Ängeln Gabriel blev inom loppet av några månader utsänd på två liknande uppdrag. Först skickades han till prästen Sakarias, sedan till tonåringen Maria, båda gånger med en hälsning från Gud. I Lukas evangelium kapitel ett berättas om de båda uppdragen. Sakarias fick av ängeln veta att han skulle få en son, Johannes, trots att både Sakarias och hans hustru var alldeles för gamla för att kunna få barn. Sedan visade sig ängeln för Maria och berättade att hon skulle föda en son trots att hon inte hade legat med någon man. Han skulle kallas den Högstes son och härska för evigt. 
Sakarias ställde sig avvisande. Han trodde inte att det skulle ske. Maria var frågande, men trodde ändå på ängelns hälsning från Gud. Båda fick vara med om undret. De fick var sin son fast det var biologiskt omöjligt. Vad som var biologiskt omöjligt runt barnafödande hade man ganska god koll på även för 2000 år sedan, vilket vi kan förstå av deras invändningar.
Ibland tror vi att vi kan hindra det Gud vill göra genom våra attityder. Men skildringen i Lukas kapitel ett visar att Guds vilja i historien sker oavsett vår samarbetsvilja. Jag har ibland hört det predikas att det var tur att Maria svarade »ja« på det uppdrag ängeln förmedlade till henne, annars hade inte Gud kunnat genomföra sin räddningsplan. Men det blir fel att villkora Guds planer på det sättet. Johannes döparens födelse är beviset på det. Hans far Sakarias var inte alls samarbetsvillig. Det här är för mig både en tröst när jag ser min egen olydnad: den kan till sist inte stoppa Gud, och ödmjukande för min stolthet: fastän Gud vill använda oss människor är han inte beroende av att vi gör exakt rätt saker, eller har rätt attityder. Gud är robust och Guds planer är robusta!
Samtidigt behöver vi se att Marias och Sakarias skilda attityder inför Guds hälsning, Guds löften till dem, hade betydelse. Sakarias trodde inte fast han var ett religiöst proffs – en erfaren präst – som befann sig i det allra heligaste i templet med det finaste uppdraget, att tända rökelseoffret, när budet från ängeln kom. Maria däremot trodde på ängelns löfte fast hon var en ung enkel flicka som till skillnad från Sakarias inte befann sig på någon särskilt religiöst laddad plats där man kunde förvänta sig att möta Gud.
Sakarias såg enbart till vad som var rimligt, och tog fasta på det. Maria lyssnade till löftet och tog fasta på det. Båda fick trots allt vad Gud hade lovat. Skillnaden låg i vad som hände med dem själva: Sakarias blev stum (Luk 1:22), medan Maria brast ut i lovsång (Luk 1:46–55). Maria fick förkunna Gud i sin lovsång: maktmissbruk, våld, svält och lidande kommer inte att ha sista ordet. Vare sig det handlar om det strukturellt onda eller det onda som kommer riktigt nära, kommer Gud att besegra det, därför att Jesus kommer. Prästen Sakarias däremot fick inte förkunna någonting. Han blev stum för att han bara såg till det rimliga och inte till det löfte som låg i ängelns ord från Herren.
Det kan vara en intressant rannsakande övning att fundera på vem vi liknar mest, Maria eller Sakarias, både som kyrka och som enskilda.
Vi löper ständigt risken att likt Sakarias ta fasta på det som hindrar, och tänka att det Gud lovar är omöjligt. Men vi har även möjligheten att likt Maria ta fasta på Guds löften, Guds hälsningar till oss. Marias tro på Guds löften ledde till att Guds makt blev förkunnad genom henne. Sakarias otro ledde till tystnad.
Oavsett hur »marialika« vi kan vara, har nog de flesta av oss erfarenheter av hur vi likt Sakarias enbart tagit fasta på de begränsningar vi sett i stället för på Guds öppningar. Som vi tidigare noterade stod dock Gud vid sitt löfte även för Sakarias. Han fick en son. Det ledde till att även Sakarias till sist, när han fått se Guds verk på nära håll, kunde lovsjunga (Luk 1:64, 67–79). Med andra ord kan otrons tystnad brytas av trons lovsång när vi får se Guds löften uppfyllas. Och Guds viktigaste löfte har faktiskt gått i uppfyllelse: Jesus har kommit, dött och uppstått för vår skull. Det är därför vi firar jul och påsk. Det är ett hoppets ord, ett evangelium, för alla oss som brottas med att vi i våra attityder ibland bär mer av Sakarias skepsis än Marias öppenhet.
Vi lär oss också att hemligheten bakom frimodighet inte ligger i att ta krafttag och att skärpa sig, utan i att se på Gud och det han gjort, gör och vill göra, med andra ord att lyssna på hans löften. Det skapar tro. Vad hjärtat är fullt av talar munnen.
