Budbäraren möter Berth Löndahl i hans hem som ligger vid vattnet söder om Malmö med en bedårande utsikt över Öresundsbron. Här i Bunkeflostrand har han varit kyrkoherde i nästan 40 år. Berth är en omtyckt och flitig predikant i många kristna sammanhang och hans engagemang är flera trots att han numera är pensionär. Han leder retreater, är redaktör för Svensk Pastoral Tidskrift, teologisk rådgivare åt OAS-rörelsen och sitter med i kyrkostyrelsen. I allt detta är det dock det själavårdande draget som står ut och har profilerat honom som en uppskattad predikant och enskild själavårdare. Och det är just som själavårdare vi möter honom i denna intervjun.

Inom terapi och coachning finns idag ett rikt utbud i samhället. Vilken roll spelar då kyrkans själavård? 

– Själavård tillhör det som förväntas av kyrkan och behovet är enormt. Under många år hade jag i genomsnitt tio enskilda samtal per vecka. En av de avgörande skillnaderna mellan en präst och en terapeut är att vi får börja och avsluta samtalet med bön. Vi får överlåta samtalet i Guds händer och inte bara lita till vår egen förmåga utan räkna med Gud, säger han och fortsätter: 

– Terapin har fokus på nuet medan själavården ytterst sett har med evigheten och frälsningen att göra. Även själavården förändrar nuet men syftet är större. Kriser eller trauma i nuet kan vara som en livmoder ur vilken något nytt blir förlöst utifrån frälsningssynvinkel. Själavård är därför någonting alldeles eget vars identitet måste värnas och inte får gå förlorad. Avgörande för all själavård är att den sker inför Gud, under den helige Andes ledning, i tillit till försoningens ofattbara nåd i Kristus. 

Varför just han har blivit en så efterfrågad själavårdare har han svårt att svara på själv. 

– Det är något som andra borde svara på, men jag tror att jag fått gåvan att vara närvarande, att släppa blicken från mig själv och vara närvarande i den andre. En annan aspekt är att jag inte är rädd att vänta ut samtalet. Det kan finnas en frestelse att gå vidare med nya frågor eller backa när samtalet verkligen börjar snudda vid problemets kärna. 

Att inte vara rädd när du som själavårdare får höra något skamligt eller ohyggligt framhåller han också som en nyckel. 

– Detta skapar ett förtroende hos den du samtalar med när den ser att du varken blir chockad, osäker eller dömande inför det som den delar. När vi som präster blir för ivriga är vi mer upptagna av oss själva än konfidenten. Vi måste våga ge utrymme för att bara lyssna och inte vara rädda för att samtalet går långsamt. Därför pågår de flesta själavårdssamtal över lång tid med återkommande samtal. 

En sund självkännedom och ärlig självinsikt är också en hjälp att förstå och möta människor med kärlek och respekt utan att döma och förakta. 

– En själavårdare som aldrig brottats med sin egen oförmåga, som undvikit att själv gå till bikt eller som aldrig förtvivlats över sin egna synd, kommer att ha svårt att förstå andra människors kamp. 

Berth talar även om behovet av god utbildning där en tydligare skillnad behöver göras mellan terapeutiska och själavårdande insatser. Han menar att risken i dag är uppenbar att präster och diakoner blir mer inspirerade av psykologi och terapi än teologi och kyrkans särpräglade erfarenhet. Långt innan psykologin var etablerad som vetenskap ägde kyrkan i sin själavård en kunskap om människan, hennes psyke, kriser, längtan, ljusa och mörka sidor.

– Jag upplever att man i dagens själavårdsutbildningar allt för mycket skyggar tillbaka inför de klassiska begreppen som skuld, skam och synd. Man vill gärna ursäkta dessa insikter medan de i själva verket är uttryck för människors mest plågsamma och djupaste trauma. Dessa teman tas ju ständigt upp i vår samtids litteratur, film, teater, radio och inte minst i kvällspressen. 

Vidare menar Berth att människor idag behöver hjälp att urskilja mellan den skuld som man i någon mening själv har orsakat och den skuld eller skuldkänslor som andra lagt på en. 

– I de flesta samtal är skuldproblematiken oerhört central. Jag ser även ett större fokus idag på jag-problematiken. Många samtal handlar om osäkerhet och låg självkänsla. De saknar ofta en kärna och har en anknytningsproblematik, vilket leder till att man saknar fäste för jaget, alltså identitetsfrågorna kring vem jag är och varför. 

Bert berör några avgörande förändringar som skett i vårt samhälle. När familjer var tillsammans förr i tiden så hade man sina ansikten vända till varandra. Sedan kom teven in i våra hem, familjen var fortfarande samlad men nu tittade man på teve gemensamt. Men så gjorde mobiltelefonerna och skärmarna intåg i våra hem och helt plötsligt är vi avskärmade från varandra och var och en sitter i sin egen värld. Här har yngre människor förlorat sin möjlighet att i samvaron med familjen forma sin självbild. 

Det andra området som Bert menar har förändrats är att vi aldrig tidigare har haft så många kontakter, samtidigt som vi blivit alltmer ensamma. Förr hade vi få men djupa relationer. Idag har vi ersatt kvalitet med kvantitet, många men ytliga. Aldrig tidigare har så många levt så nära varandra och ändå så isolerat. Detta förstärker individualiseringen, där var och en högröstat försöker profilera sig – inte utifrån vem man är utan hur man vill uppfattas. Han observerar även en allt för optimistisk och förenklad människosyn:  

– Vår samtid präglas av en oreflekterad människosyn – att människan är alltigenom god. Därför blir det problematiskt när den bilden börjar rämna, när terror, brottslighet, huliganism och vandalism ökar. Människans potential för det onda förefaller vara bottenlös. Det blir en chock när vi ser att ondskan inte drivs av onormala och perversa personligheter utan av oss alldeles vanliga. Illusionen av människans godhet fanns som en självklarhet i folkhemsbygget, som nästan blev som en sekulär gudsstat. Allt var välorganiserat och tryggt, som en stor familj som gav näring åt en idealistisk människouppfattning.

Han påpekar kyrkans 2000-åriga erfarenhet av att arbeta med själens problematik. I Bibeln får vi osminkat möta svaghet och brister, synd och ångest. Även stora personligheter som Abraham, Mose och David porträtteras ärligt och naket med sina mindre fördelaktiga sidor. Kyrkans människobild står alltså mitt i ett flöde av berättelser där vi inte är obekanta med människans sårbarhet och svaghet. Men i relation till Gud möter människan barmhärtighet och trots sina svagheter blir vi använda av honom för stora uppgifter. 

– Kristen tro tänker annorlunda. Den vet att människan bär både godhetens möjligheter och ondskans destruktivitet inom sig, att hon är både Guds avbild och i uppror mot Gud. Hennes karaktär behöver danas – helgas –, hennes vilja behöver fostras, hennes moral behöver uppmuntras, hennes onda impulser behöver stävjas. Själavårdens urgamla erfarenhet vet detta.

Berth menar att de som anmärker att kyrkan allt för mycket gräver i syndaproblematiken och riskerar att skuldbelägga människor är fel ute. 

– Det finns inte en enda kultur eller religion där skuldfrågan inte är ett komplext trauma. Men i kristendomen får den sin förklaring och sitt svar: dina synder är dig förlåtna. I andra religioner får du ett annat lagiskt svar där du själv måste ta itu med detta och försöka uppnå en yttre perfektion.

Ända sedan sin allra första tid har kyrkan utövat själavård. Vi ser den redan hos Jesus Kristus, den store Själavårdaren och alla själavårdares förebild. Vi ser den hos apostlarna, kyrkofäderna, Luther och inte minst Rosenius för att nämna några i kyrkans historia.  

– Jag blir fascinerad när jag läser de gamla ökenfäderna och kyrkofäderna när de tolkar själens problematik. Människan är sig alltid lik. Man säger ofta att den moderna människan inte förstår frågan om skuld. Men vi kämpar fortfarande med samma problematik som Adam och Eva gjorde. Klädmodet förändras men våra axlar och höfter sitter där de sitter. Modet kan alltså växla men det måste alltid utgå ifrån hur människan i grunden är skapad. Så är det också med livsfrågorna och människans existentiella trauman. Denna mångtusenåriga erfarenhet finner ständigt en aktuell tillämpning.

I den pågående Coronapandemin har flera kyrkliga företrädare påpekat att vi måste ge människor hopp och uppmuntran. Berth menar dock att vi måste akta oss så det inte blir floskler som inte är grundat i evangelium. 

– Hoppet i den kristna tron är att vi är på väg någonstans och detta hopp är grundat i Golgata klippa och den tomma graven. Det hjälper oss inte vilket överflöd vi än har om vi inte är på väg någonstans. Det är oerhört talande hur lyxkryssarna under Coronautbrottet förvandlades till rena rama fängelser, säger han och fortsätter: 

– Det som blivit uppenbart i denna kris är att dagens människor saknar referensramar för att tolka och förstå lidande. Förr fanns döden närvarande på ett annat sätt. Idag är det precis som vi inte accepterar döden, vi förstår inte varför det är nödvändigt. Vi kräver att livet ska vara enbart gott och lyckligt, vilket är ett resultat av förlusten av referensramar.

Enligt Berth betraktas kris och kamp, vånda och lidande som onormala tillstånd idag. Frågan »Hur är det med dig?« får egentligen bara ha ett svar. Men ett liv utan friktion gör att människan faller fritt. Kriser och omvändelse är nödvändiga för mänsklig mognad. 

– Själavård handlar inte bara om att ge tröst och hjälp utan är inriktad på en människas totala upprättelse och syftar till att hon i nuet skall mogna för himlen. Därför bör människan leva i själavård oavsett om det är kris eller ej. Den är lika nödvändig de goda dagarna som under kristider. Själavården är helt enkelt en del av kyrkans funktion och den enskilde kristnes liv. 

I kristider är människan andligt öppnare. Det kräver att själavårdaren är både varsam och lyhörd, så att man inte kommer med snabba lösningar utan är öppen för hur Gud kan verka genom krisen. 

– Kriser är i flera bibliska berättelser orsaken till att människor söker Jesus Kristus. Själavården bör därför inte stanna i krisens akuta fas utan även försöka hjälpa till insikt om vad krisen djupast sett avslöjar. Om vi enbart nöjer oss med att lösa kriser, utövar vi förvisso diakonal omsorg och medmänsklighet, men det kan också avslöja vår teologiska osäkerhet och oförmåga att möta de djupare livsfrågorna om tro, moral och livsval. 

Även bikten tycks ha fallit i glömska, något som Berth framhåller som det mest unika i själavården. 

– I bikten kan verklig skuld synliggöras och den falska skuldens sjuka känslor avslöjas. Till bikten hör att frågan om vad som är synd inte utlämnas till den enskildes egna tycke och känslor, utan det finns en saklighet konkretiserad i Guds lag. Det som sker i bikten är en realitet inför Gud bortom det subjektiva. Den totala förlåtelsen är biktens centrum, däri ligger befrielsen. Prästens absoluta tystnadsplikt är ett uttryck för förlåtelsens karaktär, men även ett skydd för den enskildes integritet. Det som har bekänts i en bikt är avlöst och borta, inte bara glömt utan det är som om det icke varit.

Vi avslutar vårt samtal med att slå fast: Själavård tillhör det som förväntas av kyrkan och hennes präster. Prästen är en av få som man kan samtala med under absolut tystnadsplikt och i vår tid är behovet större än någonsin. Och visst är det imponerande att en samtalsform med så djupa rötter och lång historia ändå har förnyats så att den är tillämpbar i varje tid. För så är det med det sant tidlösa – det förlorar aldrig sin aktualitet. 

• Della
• Twittra