En eftermiddag på väg hem från förskolan stannar jag och min tvååriga dotter vid en mataffär. Jag spänner loss henne från cykelstolen och tar henne i min famn samtidigt som jag plockar upp plånbok, nycklar och telefon ur cykelkorgen för att lägga i fickan. Plånboken faller ner på asfalten, men hinner inte ligga där i många sekunder innan en kvinna kommer ut från affären: »Ska jag hjälpa dig? Jag vet precis hur det är!«
Några månader tidigare hade jag själv fyllts av samma känsla. Då var jag i Etiopien och tillsammans med en lärare på HCE:s skola fick jag följa med den femårige eleven Estefanos hem till hans mamma Alem. Det visade sig att deras familj bestod av just de två, mamman och sonen, och de var så glada i varandra. Då jag också levt som ensamstående mamma till en liten pojke tänkte jag: »Jag vet precis hur det är!«
Det här är ju inte helt sant. Jag vet inte precis hur det är att vara ensamstående i Addis Abeba, min erfarenhet är helt annorlunda: i Sverige blev jag omgärdad av barnbidrag och efterlevandepension medan Alem försörjer sig på att handtvätta kläder, bor i ett hus på fyra kvadratmeter och lagar de fallfärdiga väggarna med stora kartongbitar. Men känslan – identifikationen – var ändå stark. Och jag tror att detta handlar om mer än medömkan (eller självömkan projicerad på någon annan), utan bottnar i sanningen om vilka Gud har skapat oss människor till. En sanning vi i vår tid behöver få fatt i.
Att alla människor har ett gudomligt ursprung – är skapade av Gud, till Guds avbild – är helt avgörande för vår identitet. Detta kan påverka vår självbild och förhoppningsvis också vår bild av andra. De människor jag möter är i grund och botten lika mig, vi kommer från samma ursprung och är skapade av samma hand. Med denna övertygelse kan jag möta min nästa med en förväntan – Gud har ju skapat henne – och en öm blick, snarare än en dömande. För hur lätt är det inte att göra skillnad på människor? I dagens samhällsklimat finns också en tanke som ofta ligger nära: att vissa personer eller vissa grupper i samhället får skylla sig själva för att de befinner sig i en viss situation.
Bibelns berättelser gestaltar en totalt motsatt inställning. När Mose får de tio budorden inleds de med en påminnelse: »Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.« (2 Mos 20:2) Detta återkommer ett flertal gånger: Kom ihåg att du själv en gång var slav. Behandla inte människor hur som helst, glöm inte att du själv har varit i exakt samma situation. Kan vi, genom att känna vår egen historia och våra egna utmaningar, känna igen oss själva i andra som har det svårt? Kan det hjälpa oss att göra Guds vilja gentemot de människor vi möter?
Jesus tar undervisningen ännu längre och uppmanar oss att älska vår nästa som oss själva. Särskilt svårt blir detta om jag inte ser mig själv i min nästa. Jag är jag och du är du. Du är en annan. En av individualismens fallgropar är att vi upphöjer varandras unikhet så till den grad att vårt gemensamma försvinner. Du har dina erfarenheter, intressen och problem, jag har mina. Men är vi verkligen så unika? Många av oss har erfarenhet av att se likheter med andra människor, så fort vi lär känna dem lite mer ordentligt. Och när vi väl ser likheterna, tenderar våra hjärtan att mjukna.
Om jag tänker att jag är jag och du är du – du kanske till och med får skylla dig själv för att du hamnat där du befinner dig – är det väldigt svårt att älska sin nästa som sig själv. Men om jag ser mig själv i henne, ser att det lika gärna hade kunnat vara jag – ser att det på ett sätt är jag – blir utgångspunkten en helt annan.
Ni är ett i Kristus, skriver Paulus i Galaterbrevet. Inte jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri. Kan vi se på varandra med denna enhetens blick? Vilka konsekvenser får det om vi verkligen gör det? Om nationalitet, kön eller klasstillhörighet inte betyder något i jämförelse med trumfkortet: vår identitet i Kristus.
Påskfastan har nu inletts och i Jesaja 58 får vi ta del av den fasta Gud längtar efter: befrielse för de förtryckta, krossade ok, att vi ska dela vårt bröd med de hungriga och ge hemlösa husrum. Vers 7 avslutas med: »vänd inte dina egna ryggen!« Vänd inte dina egna medmänniskor ryggen. De kanske ser annorlunda ut, pratar annorlunda, tror annorlunda – men de är dina egna.
»Jag vet precis hur det är.« Känslan av igenkänning kan påminna oss om att vi hör samman, sprungna ur samma kärleksfulla skaparkälla. När vi ser oss själva i vår nästa – och vår nästa i oss själva – får vi mod och kärlek att behandla varandra som de avbilder vi faktiskt är.
