Nicky Gumbel står och diskar i köket hemma hos sin dotter Bec. Han undviker helst att se sig själv på filmen som spelas i vardagsrummet. Det är Alphakursens tredje kväll, men Nicky är inte helt glad. Tre av de nitton deltagarna har inte dykt upp, utan att ledarna har fått veta varför.

Temat för kvällen är »Varför måste Jesus dö?«. Frågan »Har du någonsin behövt förlåta någon?« leder snart till ett innerligt samtal i gruppen som får Nicky på bättre humör. Besvikelsen över de uteblivna deltagarna är, om inte bortblåst, så åtminstone svår att finna i hans ansiktsuttryck, när han står på City-kyrkans scen två dagar senare. Nicky och Pippa är huvudtalare på Alpha Sveriges ledarkonferens och Budbäraren är på plats för att ta del av deras historia. 

– Det har faktiskt inte gått en Alpha-kväll utan att jag blivit besviken, berättar Nicky och jag ser hur en konferensdeltagare bredvid mig nickar instämmande.

Även om besvikelserna för paret Gumbel ofta har vänt – precis som den där onsdagskvällen innan de reste till Sverige – ger de perspektiv till sin framgångshistoria. Paret Gumbel har hållit räkningen, och höstens Alpha-kurs är den 105:e de medverkat i. 

Historien om Nicky, Pippa och Alpha börjar på 1970-talet i Holy Trinity Brompton (HTB) – en vanlig anglikansk kyrka nära varuhuset Harrods i London. Pippa minns träbänkarna, orgeln och de äldre kvinnorna – »ungefär lika gamla som jag är nu« – iklädda pälsar. 

– När jag ser min son, som nyss var bebis men nu är 190 centimeter lång, tänker jag: Hur blev han så stor? Det är likadant med vår kyrka.

I HTB fanns Sandy Miller, prästadjunkten som sa: »Om man vill flytta ett piano från den ena till andra sidan estraden måste man flytta det långsamt: en tum varje vecka.« Hemgrupper bildades och gemenskapen växte. De unga samlades mitt i veckan, »när ingen märker vad som händer«, och deras kvällsgudstjänster lockade till sig betydligt fler människor än söndagens traditionella förmiddagsgudstjänst. Efter några år, när många hade gift sig och fått barn, var det inte längre praktiskt att ses på kvällarna, så fler började komma på söndagarna i stället. 

– Pianot flyttades snabbare och snabbare: ett momentum infann sig. Vi fortsatte, kyrkan förändrades, och det var Guds Andes verk, säger Pippa. 

Alpha startades 1977, som då var en sexveckorskurs för nyblivna kristna. När Nicky för första gången höll i kursen i början av 90-talet kom majoriteten av deltagarna från kyrkan. Andra gången bestod hela gruppen av människor utanför kyrkan. 

– Alla kom till tro, fick ett möte med Jesus och fylldes med den helige Ande. Det var helt otroligt, minns Nicky. 

Han började fundera på om det skulle gå att anpassa kursen till människor utanför kyrkan, och ändrade innehållet i föreläsningen och frågorna i de efterföljande smågrupperna. 

– Det sämsta man kan göra är att fråga »Vad tyckte du om föredraget?«. Frågorna måste vara erfarenhetsbaserade, som: »Har du bett någon gång?«

Nicky utvecklade hela kursen för att nå målgruppen: människor som är nyfikna på den kristna tron.

1992 hade Alpha 250 deltagare, och Nicky var fortfarande den som skötte allt. Han kom till kyrkan klockan 18, ställde i ordning stolar, tände lampor och förberedde maten. Han välkomnade varenda en av gästerna, höll i föredraget och ledde en smågrupp. Vid kvällens slut ställde han tillbaka alla stolar, släckte alla lampor och diskade undan i köket. Då sa någon: »Nicky, du gör helt fel.«

– De orden förändrade mitt liv. Ju mer du delegerar desto mer kan saker och ting växa. 

Nicky hittade människor som kunde laga bättre mat och fixa snyggare belysning – och mycket riktigt ledde fler inblandade till en större kapacitet. Alpha fortsatte att växa och nådde allt fler. 

Detta var ingen engångshändelse: gång på gång har Nicky lämnat över uppgifter till andra. På frågan varför HTB och Alpha ofta har uppmuntrat unga ledare, och kvinnor, svarar Pippa att det helt enkelt är roligare på det viset. Tidigare var det i princip bara män som hade ledaruppgifter i församlingen och Pippa fokuserade länge på familjen och parets tre barn. När paret Sila och Nicky Lee formade och ledde Alphas äktenskapskurs, såg Pippa på Sila och tänkte: »Kan hon, kan jag!«. Hon började ta steg i sitt eget ledarskap.

– Men detta var bakom kulisserna, ingen kunde få mig att komma upp på scenen! En av många anledningar är min dyslexi, jag har väldigt svårt att följa ett manus eller anteckningar. 

Om jag följde med Nicky någonstans och han bad mig göra honom sällskap på scenen, stapplade jag upp och sa: »Hej, vad roligt att få vara här i Australien« för att sedan skynda mig tillbaka till min plats. 

När Pippa berättar detta är hon i Stockholm för Alphas ledarkonferens, och med mikrofonen i handen säger hon betydligt mer än att det är roligt att vara i Sverige. Här berättar hon inför hundratals personer om sina erfarenheter och vad hon ser Jesus göra i dag. Tack vare uppmuntran – och bönesvar: 

– Gud befriade mig från rädslan. Nervositeten kunde vara kvar, men den gastkramande skräcken var borta.

Alpha har dessutom blivit ett sätt för Pippa att möta människor på ett avslappnat sätt.

– Jag är alldeles för mån om att vara människor till lags för att vara en bra evangelist. Men med Alpha kan jag säga: Kom och se! Vi ska äta middag och ha en intressant diskussion. De allra flesta längtar efter gemenskap, och det kan vi erbjuda, säger Pippa, och Nicky fortsätter: 

– När det kommer till evangelisation har jag försökt allt. En gång när jag var ung gick jag ut med en enkät i handen, där första frågan var: »Vad åt du till frukost?« och den sista frågan: »Vill du ta emot Jesus i ditt liv?«. Men så snubblade jag över något som fungerade: Alpha. Om vi hittar något som fungerar ännu bättre skulle jag lämna Alpha direkt! 

Paret Gumbel kan inte prata om Alpha och evangelisation utan att beröra församlingsplantering – för dem går de två hand i hand. Denna hösttermin pågår minst 500 Alpha-kurser i London. Även om inte alla deltagare söker sig till kyrkan vid kursens slut, menar Nicky att kyrkan måste ha en strategi för att rymma nya människor. Varje människa behöver ett inflöde av den helige Ande och ett utflöde: mission, kärlek till nästan och att leda människor till tro. Likaså behöver varje kyrka ett inflöde – människor som kommer till tro – och ett utflöde i form av församlingsplantering.

– Om församlingen inte planterar kyrkor blir den bara äldre och fetare. Församlingsplantering är dyrt, för det kostar dig dem som är överlåtna: ledare och givare. Du förlorar dina bästa – och det är något bra! För när du blir av med dem finns det plats för andra: nya människor och de yngre.

Den första församlingsplantering från HTB, som Gumbels var inblandade i, gjordes 1985. Sedan fortsatte det:  

– 1987, 1990, 1995, 2000, 2003… De församlingarna är som våra barn. Den första församlingsplanteringen, i Brighton, har i sin tur planterat 22 församlingar. Om vi räknar dessa som våra barn och barnbarn är det runt 200 stycken. Och det första nya församlingsplanteringar gör är att erbjuda en Alpha-kurs, betonar Nicky.

Pippa skrattar och kallar honom för »Alpha­holist«. 

I dag har 35 miljoner människor gått Alpha, en kurs som finns i 170 länder och översatts till 120 olika språk. Bara i Sverige har 27 000 personer gått Alpha. 

– Det verkar fungera! Det är det bästa sättet att nå människor på, och vi är fortfarande förundrade, säger Pippa, samtidigt som Nicky betonar att Alpha aldrig någonsin hade kunnat växa till den här storleken om han inte hade börjat att delegera. Och när han fortsätter att berätta om onsdagskvällen med Alpha hemma hos deras dotter, lyser Nicky upp. Trots uteblivna deltagare, och trots att en stor del av kvällen gick åt att ta hand om disken, är glädjen hos paret Gumbel påtaglig.

 – Det här är livet för oss!

 

 

• Della
• Twittra