I vår artikelserie om EFS historia inträder nu det årtionde där mina egna minnen blir en viktig del av historieskrivningen. Jag ska ändå försöka att inte låta det personliga ta alltför stort utrymme, även om det naturligt nog kommer att skymta fram.

Under 1970-talet bryts den Stockholms-centrering som funnits ända sedan EFS begynnelse. Två avgörande händelser kan få illustrera detta: flytten av Johannelund från Bromma till Uppsala och decentraliseringen av EFS årskonferens. Det skulle dock dröja ännu ett årtionde innan även EFS expedition flyttades från Stockholm.

Besluten om Johannelunds flytt och om att EFS årskonferens skulle anordnas på olika ställen i landet var fattade redan föregående årtionde. Men det var nu de förverkligades. Invigningen av Johannelund ägde rum på senvåren 1970, och den första årskursen på skolan började på hösten samma år. Vi var elva elever i klassen. Rektor Agne Nordlander var tjänstledig för att doktorera och i hans ställe vikarierade Birger Olsson. Förutom av timlärare sköttes det mesta av Kurt Åberg, Hans-Erik Öberg och Ivan Hellström; den sistnämnde var även ansvarig för bibelskolan som började samma höst. Dessutom fanns husmor Anna-Lisa Olsson med från gamla Johannelund, och hon var en mycket viktig del av kontinuiteten mellan det gamla och det nya.

Den första årskonferensen utanför huvudstaden var även den förlagd till Uppsala. I det låg också en kontinuitet, eftersom Johannelund allt sedan sin tillkomst på 1860-talet hade varit en viktig plats för delar av EFS årskonferenser. Att det nya Johannelund och den nybyggda Lötenkyrkan var för små för stora samlingar gjorde att större delen av årskonferensen fick hållas i den pampiga aulan i universitetshuset. Följande år (1971) var det årskonferens i Skellefteå. Den konferensen var rekordstor. I Budbäraren står att det var som mest inemot 6 000 personer samlade i ishallen vid Vitbergets fot.

EFS ungdomsförbund (EFU) hade bildats så sent som i början av 1960-talet, men dess historia blev bara ungefär tio år. Redan 1971 hölls det sista årsmötet och nu var nyckelordet integration. EFS äldre och yngre skulle inte dela upp sig utan arbeta tillsammans. Och så kom det att fungera ända till 2000-talet då Salt bildades. 

1970-talet kan nog med viss rätt kallas för rikslägrens årtionde, ty dessa läger var många under denna period. Tonårsriks i Ljungbyholm (L70), i Bureå (B73) och i Karlshamn (K79). Patrullriks i Manjärv 1972, i Sällerhög 1975 och Bureåborg 1978. Ung ton i Östersund 1975 och i Klippan 1978. Lägren samlade hundratals – några av dem över tusen – barn och ungdomar till bibelstudier, gudstjänster, gemenskap och en rad andra aktiviteter. För några blev lägren livsavgörande.

Också inom EFS utlandsmission blåste förändringens vindar. Sjömansmissionen, som sedan tidigt i EFS historia varit en viktig arbetsgren, överlämnades till Svenska kyrkan. Och i Eritrea slutfördes integrationen mellan EFS mission och den inhemska kyrkan.

Missionen i Indien firade 1976 att det var ett hundra år sedan EFS upptog arbete där. Men det arbetet utsattes nu för stora svårigheter, eftersom den indiska regeringen inte längre utfärdade arbetstillstånd för nya missionärer. Kontakterna med den indiska kyrkan behövde i framtiden ske på annat sätt än genom missionärer utsända från Sverige.

I Tanzania växte kyrkan, så gjorde även antalet synoder, ofta genom delning av befintliga synoder/stift. Att en del av dessa delningar skedde framför allt efter etniska gränser vållade en viss oro inom EFS ledning.

EFS missionärskår var under detta årtionde stor. År 1976 hade EFS inte mindre än 80 missionärer i tjänst och ytterligare ett antal som förberedde utresa. Under perioden stationerades för första gången medarbetare i både Kenya och Sudan, länder i vilka EFS tidigare inte arbetet. Delvis hade detta sin orsak i att det på Afrikas horn rådde svält och oroligheter. Arbetet i Sudan var direkt föranlett av den stora flyktingströmmen från kriget i Eritrea. Och i Etiopien hade i kölvattnet av svälten i början på 1970-talet kejsaren avsatts och ett socialistiskt militärstyre tagit över. Allt blev början till ett antal svåra år för kyrkan och missionen, något som nådde ett slags kulmen i och med kidnappningen av och mordet på Mekane Yesuskyrkans generalsekreterare Gudina Tumsa.

Allt sedan sin början hade EFS haft en förhållandevis stor förlagsverksamhet; det var ju till och med en av de första uttalade uppgifterna som den unga rörelsen åtog sig: att ge ut lämplig litteratur till väckelse och fördjupning. Och detta fortsatte. Under 1960-talet kom EFS-förlaget att publicera David Hedegårds nyöversättning av Nya testamentet – Nya testamentet på vår tids språk – som blev en stor ekonomisk framgång för förlaget. Under 1970-talet fortsatte bokutgivningen, och vissa år gavs ett 25-tal nya titlar ut varje år förutom nytryck av äldre böcker. EFS-förlaget var ett känt och aktat namn i den kristna förlagsvärlden.

Kommentar:
Det var spännande och uppmuntrande att läsa det LarsOlov skrev om EFS. Jag blev varm i hjärtat när jag läste namnen på några av de underbara människor som senare fick ett stort inflyttande på mitt liv. Jag blev också påmind om att EFS kvarstår idag på grund av den stora mödan, uthålligheten och bön av kristna bröder och systrar, som förde facklan vidare. Årskonferenser och Johannelunds flytt till Uppsala måste ha genomförts med stor bävan. Men EFS anpassade sig för att möta sin tids omständigheter, utan att urvattna evangeliet. Vi ska vara tacksamma för de stora årskonferenserna och de många lägren utan att vara fastkedjade till vårt förflutna. För mycket nostalgi kan innebära att vi faller i fällan att försöka återskapa det som var en produkt av sin tid och Guds kallelse då – och därmed gå miste om Guds kallelse i nuet. 

Min bön är att samma glöd och lyhördhet för Guds röst ska lägga grunden för framtidens EFS. Att den andedrivna passionen som skickade människor ut i mission, gav ut bibelförankrad litteratur och arbetade generationsöverskridande ska finnas kvar, så att vi kan möta dagens stora utmaningar i Sverige.

Gustav Hafström, präst

• Della
• Twittra