När Mikael Eklöv vrider om nyckeln till den roströda Toyotan, brakar P4 Jämtland igång på högsta volym. Han gungar med i musiken och skrattar, innan han skruvar ner ljudreglaget. Utanför rutan yr snön medan vi far genom Åredalens glesbygd.
Vi passerar ödehus och fallfärdiga gårdar med epa-traktorer och nermonterade Volvobilar, men också nybyggda fjällpalats värda miljoner. Mikael – eller Micke, som både han själv och alla andra kallar honom – berättar om bygden och väver in roliga anekdoter om människorna i husen vi susar förbi.
Så ringer telefonen.
»Hej mamma! Det går bra. Det kommer bara några flingor. Ja, vi tar det jättelugnt.«
Han fortsätter i hundra kilometer i timmen på åttiovägen. Energin är medryckande. Det finns en slags rastlöshet, men också en riktning. På väg – men ändå väldigt närvarande.
Micke växte upp i Tanzania, vid Kilimanjaros fot. Föräldrarna var utsända av EFS och pappan arbetade som lärare på en flickskola.
– Jag trivdes så otroligt bra där! Jag hade nästan bara tanzaniska kompisar.
På bara några månader hade han lärt sig både swahili och det lokala språket kichaga så pass bra att han fick översätta gudstjänsterna åt sina föräldrar.
– Vi sköt slangbella och använde ärtskidor som maracas, och så var vi ute i nationalparkerna. Det var verkligen äventyr! Det är inte så många som suttit på sin pappas axlar och jagat elefanter och leoparder, till fots. Så det blev ju lite av en chock sen att komma tillbaka hem till Järpen och börja skolan i en liten klass med Bitte, Anki, Maggan och Hans.
Äventyrslusten har följt Micke genom livet. Många av hans sånger bär spår av en rastlöshet, men också en längtan efter att komma hem. Debutalbumet Som Flyttfåglarna är fyllt av starka vardagsberättelser och personporträtt från bygden. Ett av dem är Farbror Torsten, som står vid sitt fönster och ser långt bort, innan han börjar tala om »stora hav, andra länder och en annan horisont«. Det är en ganska vemodig visa, enkel och naken med munspel, akustisk gitarr och Mickes karakteristiska, träffsäkra språk.
»Han hade sett för mycket för att kunna sitta still. Det bästa han visste var att komma hem, sen reste han igen«, sjunger Micke.
På frågan om Farbror Torsten är någon form av alter ego svarar Micke att han en gång hade ett rum fyllt av barndomsminnen från Tanzania och andra resor, som han kallade för »Farbror Torstens rum«. Men egentligen är figuren en blandning av en verklig person och något han hittat på.
– Det är ju alltid lättare att projicera sina egenskaper på någon annan, och han är en del av mig på något vis. Farbror Torsten var nog en person som kände att han inte hörde hemma i det liv han lever, men det känner jag att jag gör nu.
Efter Tanzania fortsatte familjens äventyr på Hållands folkhögskola (numera Åredalens folkhögskola), som grundats av Mickes farfar med EFS som huvudman. Där startade pappa Ingemar både Bibellinjen och U-landslinjen och undervisade i matte, fysik och bibelkunskap de följande 25 åren, innan föräldrarna tog över Hållandsgårdens hotell- och konferenscenter som ligger ett stenkast från folkhögskolan.
– Nästan alla lärare bodde på skolan och levde folkhögskoleliv tillsammans som familjer. Det är liksom en livsstil som håller på att försvinna och det är ju synd. Nu är folk så rädda för att engagera sig, för att man tror att man blir slut. Men egentligen blir man nog mer slut av att inte engagera sig.
Engagemang löper också som en röd tråd i Mickes eget liv. Sedan några år tillbaka har han och två syskon tagit över Hållandsgården från föräldrarna – en vardag som kombinerar allt från gruppresor och konfirmander till matlagning, musicerande och skulpterande. Det sistnämnda är vad vi ska ägna oss åt idag, i ett litet kapell i en by utanför Åre.
När vi kliver ur bilen vid kapellet biter isvinden i kinderna. De tomma fritidshusen och den nedlagda matbutiken runt omkring gapar tomma. Nere vid vattnet står några övergivna båthus, och i fjärran reser sig fjäll-topparna mot himlen.
– Det är något vemodigt, men otroligt vackert, över Jämtland sådana här dagar, konstaterar Micke.
Väl inne i kapellet blandas snart doften av nykokt kaffe med lukten av målarfärg, och ur en högtalare strömmar trubaduren John Edwins akustiska musik. Platsen har precis som allt annat en egen historia. Mickes föräldrar fick höra att »Lillkyrkan« i byn skulle stänga ned, så de kontaktade Svenska kyrkan och frågade om de kunde köpa den och bevara det som kapell. Så blev det. Familjen Eklöv rustade upp kapellet, köpte in nya dynor till bänkarna, och plötsligt blev Åreförsamlingen intresserad av att hyra det igen för samlingar ett par gånger i månaden.
– Det behövs en kyrkolokal i byn. Och när det blir väckelse behöver vi ju alla gamla bönhus! Nu finns det kvar och är redo.
När det inte är samlingar använder Micke lokalen som skaparverkstad för sitt skulpterande.
På bänkar och stolar står penslar, färgpytsar och halvfärdiga byggnader i miniatyr. I mitten av gudstjänstlokalen växer en enorm modell av Jerusalem fram – stenhus, gränder, Getsemane och Olivberget, allt i minsta detalj. Ljuset från kyrkfönstren faller mjukt över den heliga staden när Micke böjer sig över den med penseln i hand.
– Oj, här behöver vi nog montera en liten lucka, annars blir det ju översvämning i dammen, skrattar Micke.
– Man lever sig liksom in i hur det var att leva här, hur saker funkade och vad de gjorde. Jerusalem har alltid fascinerat mig.
Idén att bygga modeller av Jerusalem föddes på ett påsk-läger för snart 50 år sedan. Skidföret var uselt och pappa Ingemar samlade ungdomarna för att i stället bygga en modell av Jerusalem i snön, så att han kunde berätta om Jesu liv och Golgatavandringen.
– Då såg han hur bra det var! Sen började han bygga på sandstränder när vi var på semester och sa: »Kom nu ungar så ska jag berätta om Jesus i Jerusalem«.
Snart blev modellerna permanenta. Sedan dess har ett trettiotal byggts i olika storlekar och material. Numera gjuts de framförallt i Jesmonite, ett gipsliknande material som slipas och målas. Beställningar kommer från hela världen. Den stora modellen på arbetsbänken i kapellet ska till ett museum i Tyskland med 300 000 besökare om året. Andra har skeppats till Kinas första kristna museum och till USA och till England.
En av de första större modellerna står fortfarande på Hållandsgården och lockar många besökare. I dag är det Micke och lillebror David som guidar grupperna. Pappa Ingemar är över åttio.
– Senast igår guidade jag en åttondeklass från en by i närheten. Det var den bråkigaste klass som de någonsin haft, sa lärarna. De visste inte om det skulle funka. Men faktum är att de var helt med – hela tiden! Det var fantastiskt.
Kanske är det just Mickes berättarglädje som är hemligheten. Genom sitt enkla, vardagliga språk och sin inlevelseförmåga skapar han igenkänning och kontaktytor. Han hittar det allmänmänskliga utan att krångla till det.
– Folk lyssnar ju på ett annat sätt till berättelser och det händer mycket spännande kring Jesus. Ta den lame mannen till exempel, det hände ju precis här, säger Micke och pekar.
– »Ta din säng och gå!«, säger Jesus. Det blir en väldigt naturlig predikan, fast det egentligen är en guidning. Och det är kul att prata om lärjungarna för de var ju som oss. De var trötta och somnade i Getsemane, och några kanske hade lite bokstavskombinationer.
Att ha en tydlig målgrupp för sitt skapande, sjungande och berättande är något som inspirerar Micke. Några av hans egna favoritsånger har han skrivit till sina syskonbarns dop, till en femtioårsfest eller ett bröllop. Ofta under tidspress.
– Det är precis som att kasta pil. Det är ju lättare att träffa rätt om man har ett mål. Mötet med andra människor är en viktig kreativ drivkraft, men det finns också en fantastisk frihet i att sitta och skapa bara för skapandets skull. Jag har ju också skrivit hundratals sånger som ingen hört – det är som att skriva dagbok eller gå till psykolog, skrattar Micke.
Oavsett om berättandet är en väg eller ett mål är det en av Mickes superkrafter. En grundregel som varje skribent lär sig är »show, don’t tell« – att låta berättelsen tala för sig själv i stället för att förklara. Micke är expert på just detta: det träffsäkra berättandet, oavsett om det sker med ord, toner, färger eller skulpturer.
Ett färskt exempel på Mickes konstnärskap är den tonsatta bön som blivit ett psalmförslag till Svenska kyrkans nya psalmbok. Sången »Den sköna skapelsen« rör sig mellan det vardagliga och det eviga, det stora och det lilla, och i skrivande stund är den ett av de cirka 230 bidrag som valts ut för provsång i kyrkorna fram till november då urvalet ska fastställas.
Förutom psalmbidraget har Micke Eklöv inte mindre än två nya album på gång som han planerar att släppa som LP-skivor kring årsskiftet. Den ena skivan kretsar mycket kring tron, den andra har arbetsnamnet I drömmarnas förråd och handlar mer om människor från bygden, både verkliga och påhittade.
En av låtarna berättar om en man som ger sig ut på en fantastisk seglats på drömmarnas hav. Men när båten fastnar i ett rev tvingas han gå iland på en ö, och av segeldukarna bygger han i stället ett cirkustält. Och där, i drömmarnas förråd, gömmer han sina skatter.
Vad är det då som fått en flyttfågel som Micke att landa och göra om seglen till tältdukar?
– Kanske är det just detta att jag kan kombinera så mycket av min kreativitet och mina drivkrafter här, både i skapandet och i arbetet med Hållandsgården – som ju blivit en hel livsstil. Sedan har jag ju också mött Bettan, som fyllt tillvaron med ordning, omsorg och kärlek.
Berättelsen om Bettan förtjänar en alldeles egen artikel, men tydligt är att Micke Eklöv landat. Riktad och stadigt på väg mot nya kreativa mål, men ändå rotad.
