Författare: aidooadmin

“En stor Gud gör stora saker”

För fyra generationer sedan begav sig en kvinna desperat ut på den indiska landsbygden med ett enda mål: att ta sitt och sina barns liv. Hennes make hade gått bort och enligt indisk sed är det den nyblivna änkan som ska bära skam för detta, vilken dödlig utgång maken än har haft. Kvinnan täckte sitt ansikte för att inte läggas märke till och efter att ha låtit kremera sin make kom hon hem till sitt hus som rensats på alla ägodelar. Som ensamstående mor utan hem och arbete såg hon till slut bara en lösning. Men då, på väg mot dödens brant möter hon en kristen missionär. Och genom missionären får hon och hennes barn ta emot Jesus och bli frälsta. Doktor Rajiv Choudhrie ler varmt när han berättar om sin gammelfarmors farmor.

– Utan den missionären hade min familj aldrig varit kristen. Jag är så tacksam för hur Gud leder människor, säger han.

Sedan slutet av 1980-talet har Rajiv och hans fru Deepa tillägnat sina liv åt Padhar sjukhus och dess tillhörande verksamheter. Padhar, en liten by med cirka 5 000 invånare, främst från urfolkstammen Gondi, ligger strax utanför den lilla staden Betul på den indiska landsbygden. Här driver evangelisk-lutherska kyrkan i Madhya Pradesh, med stöd från EFS, en institution som ger lokalbefolkningen och deras familjer möjlighet till vård, kyrka, barnhem och
utbildning. Något som är väldigt ovanligt i ett så pass fattigt område.

padhar_sjukhus
padhar_shoudrie

– 25 procent av invånarna i Padhar lever på högst tre kronor om dagen. För det ska de kunna ge sin familj mat, tak över huvudet och sina barn en framtid. De kan inte tänka på sin hälsa. De kan inte skydda sig eller planera, de kan bara hoppas på att de inte blir sjuka, berättar Rajiv.

Historien om Padhar tar sin början 1886, då en svensk EFS-missionär och hans fru kom till den lilla byn som då kallades Neempani. 20 år senare hade det etablerats en missionsstation med bostäder, en liten kyrka, skola och en internatskola för flickor. 1938 anlände missionären Clement Moss och hans fru Ingegerd Iwarsson till Indien. Dr Moss anställdes snart som heltidsmissionär, och utbildade sig senare till läkare för att kunna tjäna folket i området mer.

2008 tog Rajiv Choudhrie över institutionen, bland annat efter sin far, Dr
Victor Choudhrie, som då gjort stor skillnad i Padhar, som området kom att heta.

– Jag vill se mig som en lärjunge, och eftersom jag är i tjänst inför en stor Gud vill jag inte förvänta mig små saker. En stor Gud gör stora saker.

Och stora saker har Deepa och Rajiv Choudhrie fått se Gud göra. Inte minst tack vare EFS, menar läkarparet.

Sedan några år tillbaka är Rajiv Choudhire ett välkänt namn över hela världen, då han skapade ett unikt team för att separera de två sammanväxta tvillingarna Aradhana och Stuti. Mediauppbådet var stort av flera anledningar. Dels det unika och komplicerade ingreppet som skulle ske i ett sådant nödställt området, dels för att det är tufft för små flickor att växa upp i Indien. Men kanske framför allt efter att föräldrarna, som är fattiga bönder, brottats med vad de skulle göra med sina flickor och överlåtit föräldrarollen till personalen på Padhar sjukhus.

– Vi var många som blev deras mammor och pappor, berättar Deepa och ler.

Två veckor innan deras första födelsedag gjordes den omfattande operationen.

– Allt gick bra. Men redan från början var Aradhana lite svårare att sy ihop. Tolv dagar senare gick hon bort. Det var fruktansvärt att ge detta besked.

Stuti klarade sig dock väl och stannade på sjukhuset i ett år. I dag bor hon hemma hos sina föräldrar, som i samband med operationen ville få tillbaka sin flicka.

– Jag åt middag hos dem för två veckor sedan. Och Stuti är lika glad som vanligt. Hon är fyra nu och ska börja skolan till hösten, berättar Rajiv.

I Padhar driver de en stor kristen grundskola, Happy Valley School och utbildning för blivande sjuksköterskor.

– Eftersom vi lever i ett väldigt fattigt område har utbildning inte varit en prioritet, eller en möjlighet, säger Rajiv.

Samtidigt är utbildning för många en väg in till arbetsliv och ur fattigdom.

– Har du inte utbildning är det svårt att få arbete, arbetsmarknaden är liten här.

I dag går 400 elever i skolan och det är trångt i lokalerna. Snart kommer det därför byggas ännu en skola, Happy Valley English Medium School, med bidrag från bland annat EFS.

2009 startades en sjuksköterskeutbildning. Syftet är dels att få sjuksköterskor till sjukhuset, men också för att ge kvinnor utbildning och jobb.

– Ingen vill ha en dotter. I vissa delar av Indien använder de hemska metoder för att låta en nyfödd flicka dö, berättar Deepa. Att få en flicka är nämligen en stor börda för familjen. De måste spendera mycket pengar och när hon sedan gifter sig ska brudens familj ge allt vad brudgummens familj önskar.

Med utbildningen vill de ge kvinnor ett värde och möjlighet till ett bättre liv.

För drygt ett år sedan förändrades det politiska läget markant i Indien, då BJP-partiet fick majoritet och Narendra Modi blev premiärminister. Modi har rötterna i en nationalistisk organisation som uppmuntrar sina medlemmar att bygga en hinduistisk nation.

– Antalet attacker mot kristna har ökat, berättar Rajiv. I slutet av förra året införde regeringen ett program som påverkar människor att återkomma till hinduismen.

– Det har varit attacker under gudstjänster. Biblar har blivit brända och präster misshandlade, tillägger Deepa.

– Vi går igenom en tuff tid, säger Rajiv. Regeringen vill begränsa finansiella hjälpmedel och gåvor från västvärlden. Det kommer att påverka oss mycket, eftersom vår verksamhet är beroende av detta.

Men trots situationen ser paret Choudhrie ljust på framtiden.

– EFS är anledningen till varför vi alla blev kristna för många år sedan. Vi står tillsammans i detta. Vi är fotfolket och står i frontlinjen, men det är skönt att veta att vi har den support som vi behöver, säger Rajiv och avslutar:

– Vi vill bygga något stabilt som vilar på en stark grund – och jag är övertygad om att Kristus är den grunden. Jag tror att Herren leder oss och att Han lyser igenom oss, genom vårt arbete.

Mångfald under ett tak

Vi möts på Johannelund där Annahitas präststudier en gång i tiden tog fart. 2012 prästvigdes hon och har sedan dess jobbat i Hammarby. Hennes tjänst delas mellan föreningarna EFS i Hammarby och S:ta Clara persiska som båda håller till under samma tak. Det är två EFS-föreningar med stora olikheter som samsas i Hammarbykyrkan. Annahita beskriver medlemmarna som en stabil skara med många barnfamiljer och äldre som varit med en lång tid. Fram till år 2013 fanns ett gott samarbete med Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling.

Föreningen S:ta Clara persiska bildades år 2010 och har nu 116 aktiva medlemmar där majoriteten har muslimsk bakgrund som när de kommit i tro funnit ett nytt andligt hem i Hammarbykyrkans gemenskap. Tillsammans är de två föreningarna en unik kombination.

– Många kommer för att tända ett ljus här i kyrkan, i Guds hus, och då fångas de av Jesu frid. Det kommer alltid nya som blir beroende av den friden och det är en väckelse på gång här, berättar Annahita.

hammarbykyrkan
hammarbykyrkan_gudstjanst
hammarbykyrkan_vittnesbord

S:ta Clara persiska beskriver Annahita som en nyplanterad missionsförening där många kommer till tro och döps. Före­ningen EFS i Hammarby är stabilare, och dess många medlemmar är ett bra stöd för de perser som är nya i tron. EFS roll att som riksorganisation finnas med och stötta nya föreningar är något Annahita värderar högt.

– Som nyplanterad grupp behöver du alltid näring, stöd och hjälp, och där tycker jag att EFS tar sitt ansvar på allvar.

En styrka med EFS är, enligt Annahita, att varken vara statskyrka eller frikyrka utan en missionsrörelse.

– Mission är vår viktigaste punkt, att få ge evangeliet vidare till människor och det är ett arbete jag verkligen känner mig kallad till.

Bland perserna tycker sig Annahita se ett större driv att få dela med sig av sin tro och sina vittnesbörd.

– Jag förstår att det är svårare för svenskarna att tala med sina vänner och sina arbetskamrater om tro och om Gud, det är inte lika vanligt i Sverige. Om en persisk kvinna eller man exempelvis bär ett kors på sig så frågar direkt de andra perserna ”varför har du ett kors?” vilket blir ett tillfälle för dem att berätta om Jesus.

De båda EFS-föreningarna utvecklas sida vid sida. EFS i Hammarby har många olika aktiviteter; barngrupp, ungdomsgrupp, stickcafé, kvinnofrukost, bönegrupper och det finns nästan alltid någon i kyrkan. Knytpunkten som kyrkan blir för att träffa vänner och göra något tillsammans är också av stor betydelse för den persiska föreningen.

– Det är ofta jag hör svenskarna säga att det kommer andlig värme, en god atmosfär, och att de får mycket glädje från den persiska gruppen medan perserna i sin tur uttryckt att de är glada över att få vänner och kunskap om Sverige från EFS i Hammarbys medlemmar.

Dock är det fortfarande långt kvar innan den vision som Annahita har blir fullständig. Hennes förhoppning är att de olika föreningarna ska få komma varand­ra än närmre, men hon är glad för den utveckling som börjat ske. Hon ser tydligt hur dessa grupper allt mer integreras och fogas samman. Gudstjänsterna försöker de utforma så att alla kan känna igen sig. Strukturen och innehållet är samma i agendorna som finns både på svenska och persiska. Utöver gudstjänsterna har de haft gemenskapshelger ihop och i våras var det missionsgala där perserna och svenskarna tillsammans gjorde en dag full av mat, musik och tillbedjan.

– Genom sådana dagar lär vi känna varandra, och det är då vi blir vänner. De som är ensamma i Sverige, som inte har några föräldrar här, hittar vad man kan kalla andliga föräldrar och andliga vänner vid dessa tillfällen, vilket är väldigt viktigt.

Det finns också sådant som hindrar föreningarna från att allt mer förenas och komma varandra närmre. Särskilt ser Annahita hur det ibland uppstår slitningar i hur man uttrycker sin tro.

– Jag ser både rätt och fel i båda läger men kan inte göra något åt det. När jag ska predika för perserna predikar jag på samma tema som när jag ska predika på söndag hos svenskarna men det kan inte vara samma predikan för de behöver olika mat.

Generellt ser hon en större iver hos perserna som, utifrån sina ostabila livssituationer och stora behov av stöd, ber väldigt mycket och därigenom får se hur Gud förser medan många hon möter med stabilare livssituation redan är nöjda. Ofta får Annahita höra kritik från svenskar som upplever att hon inte ser deras tro som riktig, men hon betonar att det är inte vad hon menar. Däremot är hon övertygad om att tron behöver näring.

– Tron i Sverige behöver näring i form av mer kraft i bönen och en hunger!

Som bild för det hon beskriver menar hon att den hungrige åtnjuter sin måltid med största nöje medan den som har kylen full med mat kanske ändå inte känner sig sugen på att äta.

– Väckelse är lösningen. Om Jesus inte var här skulle vi gå hem. Det är bara Gud som gör att en muslim lämnar sin tro för Jesus och jag hoppas att kyrkorna ska fyllas av människor som inte bara kommer på söndagarna utan de ska känna att detta är mitt andliga hem.

För Annahita är ett andligt hem den plats där man kan tala om sin tro, där vågar man berätta om vad Gud har gjort. Det är att våga gå till Gud med sina frågor och att ta emot förbön utan att vara rädd för vad andra kommer att tycka och tänka. Det handlar om att de mänskliga hindren ska försvinna. Det handlar om att våga vara.

Att vara kyrka i en storstad har sina för- och nackdelar men Annahita gläds mest åt de möjligheter som det medför. Många perser åker långt för att ta del av det som sker i Hammarbykyrkan. På samma sätt har de två EFS-föreningarna sina för- och nackdelar, och de behöver varandra.

– Perserna ska lära sig från svenskarna, mycket, och svenskarna från perserna.

Behoven fortsatt stora i irak

Tjugotvårige Saif Abdallah formar sina fingrar och händer till ett vapen. Han härmar ljudet av ett automatvapen samtidigt som han låtsas meja ned sina släktingar i tältet.

– Han har hållit på så sedan IS (Islamiska Staten) attackerade vår by, säger Saifs pappa Abdallah Muhammed.

Vi sitter i familjens tält i flyktinglägret Kabarto i Dohuk-provinsen i de autonoma kurdiska områdena i nordöstra Irak. Saif och hans familj är muslimska kurder från Sinjar-distriktet i nordvästra Irak. De drevs på flykt med hundratusentals and­ra, framförallt kristna och yazidier, i början av augusti 2014, då jihadist-gruppen IS intog området. Saif är uppenbarligen traumatiserad efter sina upplevelser. Han och hans syster, 27-åriga Selma, är dessutom intellektuellt funktionshindrade.

I dag finns det uppskattningsvis 1,5 miljon internflyktingar i irakiska Kurdistan. Till en början levde de flesta utspridda i ofärdiga byggnader, informella läger eller varhelst de kunde finna plats. Sedan i höstas har ett 20-tal läger anlagts där det lever hundratusentals flyktingar. Fler är planerade eller under uppbyggnad. Den akuta fasen i hjälparbetet, som att förse flyktingarna med logi, mat och vatten, är i stort sett över. Behoven är dock fortsatt stora och det finns flera hål att fylla i hjälparbetet, något som EFS bidrar till via sina samarbetspartners Operation Mercy och Capni. Många flyktingar lider till exempel av trauman. De med speciella behov, som åldringar, handikappade och andra med begränsad mobilitet, glöms ofta bort. Familjen Abdallah bodde tidigare i det närliggande Shariya-lägret.

– Där fanns toaletterna i en gemensamhetsbyggnad som låg långt från vårt tält. Det var omöjligt för Saif och Selma att ta sig dit på egen hand. Vi flyttade hit för att det finns bajamajor utanför varje tält här, berättar Abdallah.

irak_even
irak_fotboll

Enligt lägeradministrationen har Handicap International delat ut hjälpmedel till en del funktionshindrade. Familjen Abdallah har dock inte fått några.

– Selma kan inte hålla balansen, därför lämnar hon aldrig tältet. Hade hon haft en rullstol hade vi kunnat ta runt henne i lägret, säger Abdallah.

EFS partner Capni har uppmärksammat situationen för flyktingar med funktionshinder. Handikapphjälpmedel som finansieras med medel från EFS insamling delas nu ut. Det är emellertid inte bara flyktingar med särskilda behov som lever en instängd tillvaro. Ett par kilometer bort ligger Shariya-lägret med 23 000 yazidiska flyktingar. I ett av tälten bor Milko Hussein Yousef och Widad Khayra Isa med sin 11-årige son Miran. Familjen är yazidier från staden Bahzani, utanför Mosul, och har bott i lägret sedan november.

– Vi sitter i tältet hela dagen. Det är psykiskt påfrestande och jag gör vad som helst bara jag kommer ut från tältet. Vår högsta önskan är att hitta sätt att försörja oss själva, säger Widad.

Arbetslösheten i lägren är nästintill hundraprocentig. I februari öppnade två bagerier i Shariya-lägret där flyktingar har anställts. EFS stödjer verksamheten genom Operation Mercy som planerar fler inkomstgenererande projekt för såväl flyktingar som lokalbefolkning. Widad efterlyser fler bagerier, eller liknande verksamhet, som både skapar sysselsättning och förbättrar situationen för andra i lägret. Bröd ingår till exempel inte längre i månadsmatpaketen från WFP (FN:s livsmedelsprogram) som skär ned på sitt bistånd.

– Vi får inte längre mat nog att kunna äta oss mätta varje dag och kvalitén är dålig. Av någon anledning har vi inte fått matpaket på två månader. Vi har klagat hos lägeradministrationen, men inte fått någon respons, säger Widad.

Tältgrannen, sjubarnspappan Azziz Keret Bashar, även han från Bahzani, berättar att det härjar många infektionssjukdomar och hygienrelaterade sjukdomar i lägret. Han tror bland annat det beror på inadekvata hygieninrättningar.

– Det går cirka 500 personer på varje dusch och vattentillförseln är mycket dålig. Ibland är vattenledningarna avstängda i flera dagar, säger han.

Upp till nio personer bor i varje tält vilket bäddar för epidemier. För ett tag sedan spred sig en hudsjukdom.

– En bil kom hit och sprejade tälten med desinfektionsmedel, men många får fortfarande utslag. Jag antar att man måste elda upp alla madrasser för att komma tillrätta med problemet, säger han.

Det finns en primärvårdsklinik i lägret som har gratis mediciner mot enklare åkommor, men inte mot mer komplicerade sjukdomar. Samtidigt är hälsovårdssektorn i irakiska Kurdistan tungt överbelastad av den cirka 30-procentiga befolkningsökningen som flyktingströmmen har inneburit.

En del förbättringar har skett sedan lägret anlades i november 2014. Då stod tälten på bar mark och översvämmades när det regnade. I dag vilar de på betongfundament. Under vintern var det en stor utmaning att förse alla med vinterkläder, filtar och värmekaminer. Nu hägrar andra problem. Under sommaren kan det bli upp till 50 grader varmt.

– Vi kommer att behöva fläktar och vattenkylare. Vi har fått ett kylskåp av en släkting, men de flesta har inga.  Då ruttnar maten i hettan, säger Widad.

Elnäten skulle kollapsa om alla tält försågs med eldrivna fläktar. Flera organisationer, myndigheter och lägeradministrationer jobbar med att söka energisnåla alternativ. Widad säger även att det skulle behövas köksinrättningar.

– Tälten är våra sovrum, vardagsrum och kök. I sommar blir olidligt hett i tälten när vi lagar mat på gasolkök, säger Widad.

Lägren har lika många invånare som mindre eller mellanstora svenska städer, trots detta finns ingen räddningstjänst som till exempel brandkår. I en del läger finns bara mobila kliniker. Cirka 70 procent av flyktingbarnen går inte i skolan. I Shariya-lägret öppnade nyligen en skola. Widads och Milkos son Miran har just börjat där.

– Undervisningen är tre dagar i veckan, men det är svårt att hänga med. Vi är flera hundra elever i klassen och jag sitter längst bak, men pappa brukar hjälpa mig med studierna, säger Miran.

Mirans stora intresse är fotboll.

– Det finns en tom plätt i lägret där vi brukar leka och spela fotboll, säger han.

Tiden i lägren kan bli långvarig. Azziz säger att den borde utnyttjas.

– Det borde till exempel anläggas en plats där vi kan odla grönsaker, frukt och andra grödor för självhushållning. Någon organisation skulle kunna lära oss modern och effektiv odlingsteknik som vi sedan kan ha nytta av när vi återvänder hem.

Ingen vet om deras hem är oskadda, men de fruktar det värsta. De har hört rykten om enorm förstörelse.

– Om vi återvänder hem kommer vi att behöva hjälp med att reparera våra hem, skolor el- och vattennätverk, men även med att skapa arbetstillfällen. Vi måste starta om från noll, säger Azziz.

Våldet, framförallt mellan shiiter och sunnimuslimer, präglar hela Irak. Sedan januari 2014 har det tvingat 2,7 miljoner människor på flykt inom sitt eget land. Även om IS drivs bort från nordvästra Irak är yazidierna, liksom många kristna flyktingar, rädda för att återvända.

– Det värsta som kan hända har hänt oss. Våra kvinnor och barn har kidnappats av IS och säljs som slavar på marknader. Jag har 25 släktingar som är tillfånga av IS. Vi har utsatts för ett folkmord. Vi måste ha internationellt beskydd i framtiden så att det inte händer igen, säger Milko.

Enligt yazidierna är IS massaker den 74:e som drabbar dem.

– Vi är ett fredligt folk som respekterar alla andra religioner. Jag har aldrig hört talas om en yazidier som utlöser självmordsbomber i folksamlingar eller som halshugger människor för att de har en annan tro. Varför händer detta oss? frågar sig Milko och avslutar:

– Vi är irakier och våra förfäder är begravda i Irak, men vi kan inte återvända hem om vi inte känner oss trygga. Då stannar vi hellre här eller försöker ta oss utomlands.

I det lilla görs mycket

”Detta borde alla få vara med om! Det är detta som är EFS hjärta! Vilka starka vittnesbörd och så trosstärkande!” Flera av de röster jag hörde i samband med den internationella eftermiddagen vid EFS årskonferens i Umeå lät ungefär så.

Det handlar om hur föräldralösa barn får en chans till ett värdigt liv, kvinnor som utbildas för ledarskap i kyrka och samhälle, sjuka och fattiga som får tillgång till kvalificerad vård, döva som får en framtid genom skola och utbildning och så vidare. Enskilda människor och hela samhällen förvandlas genom det missionsarbete som EFS utför.

I allt detta ljuder ett tydligt vittnesbörd om Jesus Kristus, som först och främst ger människor ett evigt liv, men som också helar de sjuka, ger hopp och mening åt dem som tvivlar och utmanar förtryck och orättfärdighet i dess olika former.

Jag hör ibland människor som menar att EFS borde sluta med internationell mission, eftersom Sverige i dag är ett missionsland och det är här vi borde koncentrera våra resurser. Istället för att sända missionärer till andra länder, borde vi sända dem inom vårt eget land.

Att Sverige är i stort behov av missionsinsatser och missionärer är helt klart, men är slutsatsen därmed given att EFS inte skulle kunna medverka också till internationell mission?

Som jag ser det är varje kristen en missionär, det vill säga en person sänd att med liv och gärning vittna om Jesus Kristus. Med den definitionen är det bara en promille av EFS missionärskår som sänds utanför Sveriges gränser och då har jag bara räknat de EFS:are som är direkta medlemmar.

Om vi tittar på budgetsiffror för EFS som helhet, missionsföreningar, distrikt och riks sammantaget så står den internationella missionen endast för några enstaka procent. Redan i dag läggs alltså det allra mesta av EFS missionsengagemang på verksamhet i Sverige.

Ändå hör jag så många som berättar om hur fantastiskt uppmuntrade de blir av vittnesbörd och erfarenheter från EFS internationella missionsarbete. Och när jag ser hur oerhört mycket strategiskt och bra arbete som åstadkoms genom bara lilla EFS så förundras jag. Den lilla andel av EFS totala engagemang som läggs på internationell mission räcker till fantastiskt mycket.

Om EFS medlemmar fick upp ögonen för allt det de faktiskt åstadkommer med sina missionskollekter skulle de mer än gärna låta ytterligare någon promille sändas som missionärer och ytterligare någon budgetprocent gå till internationell mission.

Årskonferensen – en glädjefest!

Det är med ett varmt hjärta, en inre rustning med många viktiga, andliga verktyg och ett stort mått av tacksamhet som vi blickar tillbaka till Kristi Himmelfärdshelgen då EFS och Salts årskonferens ägde rum. En stor anledning till detta är naturligtvis alla de volontärer och anställda från Salt och EFS i Västerbotten, som drog ett stort lass med bravur både inför och under konferensen.

Redan på torsdagseftermiddagen tjuv­startades konferensen i Carlskyrkan med ett internationellt fokus lett av EFS internationelle missionssekreterare Erik Johansson.

Flera internationella gäster och missionärer var på plats, såsom Yosief Araia, kyrkopresident för evangelisk lutherska kyrkan i Eritrea, Temesghen Berhane, generalsekreterare för evangelisk lutherska kyrkan i Eritrea, Deepa och Rajiv Choudhrie, läkare på Padhar sjukhus, Indien, Sirieli Pallangyo, administrativt ansvarig för Lutheran Mission Cooperation, Tanzania, Tumsifu David, chaufför och alltiallo för Lutheran Mission Cooperation, Tanzania, Peter Karlsson, EFS missionär i Arusha, Tanzania, Nora och Hannes Sandahl – EFS missionärer i
Makete, Tanzania och Axel Andersson, Salts volontär som varit i Burma och Anna­Helena Lindberg, som påbörjat EFS pionjärarbete i London.

I en fullsatt Carlskyrkan fick vi höra, genom dessa gäster och Erik Johansson, hur EFS internationella mission verkar. Missionärerna delade flera vittnesbörd och utmaningar de står inför.

ars15_ballonger
ars15_samuelljungblahd
ars15_publik
ars15_johanna
ars15_blasarfesten

Efter ett härligt uppstartsmöte inleddes torsdagskvällen i stora Exel Arena med Norrfjärdens blås och kör från Västerbotten. Luleå stifts biskop, Hans Stiglund, höll en uppmuntrande och mycket uppskattad predikan om att vara älskad, där han bland annat sa: ”Det handlar inte om att ge, det handlar om att ta emot”.

Vidare fortsatte kvällen med ett caféprogram, bland annat Café Mission Sverige som lyfte frågan: Hur ny kan kyrkan bli? Inspirerande exempel från Piteå och Rydaholm togs upp.

Kvällen avslutades med musik, både i Exel Arena där Vasakyrkans Big band och kören Messengers bjöd på en svängig musikupplevelse och i Umeå stads kyrka där en mässa med ljuvlig klassisk musik av Bach och Händel framfördes.

Fredagen inleddes med morgonmässa och bibelsamtal, för att vid niotiden gå över till ett strategiseminarium där EFS missionsföreståndare Stefan Holmström, internationelle missionssekreterare Erik Johansson, Tin Mörk, nationell missionssekreterare och Johannelunds rektor Tomas Nygren talade om EFS viktiga sidor och DNA. Stefan Holmström liknade EFS vid en segelbåt; ” Vi seglar inte ensamma. Vi är en del av Svenska kyrkan. EFS är som en skuta. Hanterbar storlek, hyfsat med människor, men det finns utrymme för fler.”

Han lyfte fram att EFS är 14 000 medlemmar och att det är över 50 000 som möter EFS-sammanhang regelbundet. ”Det är många som satsar för evangeliets skull. Tack!”, sa han och avslutade med: ”EFS mission är: Jesus Kristus – känd, trodd, älskad och efterföljd.  Vi är kallade till att fortsätta vittna om Jesus Kristus.”

Tin Mörk berättade om visionen för EFS i Sverige: ”Ett äppelträd kan ge frukt. Ett äppelträd kan också bilda nya äppelträd. Så vill vi jobba – genom ett växande och multiplicerande.” Hon tog bland annat lärandegemenskapen Tillväxt- och nyplanteringsakademin för ledargrupper, handledarträning och Växtkraft-dagar som exempel på vad EFS gör i Sverige.

Tin Mörk presenterade senare på förmiddagen Lucy Moore från Messy Church, som höll två välfyllda seminarier om historien bakom, samt visionen och nycklarna till, gudstjänstformen Messy Church. Lucy Moore bjöd in till ett samtal med seminariedeltagarna och talade både inspirerande och utmanande om hur vi kan bli bättre på att välkomna in hela familjer till en kyrka de känner sig hemma i. ”Tänk om en hel familj kan dela upplevelsen av Gud? Att växa i Gud, tillsammans!” sa hon. Vi fick bland annat se ett lyckat exempel från Rydaholms församling. Avslutningsvis skickade Lucy Moore med fyra ledord som är viktiga i Messy Church: Kristuscentrerat, kreativt, omhändertagande, firande och ålderslöst.

På fredagseftermiddagen fylldes Fridhemsskolan, kanske allra främst av barn och ungdomar, då Salt höll sitt årsmöte som avslutades i en stor glassfest för att fira Salts tio år som organisation. Ballonger, fika, glasstrutar, Skattens Gulliver och upptempo-musik var några av de inslag som höjde stämningen till tusen denna eftermiddag. Innan middagen hölls flera seminarier, där ett av de mest välfyllda var ”Samtalet kring äktenskapsfrågan”.  Här fick många komma till tals om ett ämne som diskuterats mycket, inte minst i Budbäraren, under det gångna året.

På ekonomiseminariet gjorde Annika W Gunnarsson en mer utförlig genomgång av EFS årsbokslut 2014 och vilka effekter de nya reglerna i K3 har på EFS redovisning. Sofie Siverman, som tar över insamlingsarbetet efter Martin Nilsson, redogjorde för EFS insamlingsstrategi.Jan-Erik Burén gästade från Swedbank  och informerade kort om fördelarna och enkelheten med Swish för föreningar.

Fredagens kvällsgudstjänst gick i Salts tecken. Innerlig lovsång och psalmsång leddes av Maria Smeds, utvecklingskonsulent i musikmission i EFS (som ledde musiken på samtliga gudstjänster). Generalsekreterare Johanna Björkman höll sedan en peppande och utmanande predikan om att våga öppna sitt hjärta, vara äkta och inte ge upp sin frimodighet. Att komma närmare varandra, visa sig svag inför sina trossyskon och berätta vad Gud gör i ens liv.

Den fullspäckade fredagen avslutades på topp med en gospelfylld kväll signerad Umeåbon Samuel Ljungblahd och de två härliga gospelkörerna Great Joy från Umeå och United från Skellefteå. Exel Arena fylldes snabbt till sista plats med en publik som hade svårt att sitta still till den medryckande musiken.

Lördagen tillägnades till stor del EFS årsmöte (läs mer om detta på sid 23). Flera berättade efteråt hur mycket de uppskattade den bön som hölls efter
lunchen tillsammans med Avtryck och Barnens konferens.

Kvällens gudstjänst som, liksom tidigare kvällar, leddes av de eminenta
mötesvärdarna Kristoffer Hedman och Paulina Hedman, inleddes med ett fantastiskt drama av Blå träffen-gruppen. Många blev även berörda av Johan Idesjö, sjöofficer på Försvarsmakten, som sedan delade vad Alpha hade betytt för honom och för att han skulle få en personlig tro.

Predikan hölls av EFS missionsföreståndare Stefan Holmström, som talade starkt och mycket berörande  om inre sekularisering och trons rustning. Gudstjänsten avslutades med bön och nattvard.

Lördagskvällen, som också var konferensens finalkväll, avslutades på bästa sätt med ett gediget konsertprogram framfört av den hyllade Blåsarfesten under ledning av Petter Sundkvist.

Vi fick fortsätta njuta av Blåsarfesten morgonen därpå, då de, tillsammans med Soul Children drog igång söndagsgudstjänsten. Det var en Skatten-gudstjänst som leddes av barn- och Skatten-konsulenten Nanne Näslund. Västerbottenprästen Johan Holmgren höll en kärnfull predikan i lekfull tappning om att bära frukt som består. Han gästades av Lasse Låda, som hade med frukt till alla barn. Skatten-gudstjänsten fortsatte sedan med inspel av Gulliver och Raffael och dansant musik av Soul Children-kören. Vi fick också vara med att sända ut och be för fyra prästkandidater, under ledning av Johannelunds rektor Tomas Nygren. EFS missionsföreståndare Stefan Holmström och Salts generalsekreterare Johanna Björkman avslutade årskonferensen med att framföra stora tack till samtliga medverkade, inte minst EFS Västerbotten.

Eftersmaken på årets konferens är tydlig: glädjefylld, inspirerande och fylld av en stor tacksamhet. Att få samlas och se att vi är många som delar tron och en gemensam vision är både stärkande och uppmuntrande. Tillsammans sänds vi nu ut runtom i Sverige och utanför landets gränser – rustade och uppfyllda för att göra ett gott verk i våra olika EFS och Salt-sammanhang.

Ungdomskonsulenter: ”Salt vågar sätta fokus på barn och unga”

På årskonferensen i mitten av maj arrangerades ett stort firande med glassfest, tillbakablickar och release av flera nya produkter. Men Salt – barn och unga i EFS, har bara börjat sitt tioårsjubileumsfirande. Nu fortsätter kalaset ute i de 130 lokala Saltföreningar som finns runtom i landet.

– Tanken är att vi ska fira hela det här året, säger Johanna Björkman, generalsekreterare för Salt. Under året kommer det att skickas ut kalaspaket till lokalföreningarna där vi ger tips och resurser på hur de kan fira.

För att höra mer om Salts betydelse och hur organisationen verkar träffade vi de fyra Saltmedarbetarna Robert Strand, Sofia Svensson, Anna Näslund och Johannes Bergner, som alla arbetar i olika lokala sammanhang.

ars15_saltkonsulenter

Vad var er första kontakt med Salt?

Anna Näslund: När Salt bildades var min förening värd för hela kalaset. Jag hade precis fyllt 18 år och minns det mycket väl. Vi hade haft ungdomsverksamhet innan, men nu blev det något mer konkret som skulle struktureras och byggas upp, vilket kändes både naturligt och spännande. Jag kom in direkt i det hela och blev en del av styrelsen.

Johannes Bergner: Jag minns inte mycket av när Salt bildades eftersom jag bara var bara 14 år. I min värld har det alltid funnits och varit en självklarhet, vilket jag är väldigt tacksam för.

Sofia Svensson: Jag satt i riksarbetsgruppen för EFS Ungdom när Salt bildades och hamnade i styrelsen. Den första tiden blev en skola i hur en organisation bildas och börjar leva. Men jag minns också att det var en hel del funderande. Det skulle ju innebära att vi skulle bli av med pengar om vi inte bildade organisationen. Samtidigt ville vi inte vara beroende av staten. Jag minns att vi tänkte; ska vi gå i tro på att Gud ordnar det här? Det var sporrande och vi blev ständigt utmanade i ledarskapet. För mig betydde det också mycket att få förtroendet att få vara en del av detta.

Robert Strand: Min första kontakt var, som säkert många andras, genom Livskraft. Jag åkte på det ett par år efter min konfirmation. Då förknippade jag nog inte det med Salt, utan förstod vad organisationen var långt senare.

Vad har Salt betytt för er personligen?

Anna Näslund: Otroligt mycket för att mogna, både som kristen och som människa. Jag tänker mycket på lägren – att få testa sina åsikter och möta andra kristna än sin lilla ungdomsgrupp hemma har varit bra. Och att få se att det finns så många fler.

Johannes: Ja, det är verkligen ett möte med ett större sammanhang. Att få se hur en demokrati kan fungera, på alla olika nivåer, har också varit intressant. Salt är egentligen något jag nästan tagit och tar för givet, men det har verkligen skapat en trygg grund.

Vad betyder Salt för barn och ungdomar som växer upp i dag?

Sofia: Jag tror att det handlar mycket om att få förebilder. Andliga förebilder. Så var det för mig. De som satt i riksarbetsgruppen och sedan i Salt styrelse lärde mig väldigt mycket. Det var oerhört givande att få finnas med i ett sådant sammanhang, där jag både ger och får. Salt får betyda mycket för många människor genom det arbete och de människor som verkar i det, även om det inte alltid kommer fram.

Robert: Ja, Salt riktar fokus så bra på barn och unga och visar på deras betydelse. Och, som du är inne på Sofia, Salt bemyndigar, tror på och ger människor förtroende.

Anna: Salt har en jätteviktig funktion, dels i att stötta de lokala sammanhangen, men också genom att komplettera med läger där många får samlas. Salt jobbar dessutom på så många nivåer och i olika grupper, vilket är jätteviktigt. En åldersgrupp som är ganska svår är den efter studenten. Men även där finns det sammanhang, alltifrån outreach till vissa Livskraftsläger som är riktade enbart till dem över 18 år. Salt tänker hela vägen.

Vilka utmaningar finns där ni verkar?

Robert: Jag jobbar i en samarbetskyrka och det är en stor utmaning. Alla är anställda av Svenska kyrkan och det är därför lätt att det ideella engagemanget ”anställs bort”. Vi som är anställda för barn och unga jobbar väldigt mycket medan Saltstyrelsen kanske känner att de står och ser på lite grann. När det redan finns anställda vet de vet inte riktigt vad deras funktion är i sammanhanget. Sedan gäller det att plantera Salt som organisation och inte bara som en lista som man skriver på.

Anna: En utmaning för oss är att jobba med en lokal styrelse, att hitta människor som vill sitta där, få dem att bli engagerade och att visa hur det fungerar…

Johannes: … till att få in människor som verkligen idéspånar.

Anna: Ja, ibland kan det vara lite trögt.

Sofia: Överlag tror jag på mer mångfald på alla plan, både vad gäller funktionshindrade och invandrare. Det börjar med att vi alla måste bjuda in till våra olika sammanhang.

Vad ser ni för positiva effekter av Salt?

Anna: Vi har haft väldigt aktiva styrelser de senaste åren. De har drivit egna frågor och arrangerat olika saker. Det är ju jättekul, när ungdomarna får driva saker. Då blir det som det är tänkt!

Sofia: Precis, det som är roligt är att få sätta ungdomar i funktion och inte tänka att någon uppgift är för liten. Att be någon blanda saft kan få den växa flera centimeter. Det är lätt att tro att folk skräms bort genom att få en uppgift, men det kan snarare vara så att man ger någon en plats. Du får vara en del av det. Att få se det är jätteroligt.

– Vi har en ungdomsgudstjänst som ungdomar gör då och då. Där får de själva ringa varandra och styra upp vem som ska leda lovsången eller ordna med fikat. Det tror jag betyder jättemycket.

Johannes: Ja, framförallt på special­evenemangen. Jag har sett människor som verkligen trivs när de är där, både Livskraft och LAN:en. Det lockar människor.

Sofia: Även om det är en utmaning att veta vad en styrelse ska göra och hur mycket de ska bestämma, finns det också många möjligheter. Där får gärna EFS öppna upp lite mer. Finns det en Salt-förening i församlingen kan en idé vara att bjuda in till en gemensam styrelsefika, exempelvis. Se Salt-styrelsen som ett bollplank, om inte annat. En tjej, från en annan saltstyrelse, berättade för mig att hon hade fått vara med att sätta ungdomspris på kyrkfikat i sin församling och var otroligt glad för det. En liten grej, men samtidigt väldigt stor och betydande signal. Vill vi att ungdomarna ska komma på våra gudstjänster måste vi kommunicera lite också.

Vad tror ni att Salt får betyda i framtiden?

Anna: Jag är nyfiken på att se vad frukten blir av tio år till. Det är så många ungdomar som har påverkats och vuxit genom Salt. Och hur kommer Salt utmana EFS? Det är spännande.

Johannes: Jag som är halvungdom, får ofta höra mycket om att det kommer att hända så mycket med den här generationen. Den är så bibelhungrande och drivande. Och jag känner verkligen att det är så, det är någonting som är på gång. Jag tycker att Salt är med på det tåget.

Anna: Ja, och jag hoppas att den här hungern tas tillvara på ett bra sätt, dels genom att ge utrymme, men också genom att handleda. Koppla ihop med vuxna kristna så att generationer får komma samman är något som jag tror på.

Robert: Jag håller med. Jag drömmer också om att Salt ska få växa med fler medlemmar och i fler sammanhang. Jag hoppas att Salt ska få vårda den enskilda människan genom hela åldersspannet som vi har, från 6 till 25 år. För det är så lätt att försvinna i bruset. Så kände även jag, framför allt i den åldern då jag flyttade hemifrån och skulle komma in i ett nytt sammanhang.

Anna: Det finns också Saltföreningar i Svenska kyrkan som inte är kopplade till en EFS-förening. Det är ju jättespännande! Salt-grupperna blir så konkreta när de verkar i en mer svensk kyrklig kontext. Vi vill vara en god kraft.

Ett rikt arv med nya förutsättningar

Under torsdagens internationella eftermiddag i Carlskyrkan fick EFS:arna ett smakprov på något av det som sker inom den internationella missionens område.

Yosief Araia och Temesghen Berhane, från Eritreas evangelisk-lutherska kyrka (ELCE) framförde hälsningar till EFS och påminde om vår långa gemensamma historia och betydelsen av fortsatt samarbete för Guds rikes växt framöver.

Deepa Choudhrie, läkare från Padhar i Indien berättade om Wendela Wigert, en av de svenska kvinnor som kom som EFS-missionär till Madhya Pradesh 1902 och vad hon kom att betyda för många människor där, inte minst för kvinnors situation i den indiska kyrkan.

Axel Andersson, Saltvolontär nyss hemkommen från Burma gav en färgstark berättelse från en minnesvärd tid i Asien.

Harald Emgård, Alingsås, som varje år deltar en månad i TEE-arbetet i Tanzania berättade om hur Gud förvandlar människors liv genom TEE. Många uppmuntrades av Haralds vittnesbörd om hur själavårdssamtal leder till upprättelse och ny kraft för hårt pressade tanzaniska församlingsarbetare.

Familjen Sandahl, som varit i Sverige ett par månader under våren för att föda sitt tredje barn, berättade och sjöng om sin vardag i sydcentrala stiftet i Tanzania.

ars15_internationellt_sandahl

Peter Karlsson berättade om sin verksamhet vid LMC-kontoret i Arusha och hans två tanzaniska medarbetare Sirieli Pallangyo och Tumsifu David sjöng till Guds ära.

Under fredagens strategipass redogjorde EFS internationelle missionssekreterare för vad som präglat den internationella missionen de fem åren sedan EFS återigen inrättade en egen internationell administration.

Riktlinjer och språkbruk har varit viktiga indikatorer på att EFS vill vara en missionsrörelse som också sänder missionärer.

– EFS som rörelse behöver missionärer, sa Erik Johansson, och det har funnits en stark längtan om att få sända ut fler. Från de 3,6 missionärer som var utsända 2010 är det i dagsläget 14, som sammanlagt har 13 barn. Det känns oerhört roligt!

EFS har också försökt att ta vara på den erfarenhet och kunskap som många pensionerade missionärer har. Dessa seniorvolontärer kan, till en mycket låg kostnad, göra en kortare insats på en alltifrån en månad till ett helt år utifrån respektive partnerkyrkas behov.

För att återknyta och stärka relationen till de systerkyrkor och samarbetspartners som EFS har en lång relation till har mycket kraft lagts på samtal och konsultationer, både här i Sverige och på plats i de olika länderna. I vår gemensamma historia har vi ett ansvar och en möjlighet att tillsammans bygga vidare i evangeliets tjänst. Och det är det som fått vara motivationen för flera av de satsningar som gjorts under senare år:

  • Ett utökat engagemang i Sat-7, det kristna satellitteve-bolaget som sänder över Nordafrika och Mellanöstern.
  • Missionsbåten i Kilomberofloden i sydöstra Tanzania.
  • Återkopplingen till somalier, både i Sverige och internationellt.

I EFS som rörelse finns också ett starkt engagemang för människor i nöd. De senaste åren har inte mindre än 4,5 miljoner kronor samlats in till nödhjälp och katastrofinsatser, nu senast för norra Irak.

På detaljnivå är det mycket som har hänt under de senaste fem åren, men i stora drag är EFS fortfarande samma missionsrörelse med långa trådar bakåt i historien och samtidigt med en framåtblick mot nya verksamheter och områden dit Gud kallar.

Vad tar du med dig från årskonferensen?

Paulos Shune, Etiopien
– Mycket glädje. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så många människor på konferensen. Det är lätt att tro det är väldigt få som kommer till gudstjänster i Sverige. Men här var det inte så! Det var så härligt att se! SEM
(Swedish Evangelical Mission) har verkligen en framtid.

Gunilla Stenberg, Åkullsjön
– Öppningsgudstjänsten, som var helt fantastisk! Med blåset, kören och allt. Det var härligt att känna att vi är så många. Det har varit en fin konferens överlag, men gudstjänsterna var extra bra. Jag var också på ett seminarium om internationella missionsresor och på ”Kreatid”, vilket jag är mycket nöjd över.

Elisabeth Nilsson, Umeå
– Johanna Björkmans predikan, som var otroligt bra. Den gick rakt in i hjärtat.

Olov Sjöström, Flarken
– Det är ju en rikskonferens. Ju fler som får komma hit och får en förståelse för att det här med riksplanet är en viktig del i hela organisationen. Är man ute i en förening finns det risk att inte värdera det.

Arnaldo Tiburzi, Skellefteå
– Dramat med Blå träffen-gruppen på lördagsgudstjänsten, som gjorde mig väldigt berörd. Sedan tycker jag att biskopens predikan var oerhört bra. Han är så varm och visar på en stor och öppen famn.

Matilda Djärf, Vadstena
– Jag tycker att det har varit kärnfulla predikningar. Blå träffen-inslaget som var med på gudstjänsten på lördagen uppskattade jag extra mycket.

Rebecca Hellgren, Norrköping
– Stämningen från Samuel Ljungblahds konsert. Den var jättebra. Det var en så skön atmosfär, människor var på. Och han skötte sig väldigt bra!

Nils-Gunnar Andersson, Norrköping
– Bönesamlingen i samband med årsmötet ligger varmt om hjärtat. Framför allt de böner som barnen och ungdomarna hade skrivit, det blev oerhört starkt för mig. Barnens och ungdomarnas betydelse i en konferens kan inte överskattas. Jag har förmånen att ha barn och barnbarn här. Det är ingen självklarhet i dag att få med sina barn på trons väg, utan det är Guds nåd.