Kultur

John Stott som ledare, föredöme och förkunnare

Under denna vår ägde flera händelser rum som markerade minnet av John Stott, den evangelikale leda­ren under 1900-
talets andra hälft. Den 27 april skulle han ha fyllt 100 år.

John Stott var en mycket inflytelserik ledare under flera decennier inom den världsvida evangelikalismen. Stott besökte över hundra länder och valde denna globala tjänst framför att bli biskop eller collegerektor inom den anglikanska kyrkan. Under dessa 30 år av utlandsresor omfattade Stotts mentorskap hundratals personer, varav flera nu är ledare för kyrkor med miljoner medlemmar. Stott bidrog på ett betydelsefullt sätt till den explosiva tillväxten i dessa länder. Det har visat sig att hans insatser bland majoritetsvärldens kristna bidrog till att vitalisera de viktigaste delarna av den evangelikala rörelsen med hans fokusering på Bibelns och korsets centrala ställning inom kristet liv.

Den största effekten av John Stotts ledarskap kom av en Kristuslik karaktär. En enkelhet i attityden blev uppenbar vid Stotts möten med människor. Stott blev känd som en känslig lyssnare. En missionär hade bett honom besöka hans mor i Indien. När Stott kom fram efter att ha sökt efter huset i flera timmar, höll han en enkel predikan. En assistent, som senare var professor i homiletik, anser detta vara Stotts starkaste predikan. Hans liv höll den predikan! Han var i Indien för att tala om viktiga saker för viktiga ledare. Men hans kristna karaktär ledde honom till bakgården med den gamla kvinnan. 

Stott önskade förmedla en undervisning som svarade på de nya utmaningar som mötte de kristna. Han var övertygad om att en medveten reflektion behövdes. Som förkunnare gav Stott stor betydelse åt sanningen i de bibliska lärorna. Hans huvudärende har då varit evangelistens, nämligen att skapa största möjliga trygghet i frälsningsfrågan.

Hans erfarenheter från England hade lärt honom dialogens betydelse för att lyssna till vad andra säger om sin tro. I sitt arbete i majoritetsvärlden, med dess utmaningar till religionsdialog, har Stott visat att tolerans inte behöver utgå från ett relativt sanningsbegrepp utan är en fråga om en ödmjuk karaktär. Det är den troende som person som är tolerant, inte hans åsikter som är toleranta. Om teologins sanning blir relativ, kommer likgiltighet att ersätta övertygelsen. Stotts teologi visar på glädjen i en djup sanningsövertygelse. 

I en av sina sista böcker ser Stott ödmjukhet som den mest nödvändiga följden av en evangelikal tro. Ödmjukheten har sin början i att böja sig inför Guds Ord. Sin sista predikan höll John Stott 2007 på Keswickkonferensen kring temat »Kristuslikhet«. I sin predikan betecknade Stott Kristuslikhet som Guds vilja för Guds folk med praktiska uttryck i evangelisation och andligt liv. Främst påtalade han behovet av ödmjukhet. 

Ödmjukheten är förklaringen till denna evangelikala teologi från en klart reflekterande, varmt inkännande och djupt erfaren teolog, som betjänade kristna ledare och läsare med en uppbygglig och uppbyggbar teologi. Denna radikala, konservativa evange-likala teologi bestod det prov, som den gångna generationen utsatte den för. Den visade sig också innehålla riktningsgivare för en förändrad evangelikal teologi, som dock inte bör säga mindre än vad John Stott gjorde.