpha-arbetet i många kyrkor ett exempel på, som med sitt pedagogiska samtalsupplägg verkligen ger utrymme för allas funderingar.
Halík har mycket att lära oss. Samtidigt gör hans mystika kristendomstolkning att han ibland snubblar över sin egen kulturkänslighet, och säger saker som snarare följer samtidens synsätt än Bibelns samlade budskap. Tron som akt blir viktigare än tron som innehåll. Hans nedtoning av Jesu exklusiva anspråk i frälsningsfrågor är ett exempel på det.
