Allsvenskan 2023 börjar dra ihop sig. Isaac Kiese Thelin, Malmö FF:s anfallare, har inte gjort ett mål i öppet spel sedan slutet av juli. I september satte han visserligen en straff, men nu är det slutet av oktober och endast tre matcher kvarstår. Pressen att leverera är påtaglig för Isaac. Innan Malmö ska möta IFK Norrköping träffar han sin pappa på ett hotellrum och de ber tillsammans: låt måltorkan vara över.
Och så händer det: i sextionde minuten får Isaac en passning och skjuter mot vänstra målstolpen – bollen går in. Malmö vinner, och kanske är chansen att ta SM-guld inte helt borta? Isaac vänder sig till Gud: »Om vi vinner kommer du få äran.«
Ett par veckor senare spelas säsongens sista match mot Elfsborg på Eleda stadion i Malmö. I femtiosjunde minuten dömer domaren straff till hemmalaget. Isaac försöker lugna ner sig, lägger upp bollen, siktar strax till vänster om målvakten, och sätter den. Matchen slutar med 1-0, Isaac vinner skytteligan och Malmö tar guld. Euforiska fotbollsfans fyller planen, Isaacs kompis och bror springer fram till Isaac och lyfter upp honom på sina axlar. Segervrål, uppsträckta armar och en Malmö-blå tröja med svarta versaler: Glory to Jesus – ära till Jesus.
Vi sitter i en loge i stadion där SM-firandet utspelades. Isaac sitter bakåtlutad i en fåtölj, på väggen bakom honom rullar ett bildspel med segerbilder från Malmö FF:s A-lag. Isaac känner sig hemma här. Han kom hit klockan nio för att äta frukost med laget, sedan har de varit i gymmet och »tagit hand om kropparna lite«, haft möte, ätit lunch och tränat fotboll ute. Han är nöjd med dagen hittills, solen skiner och träningen innehöll mycket avslut.
– Att göra mål är det roligaste i fotboll, och också det jag är bäst på, säger Isaac.
Jag frågar vad som är det tråkigaste i träningsväg. Han ler.
– Jag försöker faktiskt vara tacksam för det mesta, även de lite tuffare dagarna. När man tränar hårt och är trött så tänker jag alltid att det är många som hade velat ha min plats. Som liten bad jag varje kväll att jag skulle bli proffs, och så fick jag bli det.
Isaac växte upp i Örebro – mamma från Sverige, pappa från Kongo-Kinshasa, och båda aktiva i Frälsningsarmén. Isaac har »alltid haft en vetskap om att Gud finns« och kallat sig kristen sedan han var liten. Fotbollen kom in i Isaacs liv när han var fem år. Hans pappa var fotbollsentusiast, 1998 såg de VM på tv tillsammans och spelade ofta fotboll på planen intill deras hus. Varje gång Isaacs morfar kom på besök frågade han Isaac: »Är det fortfarande lika kul med fotboll?«, och Isaac var rädd att någon gång svara nej på den frågan. Men det behövde han aldrig göra.
– Ända tills i dag tycker jag att fotboll är superkul. Varför är svårt att förklara – det är väl känslorna. När man går ut på planen försvinner nästan allt annat runtomkring.
I 27 år har Isaac ägnat sig åt sporten, men han har inte alltid varit bäst i laget. Han skakar på huvudet, skrattar till och säger att de som konstant får höra att de är bäst inte kämpar lika hårt.
Som nittonåring värvades Isaac från Karlslunds IF till IFK Norrköping – tills klubben inte längre ville ha honom och drömmen verkade ta slut. Han frågade Gud om sitt nästa steg och ringde sina föräldrar, som lovade att be för honom. Kort därefter öppnades dörr efter dörr: Isaac flyttade till Malmö FF som samma säsong nådde Champions League och vann SM-guld, han debuterade i svenska landslaget och såldes senare till franska Bordeaux för över 30 miljoner kronor. Året efter var Isaac med i U21-landslaget som vann EM i Tjeckien.
– Jag nådde toppen bara några månader efter tiden då knappt någon ville ha mig. Då visste jag att det var Gud som hade gjort det, han visade att han är trofast. Det får jag aldrig glömma.
Livet på toppen var inte helt enkelt och i Frankrike presterade Isaac inte så bra som han hade velat. Han blev förvirrad och frågade Jesus varför det gick som det gick.
– I stunden förstår man det inte. Men hade det gått bättre hade jag säkert kommit till en ännu bättre klubb, och kanske tappat min ödmjukhet. En dag kommer jag kunna kolla tillbaka och förstå varför allt hände och hur Gud på olika sätt har skyddat mig.
Isaac har en märkbar strävan att bli bättre, både på planen och privat. När vi pratar om förluster och hur han hanterar dem, säger han att han ofta tar med sig den negativa känslan hem – på samma sätt blir han på väldigt gott humör efter en bra spelad vinstmatch. Han säger att han inte vill bli så påverkad av sånt som händer, utan i stället ha sin trygghet i Gud. Omständigheterna är tydliga – vinst, oavgjort eller förlust – och Malmö är fullt av supportrar.
– Inför en match är jag taggad och målmedveten, samtidigt som jag försöker njuta av stunden. Men man vet att det är mycket som står på spel. Det här är mitt jobb och en stor del av mitt liv, men det påverkar också många människor, särskilt i en stor klubb som den här.
Utanför planen får Isaac mest glada tillrop – när det går dåligt för laget är det dunk i ryggen och »kom igen, ni vinner nästa«. På sociala medier är klimatet hårdare, men det är uppenbart att den egna besvikelsen tar hårdast på Isaac.
– Ibland mår man dåligt, köttet talar. Men när jag har satt mig ner i lugn och ro och bett till Gud så släpper det. Han ger lugn och styrka i tuffa dagar, säger Isaac och poängterar att det är enkelt att be Gud om hjälp i svåra tider – det sker per automatik – att komma ihåg honom när allt går bra är egentligen svårare. Han nämner ett bibelord från Ordspråksboken som har följt honom hela livet: »Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta och lita inte till ditt eget förstånd. Tänk på honom var du än går, så skall han jämna vägen för dig.«
– När det går sämre är det något jag lutar mig mot; jag vet inte nu, men jag litar på dig och vägen kommer bli rak.
2018 fick Isaac ett samtal från John Bostock, en engelsk mittfältare som har grundat Ballers in God, ett nätverk för kristna professionella fotbollsspelare. Isaac gick med i nätverket och tar sedan dess del av digitala bibelstudier, böner och samlingar på engelska och franska tillsammans med spelarkollegor från hela världen. Sammanhanget har gett Isaac en ny vilja att leva som Jesu lärjunge, lära sig mer om hur Jesus var, hur han tänkte och gjorde. Isaac pekar på sin telefon som ligger på bordet framför honom.
– En telefon behöver alltid ha ett laddat batteri, och vi behöver vara laddade med Guds ord för att fungera. Om vi aldrig laddar kommer vi till slut ta slut. Vissa dagar är bibelläsningen glödande och andra dagar är det tyngre, men då försöker jag ändå läsa för att ha hans ord i hjärtat.
Med ett veckoschema där allt är anpassat efter matchdagen kan ett regelbundet traditionellt gudstjänstliv vara svårt att få till, och där har Ballers in God spelat en viktig roll. Genom nätverket har Isaac också fått hjälp att tackla de utmaningar han ställs inför. Han menar att fotbollsvärlden är fantastisk men också ganska mörk, med mycket pengar i omlopp och frestelser som gemene man kanske inte möter.
– Jesus säger till oss att vara ödmjuka, men inom fotbollen är det nästan tvärtom: du ska vinna! Fotbollsklubbar har tydliga hierarkier som gör att man ibland behöver stå på sig, men Jesus säger ju: »vänd andra kinden till«, säger Isaac, som oavsett hur han agerar har alla ögon på sig. Antingen blir han hyllad eller kritiserad, och eftersom han är öppen med sin tro vill vissa hitta fel hos honom.
– Många utifrån tänker att en kristen tror att den är perfekt, vilket absolut ingen är. Jesus är perfekt och vi behöver honom för att vi inte är perfekta. »Varför gör du så, du som är kristen?« kanske de frågar. »Jag är människa, en syndare«, svarar jag då.
Isaac brukar höra att han är tråkig i intervjuer och säger till mig att han är »rolig egentligen« – en helt annan människa i omklädningsrummet eller hemma med familj och vänner. Det första Isaac gjorde när han blev proffs var att stötta sin familj ekonomiskt.
– En uppoffring har varit att lämna familjen i tidig ålder och att jag inte har sett mina småsyskon växa upp på nära håll. Men de vet att det här har varit min dröm sedan jag var liten och har alltid stöttat mig. De ser mig inte som fotbollsspelaren Isaac, utan som den person jag är.
Nu har Isaac sin egen familj med fru och femåriga tvillingdöttrar. När arbetsdagen är slut vid tretiden går han hem till »ett vanligt liv«: tar barnen till någon park, äter middag, kollar lite fotboll eller en serie med sin fru.
Tidigare i karriären ville Isaac hålla sin tro för sig själv, men med åren har det blivit självklart för honom att peka på Gud med sin talang.
– Vi har fått olika gåvor från Gud och jag har fått gåvan att vara bra på fotboll.
På träningarna vill Isaac alltid ge allt, »få ut max« av det Gud har gett honom. Om han tränar lite halvdant kan han ibland tycka att han slösar bort talangen – men egentligen tänker han inte så mycket på det. Kärleken till fotboll är orubblig och att sporten växer gläder honom.
– Jag tror att många unga som är duktiga inom fotboll, ridning eller någon annan sport, tänker att det inte är någon viktig gåva inom vår tro. Men den gåvan kan göra att andra kommer till tro genom hur du lever, säger Isaac.
När han växte upp var tron lite töntig och något han skämdes för, men i dag ser han något helt annorlunda hos den yngre generationen:
– Något stort håller på att hända. Var inte rädd att visa din tro! Vi har fått något så fint, varför ska vi hålla det för oss själva? Sen om folk vill lyssna eller inte, det är en annan sak. Men skäms inte för din tro!
Isaac känner sig kallad att via fotboll nå ut till människor. Den insikten gläds han mycket över, eftersom budskapet han vill sprida har nått så många. Vi återkommer till SM-firandet och »Glory to Jesus«-tröjan – idén som han fick »uppifrån«. Bilderna på Isaac med uppsträckta händer, upphöjd över folkhavet, fick stor spridning och en annan spelare som såg tröjan sa efteråt att han förstod att »Gud är med oss«. Jag frågar Isaac vad han ville ge Jesus äran för.
– För vinsten. Det var så mycket glädje, och det är inte jag själv som har gjort det här. När det går bra så glömmer man ibland att vända sig till Gud. Gud betyder allt för mig – mer än fotboll och allt vad det är. Utan honom hade jag inte kunnat vara här och göra det jag gör.
