Bland det första jag noterar hemma hos Maria Ottestig i Gunsta dryga milen utanför Uppsala är att Bibeln ligger framme snyggt och prydligt mitt på köksbordet. »Är det bara ett spel för galleriet för att Budbäraren är på besök?«, frågar jag med glimten i ögat.
– Det är främst min man Mattias som lägger fram Bibeln på matbordet. Men vår gemensamma tanke är att vår gudstro ska vara synlig och lättillgänglig i vårt hem. I det här hemmet skäms vi inte för vår tro helt enkelt, säger Maria, samtidigt som hon dukar fram den nygräddade banankakan som yngsta dottern Rut varit med och bakat.
Utöver Bibeln på matbordet finns även egengjorda kort med bibelord och böner väl synliga i hemmets badrum.
– Förhoppningsvis kan vänner, som ännu inte mött Jesus, få en glimt av honom när de befinner sig där inne. Och vi i familjen får möjlighet att memorera bibelverser, säger hon.
Maria är uppvuxen i byn Fällfors i Västerbotten och som 12-åring gick flyttlasset norrut till Luleå. Hennes föräldrars olika personligheter, bakgrund och trosuttryck blev en berikande ingrediens för henne under uppväxten.
– Vuxnas olikheter kan vara nyttiga för barn. Det ger en bredare bild av hur en Jesusrelation kan se ut. Men jag tänker också att det är viktigt att det är »äkta vara« som presenteras, att man får vara sig själv i sin relation till Jesus, säger Maria och fortsätter:
– När min livsglada pappa dansade runt med mig på köksgolvet när jag var tonåring, och när han grät av Chicagos genialiska övergång i låten Hard for me to say I´m sorry, så var det för mig ett lika stort vittnesbörd på hans Jesusrelation som när min mamma föreslog att vi skulle be för både jättestora och till synes bagatellartade orosområden i mitt liv. Det är viktigt att vi inte förpackar vilka intressen och gåvor som är »välsignade och rätta«, utan att vi frimodigt är oss själva och förstår att vi kan snickra, leka, bygga, idrotta, teckna, gråta – ja, vi kan göra nästan allt till Guds ära.
Föräldrarnas självklara tro präglade hennes barndomshem och Maria minns att hon till och med lekte kyrkvärd(!) hemma.
– Det var drömyrket för mig. Jag spelade in gudstjänster på band, lekte att jag var kyrkvärd och läste in bibeltexter som avslutades med: »Så lyder Herrens ord, Gud vi tackar dig.«, säger hon med ett skratt och berättar vidare om den stora dagen i tonåren när hon äntligen fick debutera som kyrkvärd på riktigt.
Maria beskriver att hon väldigt tidigt i livet hade en personlig relation till Jesus. Och glädjen i hennes tro fick ny fart under ett besök från norska kristna ungdomar i klassrummet på lågstadiet.
– Det var som en wow-upplevelse för mig – kunde den kristna tron vara så här fräsch och häftig?! Detta besök har nu och då kommit tillbaka till mitt minne och jag tänker ofta på vilken välsignelse det var för mig att de var där. Det gav bränsle till min tro och jag fattade ett inre beslut, på barnavis, om att jag ville bygga mitt liv på Jesus. Tänk om ungdomarna visste vad deras dagar på min skola fick betyda för mig.
Ända sedan dess har tron på Jesus haft en mer eller mindre självklar plats i Marias liv och redan långt innan hon bildade familj (hon har nu man och fyra barn) hade hon tankar om hur hon ville att hennes hem skulle vara.
– Jag skapade ganska tidigt i livet en målbild för hur jag önskade få leva med min blivande familj, vad jag önskade att vi skulle prioritera och hur den kristna tron kunde få bli central och tongivande på många sätt. Allt från ett öppet hem med omsorgsfulla, varma relationer till evangelisation i vardagen och en längtan efter att få leva ett spännande Jesus-nära liv. Att få spela och sjunga tillsammans med familjen var också tidigt en drömbild, säger hon och nickar lite bort mot flygeln som står på hedersplatsen i vardagsrummet.
Det är fredagseftermiddag vid tiden för vår intervju och ett efter ett droppar barnen in från skolan. Maria svarar på mina frågor samtidigt som hon tålmodigt hjälper Rut med en lärobok. Utöver detta parerar hon också snyggt och tålmodigt förhandlingarna om varför respektive barn borde få en bit till av banankakan. Jag är inte förälder själv, men konstaterar snabbt att dialogen är ständig och frågorna är många. Och det var just utifrån äldsta dotterns frågor som idén till succépodden Hemmasnack föddes.
– När Märta var nio år blev hennes frågor om tron allt mer komplicerade att svara på. Trots att jag ändå har rätt bra koll på Bibeln och är uppväxt inom kyrkan så kände jag ändå att jag borde kunna ge »bättre« svar på hennes frågor. Och jag tänkte att fler föräldrar rimligen borde stå inför samma utmaning.
Podcasten blev så småningom till verklighet genom Salts pågående satsning att ta fram verktyg och hjälpmedel till barn och familjer. Podcastens upplägg är att några tweens (10–13 år) får ställa frågor till teologen och apologeten Martin Helgesson. Medverkar gör också programledaren Marie Larsson från EFS styrelse. I dagsläget finns 13 halvtimmeslånga avsnitt att lyssna på och det första avsnittet har passerat 1300 nedladdningar. Några exempel på frågor som dykt upp är: Hur kan Gud alltid ha funnits? Hur vet man att det är Gud som talar till en, det kanske bara är inbillning? Och varför skapade Gud syndens träd?
– Hemmasnack riktar sig till föräldrar, barn och ungdomar och vill ge inspiration till att prata tro i hemmet. Den riktar sig även till far- och morföräldrar och andra viktiga vuxna. En tidig målbild jag hade var att få stärka vuxnas trosjälvförtroende så att de lättare upplever sig kunna prata tro. Podden passar egentligen bra för vem som helst som är nyfiken på den kristna tron. Man behöver inte vara kristen, det räcker med att vara nyfiken på tron. Och den senaste tiden har vi fått se hur den börjat användas i barn- och ungdomsgrupper. En jätterolig grej är att en lokalradio hört av sig och önskar sända avsnitten så att den äldre generationen, som är trogna radiolyssnare, ska få inspiration till att prata tro med sina barnbarn, säger Maria och fortsätter:
– Barnen i podden har verkligen gjort det superbra. De funderar ofta på samma saker kring tron som många vuxna gör, men är mer modiga och vågar ställa sina ofiltrerade frågor och det ger vi dem mycket beröm för. Jag sitter med i inspelningsstudion och får väldigt mycket inspiration av att bara vara med och lyssna; att höra hur naturligt Martin och Marie bemöter barnens frågor och hur respektfullt de samtalar gör att jag ofta vill jubla och högt utbrista »halleluja – så här vill ju jag också göra hemma!« Vi lyssnar på poddavsnitten hemma, ofta inte så uppstyrt utan det kan bli på högtalarna i huset medan man står och diskar eller liknande. Och barnen passar ofta på att fråga om de får lyssna när de egentligen ska sova, för de vet att vi inte säger nej…
Podcasten Hemmasnack är som ett tillägg till den tidigare utgivna boken Hemmakyrka, som en del i Salts satsning att stärka familjer i sin tro. Nyligen släpptes också Hemmatid i samarbete med Bibeln Idag. Det är en kortlek med samtalsfrågor, där det släppts en version för familjer och en för parrelationer.
– Samtalskorten innehåller både frågor om livet och frågor om tron. För att det ska bli naturligt att prata tro i hemmet behöver man först kunna prata om »vanliga saker« i livet, att hoppa över det och direkt prata om tro är att lägga ribban för högt, konstaterar Maria.
Dessa verktyg hjälper alltså till så att tron kan få en större plats inom familjen, vilket såklart är en viktig nyckel för att fler ska bli kvar i tron under livets gång.
– Familjen är en jätteviktig pusselbit, för barn och ungdomar vistas ju betydligt mycket mer i hemmet än i kyrkan. Det är där livet händer på riktigt. Det är där vi bråkar, skrattar, gör misstag, brister, blommar och allt däremellan. Det är just därför vi vill ge kyrkan redskap till att stötta upp föräldrar och hem. Kyrkan har en väldigt viktig roll i att ge hemmen stöd.
Men hur ska man tänka och agera som förälder om man märker att barnens tro håller på att sina, eller kanske rent av tynar bort, i takt med att de blir äldre?
– Det där har jag funderat en hel del på. I slutändan kommer ju mina barn göra ett eget val om de vill förbli i tron eller inte. Men angående detta fick jag ett bra tips av Berit Simonsson (engagerad inom Oasrörelsen) som sa: »Oavsett vad som händer så är det bara att fortsätta älska.« Det var så skönt och vilsamt att höra det. Och när man delar sin tro till sina barn, tänker jag att man förmedlar en trygghet som de kan komma tillbaka till och bli burna av genom livet. Visst finns det många medvetna strategier och verktyg vi kan använda oss av för att få hjälp och stöd i vår längtan och strävan, men utan Guds nåd är det lönlöst.
Maria menar att en annan nyckel för att kunna föra vidare tro är att det måste vara äkta vara. Och med äkta ingår att »sänka ribban« och känna att allt inte behöver vara perfekt. Även i en kristen familj ingår bråk och konflikter och saker som blir fel. Så klart.
– Om vi som kristna bara ser »perfekta« kristna familjer där mycket verkar lyckas, så tror jag att det finns stor risk att man tänker att »andra familjer kan men inte vi«. Därför tror jag att det är rikt och gott att vi får vara lite som durkslag – det finns något sunt med att inte alltid hålla tätt och uppvisa en perfekt fasad. Vi får både utåt sett, men även såklart inom familjen, visa att vi är vanliga människor. Vi får också ta tillfällena i akt och vara föredömen för varandra genom att be om förlåtelse när det blir tokigt och krokigt, säger Maria och fortsätter:
– När jag var nybliven mamma bad jag: »Jesus jag ber att du helar när jag felar« – den bönen bär jag med mig.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet