Clara Lister föddes i York i England. Hon gick i söndagsskolan och följde med på gudstjänster. Bröderna fick utbildning och arbete på kontor medan Clara skötte hemmet tillsammans med sin mor. 

Vid 17 års ålder kom Frälsningsarmén till stan. Två kvinnor stod på en lastvagn klädda i arméns uniform och sjöng i takt med tamburinerna. Det väckte inte bara uppståndelse utan även motstånd. Men Clara blev tilltalad och hon drogs till dem som kämpade för friheten att få framföra evangeliet. 

Familjen var emot och Clara fick inte gå på mötena men då besökte hon kvinnorna i deras hem. När hon kom hem en kväll hade bröderna låst henne ute.

Hon gav inte upp utan såg till att bli självförsörjande. Vid 20 års ålder antogs hon till Frälsningsarméns krigsskola. Efter en kort tid där blev hon ombedd att ta hand om generalen William Booths maka Cathrine. Hon var svårt sjuk i kräfta (cancer). Det var krävande men Clara höll ut till slutet. 

Strax efter insjuknade hon själv allvarligt men familjen Booth hjälpte då henne på bästa sätt. Man befarade att hon fått en permanent lunginflammation och då borde vistelse i ett varmare land vara bra. Just då gjordes ett upprop att sända ut 50 officerare till Indien, till minne av Cathrine Booth.

Det var kanske inte så konstigt att Clara då blev en av tänkta 50, som blev 60, som avreste den 25 november 1890. På samma båt fanns Frans Oscar Molander, den ende svensken som var med på resan.

Arméns idé var att de skulle bli ett med folket i Indien genom att likna dem i levnadssätt, seder och bruk. Klä sig som de och äta samma sorts mat, på samma sätt som indier åt. Efter att de passerat Port Sudan blev ordern att kasta bort alla europeiska klädesplagg och ikläda sig fakirdräkten, en gulröd lång tunn väv som enligt landets sed draperas så att den skyler hela kroppen, även huvudet. När en man är klädd i den färgen betecknas därmed att han är asket som går omkring med sin tiggarskål, och de flesta är rädda för följderna att avvisa sådana. Det måste ha väckt stor uppståndelse när Arméns kvinnliga officerare gick omkring barfota, begärande allmosor från både européer och indier.

På juldagen 1890 kom båten till Indien. Miss Lilly Booth var med på resan och hon hade en indisk gosse som Clara fick hjälpa till att sköta om. Sedan blev hon placerad i Bombay tillsammans med en annan kvinnlig officer. Under sitt andra år i Bombay insjuknade Clara i smittkoppor och intogs på sjukhus där hon fick bra vård.

En dag när hon som vanligt var ute för att sälja Stridsropet och be om gåvor, blev hon överkörd av ett ekipage med två hästar tillhörande en engelsk general. Fast hon var medvetslös höll hon i väskan med pengarna när hon kom till sjukhuset. Hon tillfrisknade även denna gång.

När Clara och hennes kamrat arbetade i en by fick de en dag besök av ett par unga manliga officerare i Armén. Den ene var skotte och den andre var svensken Frans.

Det dröjde inte länge förrän det bestämdes om äktenskap. Clara och Frans gifte sig den 4 juni 1894 i Metodistkyrkan i Poona. Snart var även hennes kamrat gift med skotten.

Bröllopsresan gick med oxkärra och det första hemmet var ett enkelt rum i ett hus av ohuggen sten och lera. Det fanns varken säng eller stol utan bara ett litet bord med korta ben. Köket var i ett hörn av rummet. Indiskt men ej lätt för en europé. Men paret Molander var förberedda på försakelse och de skulle ju verka bland det fattiga Maharfolket, en av de mest förtrampade lågkasterna och därmed drabbade av många smittsamma sjukdomar.

Det dröjde inte länge förrän de båda insjuknade i malaria. De vårdade växelvis varandra tills de båda var så dåliga att de kom till sjukhus i Poona. Vård och bra mat gjorde att de snart tillfrisknade. 

Ej långt därefter föddes deras första son på sjukhus i Bombay, men han dog där av lunginflammation. Inom tre år födde Clara ännu ett barn som också avled.

Frans fick arbeta bland engelska soldater och sjömän i Bombay och Clara bistod honom i arbetet. Men snart blev de förflyttade till Gujerat där Frälsningsarmén hade ett barnhem för ett hundratal pojkar. Nu var Clara i sitt esse.

Efter åtta år, 1899, fick de i januari resa hem för första gången. Clara som hade tagit farväl av sin mor, i tanken att de aldrig mer skulle ses, fick möta henne igen. Även bröderna hade nu försonats med henne och gav sitt stöd. De fortsatte till Sverige där deras dotter Svea föds. Samma vår reser de tillbaka till Indien dit de anländer i maj. Den lilla måste vaccineras. Om det nu var vaccinets fel, eller hettan eller båda vet man inte. Svea fick bölder över hela kroppen och dukade snart under.

Barnadödlighen var stor på barnhemmen och så även för familjen Molander. Tvillingflickorna som Clara senare födde fick bara leva i elva månader, de avled strax efter varandra.

Arbetet fortsatte på ett nytt barnhem i några år tills det fick stängas när behovet minskat. Det blev ännu en förflyttning.

Nu hade även Frans tagit upp frågan om klädedräkten och även behovet av dop. Officerarna i Gujurat var överens om att begära en förändring och med tiden fick de igenom frågan om att inte ha fakirdräkten. 

Frågan om dopet gick dock inte igenom och det innebar ofta att de indier som blev kristna döptes i andra kyrkor och blev medlemmar där. Molanders hade då tankar på att gå över till Metodistkyrkan, men fick då erbjudande om högre tjänst.

I oktober år 1900 föddes sonen Eric och i december 1901 sonen William.

1908 fick de en tolv månaders hemresa som mestadels tillbringades i Sverige. Clara lärde sig lite svenska under den tiden. När de återvände var de båda majorer som sändes till krigsskolan, det vill säga fostrandet av indier till soldater i Frälsningsarmén.

Molanders hade en vän i Karl Järner som tidigare varit med i Armén. Här kom då frågan upp om att bli missionärer i EFS tjänst. Att komma till ett sammanhang där det fanns både dop och nattvard. Efter 22 år togs detta steg, ej utan smärta för dem. 

De kom i januari 1914 till Chhindwara med oxkärra från Harrai, där de rastat hos Järners. Clara med sin lilla Lisa i famnen, som var två månader. Clara var ej stark nog att gå språkkursen utan fick lära sig hindi genom att höra och göra sig förstådd. Detta blev deras tredje indiska språk.

Genast fick Frans ta över pastor Carl Fredrik Lindroths uppgifter då denne stod färdig att resa hem till Sverige. 

När Frans blivit prästvigd, efter svåra studier, kom de 1917 till Nimpani (Padhar). Där fick Clara ta hand om det lilla barnhemmet och det gjorde hon med stor ömhet om barnen.

År 1918 bröt en stor världsomfattande influensaepidemi ut, så även i Indien. Nimpani blev hårdast drabbat av stationerna. När Molanders i oktober kom hem från årskonferensen i Chhindwara, var deras tjänares hustru död och Martha Humble, Nimpanis zenanamissionär, hade avlidit. Minst en tredjedel av församlingen rycktes bort av farsoten. Barnhemmet blev snart överfullt och Clara var ständigt upptagen.

Åren gick och 1923 fick familjen än en gång resa till Sverige. Sönerna hade efter avslutad skoltid i Indien rest till England och Sverige för forsatta studier. 

På Hagabergs bibelinstitut fick de en viloplats där rektorsfamiljen Landgren tog hand om dem. Lisa, som då var 11 år, lärde sig svenska och blev som en svensk flicka.

Tre barn fick Clara behålla av de tolv som Nils Dahlberg skriver att hon födde.

I februari 1942 insjuknade Clara och råddes att söka behandling på missionssjukhuset i Nagpur. Så skedde och hon blev återställd. 

Men hon hade en annan åkomma som förorsakade henne stor olägenhet och som inte kunde botas utan operation. När doktorn förklarade att hennes hälsotillstånd var utmärkt, så bad hon om operation. Den gick bra men på trettonde dygnet därefter fick hon en hjärtattack och på mindre än två timmar var allt slut.

Det blev ett hårt slag för Frans och barnen. Han skyndade med buss till Nagpur och hann vara med på begravningen. 

• Della
• Twittra