För ett tag sedan träffade jag en gammal kompis – eller gammal och gammal, vi tycker ju inte att vi är så ålderstigna alls, men vi har känt varandra länge. Det är något särskilt med personer man känt länge. Det finns kanske mindre att bevisa? De vet ju vem man är – och var – ändå, och ibland så blir jag i det mötet själv påmind om vem jag är – och var.
Det fick mig att tänka på en annan typ av »gamla kompisar«, människor jag träffat via kyrkan, gamla (i ordets rätta bemärkelse) kompisar som både levt och trott och följt mycket längre än jag själv. Så betydelsefullt det varit! Att som ung och bekymmerslös möta en 90-åring som brottades med krokig rygg och ensamhet men som med glöd i blicken kunde säga »Gud sviker aldrig«, var ett vittnesbörd om Guds trofasthet som jag så att säga »fick ut i förskott« – innan levda år och genomgångna kriser.
En gång talade en predikant om vikten av att ha riktigt gamla kompisar, och då menade han de som skulle varit flera hundra år vid det här laget. De finns också i mitt liv och i vår rörelse: Vi sjunger deras psalmer och ber deras böner, tar del av deras betraktelser och insikter. Det är Sandell och Rosenius och kanske Augustinus för någon? Tänk att det var på samma sätt för dem? Att jag kan känna igen och lära mig av det någon säger om Jesus för 200 år sedan är både betryggande och utmanande.
Att leva i Jesu efterföljd är på ett sätt att gå en väg som många gått före mig. Deras liv, ord och sånger kan ge riktningen när jag tappar bort den. Jag går inte ensam, utan i ett följe som sträcker sig genom tiden. Och även om jag inte är gammal (ännu) så hoppas jag i min tur få vara kompis till någon – dela det Gud har gjort och sagt och lovat att göra, så att vi »tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er«. Och att kanske få peka på eller påminna någon om vilka vi är – i honom.
