Därför är dop och nattvard livsviktiga

Behöver vi verkligen sakrament – räcker inte tron?

Vad är poängen med dop och nattvard? I teologins historia har många olika synsätt sett dagens ljus. På ena sidan finns de som betonat att sakramenten skänker Guds nåd till den enskilde enbart genom att handlingen utförs, ex opere operato, oberoende av eventuell tro hos mottagaren. På andra sidan har vi de som hävdat att dop och nattvard egentligen inte förmedlar någon nåd från Gud, utan enbart är bekännelsehandlingar där människan visar att hon är lydig mot Guds ord. Det finns de som gått ännu längre och frågat sig varför man ska döpa och fira nattvard överhuvudtaget om det ändå är tron det beror på, exempelvis kväkarna och Frälsningsarmen.

Luther mötte på sin tid båda synsätten. Det första synsättet fanns i den romersk-katolska kyrka han tillhörde. Det andra synsättet kom han att möta hos företrädare för radikalreformationen.

Den katolska kyrkan räknade sedan 1100-talet med sju sakrament, dop, konfirmation, bot, nattvard, äktenskap, prästvigning och sjukas smörjelse, vilka alla verkade genom att handlingen utfördes på rätt sätt, ex opere operato. Detta hade sin bakgrund i att kyrkan ville skydda sig mot tanken att prästens tro skulle påverka giltigheten i sakramentet. Dock fanns en baksida. Betoningen på sakramentens rätta utförande ledde till allehanda magiska föreställningar bland vanligt folk. Tron på Kristus som den som ensam gör frälsning blev skjuten åt sidan. Istället blev sakramentsläran i praktiken en gärningslära, där det främst handlade om sakramentens rätta utförande och mottagande, och inte om det Kristus skänker oss. Mot detta reagerade Luther.

Luther utvecklade därför utifrån sitt bibelstudium ett synsätt som innebar att dop och nattvard, de sakrament Luther menade var de enda Jesus instiftade, främst var förkunnelse av vad Jesus Kristus gjort. Genom dopet och nattvarden får en människa del av evangeliet, ytterst sett Kristus själv, precis som genom predikan. Giltigheten hänger samman med att det handlar om Guds löften och inte prästens eller mottagarens tro. Däremot är sakramenten inte till någon nytta för den enskilde om de inte tas emot i tro.

I mötet med radikalreformationen, där dop och nattvard snarast blev bekännelsehandlingar, vilket gjorde att somliga exempelvis förnekade barndopet, hävdade Luther samma sak som i mötet med romersk-katolska kyrkan. Även de omvandlade dop och nattvard till gärningslära, eftersom fokus hamnade på vad människan gjorde, inte på vad Kristus gav. I denna debatt kom han dock att mer än tidigare betona vikten av det yttre tecknet, exempelvis vattnet i dopet, som visserligen var »ett ringa ting«, men sammankopplat med Guds ords löften ändå var bärare av Kristus till en människa. Att förakta dop och nattvard är att förakta Kristus.
Text: Tomas Nygren