I sitt brev till församlingen i Rom skriver Paulus hur han har delat tron för »att hedningarna skall föras till lydnad, i ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft« (Rom 15:18–19). Han har alltså visat på Jesus genom sina ord, sina handlingar och genom att bjuda in Andens kraft i exempelvis förbön. Dessa olika ingångar för evangeliet i en människas liv kan var och en passa i olika faser. I vår tid kan det dock vara svårt att prata om sin tro eller att be för någon vi inte känner, utan det föregås oftast av ett liv som är annorlunda och har väckt nyfikenhet nog att inleda ett samtal.
Vi är många som längtar efter att leva ett sådant liv, men som saknar eller har få möjligheter i vår vardag. Det finns två viktiga orsaker till detta. För det första dyker tillfällen att få visa sin tro i handling inte upp så ofta, utan de flestas vardag rullar på och människor lever sina liv. Den andra orsaken är att när ett tillfälle väl dyker upp så kan vi vara tjänstvilliga, men det är inte självklart att vårt beteende skiljer sig så markant från andra goda grannar/kollegor/vänner. Vår fundering kan därmed bli: »Hur många gånger behöver jag hjälpa grannen att bära in en soffa för att han ska förstå att Jesus älskar honom?«
Dessa funderingar brottades den australienska församlingsledaren Michael Frost med. Han grubblade över hur han skulle kunna leva sitt liv där dessa två orsaker inte hämmade honom. Hans svar blev att odla ett gäng vanor vars syfte var att leva ett liv som väcker frågor. Han nöjde sig inte med att bara vara en god medmänniska, utan ville leva ett liv där hans omsorg, gästfrihet, generositet, samtal och värderingar väckte frågor.
Jag hörde om IMI-kirken i Stavanger som funderat i liknande banor och ställt sig frågan: Hur visar vi på en generös och utgivande Gud för människor i ett rikt och välmående land? Deras svar blev att vara så till den grad generösa att det väckte frågor. I stället för att ge 5–10 procent dricks så blev deras norm 20 procent. Eftersom detta var onormalt mycket väckte det självklart frågor. Ett annat sätt var att betala andra människors varor i affärer. Många i församlingen bad därför att människan framför i kön skulle ha glömt plånboken, eller att kortet inte fungerade, för att få en möjlighet att betala och på så sätt visa på Guds generositet. Detta beteenden väckte såklart frågor, och jag hörde berättas att när en församlingsmedlem erbjöd sig att betala utbrast kvinnan i kassan »Är du också med i den där församlingen som betalar för andra människor?«
Den första vanan Michael Frost ville utveckla på veckobasis var att välsigna en annan människa. Att välsigna beskriver han som att göra en tjänst, ge en gåva eller uppmuntra en människa utanför sin församling. När detta blir en vana som rullar på vecka efter vecka så blir det per automatik ett liv som väcker frågor, och därmed skulle det Petrus skriver om i sitt brev kunna bli en naturlig del av vardagen: »Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp« (1 Pet 3:15).
Michael Frost utvecklade fem vanor för sin församling och dessa blev boken Överraska världen som EFS nyligen gav ut. Under året kommer vi att i fem av krönikorna fördjupa oss i dessa vanor och hur de kan hjälpa oss att leva liv som väcker frågor.
