Universalism är läran om att alla till sist kommer att bli frälsta. Det gäller Satan, Judas som förrådde Jesus, likaväl som de romerska kejsarna Nero (54–68 e Kr), Decius (249–251 e Kr) och Diocletianus (284–305 e Kr) kända för sina grymma förföljelser av kristna. Detsamma gäller även Hitler, Stalin och Mao, de politiska ledare som var ansvariga för de största folkmorden och utrensningarna av oliktänkande under 1900-talet, vare sig de omvände sig före sin död eller inte. Samma räddning – oavsett eventuell omvändelse … – skulle även gälla krigförande despotiska politiska ledare i vår samtid. Det skulle bli den provocerande följden om drömmen som vi kan ha – »Tänk om alla ändå till sist blev räddade och fick evigt liv med Gud!« – blev verklighet.
Det är mer än en i kyrkans historia som lyft fram den förhoppningen. Origenes, en kyrkofader som var verksam under första halvan av 200-talet, hävdade till och med att det inte bara var en from förhoppning utan en sanning: alla kommer att bli räddade till sist. Hans lära om alltings återupprättelse (Apokatastasis pantõn) byggde på en mix av nyplatonska tankegångar och ett urval av bibelverser. Inspirerad av nyplatonismen tänkte han sig att alla själar fanns i en annan existens före skapelsen. I skapelsen fick dessa själar kroppar. Upprättelsen innebar att de återfördes till denna ursprungliga »rena« tillvaro. Med andra ord föreställde han sig en kroppslös själarnas frälsning. Från Bibeln tog han fasta på till exempel Första Korintierbrevet 15:22–28, där det bland annat står: »så skall också alla få nytt liv i Kristus«. Några kyrkofäder, framför allt i den östra delen av kyrkan, följde i Origenes fotspår och fortsatte att driva tanken på allas slutgiltiga frälsning. Huvudlinjen i kyrkan var dock att det inte finns biblisk täckning för att hävda allas räddning. Läran fördömdes också vid det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553. I delar av den ortodoxa kyrkan levde läran om allas frälsning trots allt kvar även senare. Det är därför inte förvånande att en av de främsta företrädarna för denna lära i dag är en ortodox teolog, David Bentley Hart, som genom sina böcker även påverkat många evangelikala protestanter i riktning mot universalism.
Hur resonerar då nutida evangelikala universalister? De köper i allmänhet inte Origenes nyplatonska filosofi som leder till en kroppslös himmel för alla själsvarelser. I stället resonerar de utifrån bibelord som kan tolkas stödja tanken på att Kristus kommer att rädda alla. Exempel på sådana bibelord är Romarbrevet 5:18–19: »… så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga”, och Filipperbrevet 2:10–11: »för att alla knän skall böjas för Jesu namn…«. Ofta kombinerar man bibelorden med slutsatser utifrån att Gud är både kärleksfull och allsmäktig. Resonemanget är lite förenklat att Bibeln säger att Gud vill allas frälsning. Den säger också att Gud är allsmäktig. Därför räddar han alla och han gör det genom Kristus.
Jag kan hålla med om att tanken på att människor kan gå förlorade är skrämmande. Universalismen har dock sina problem, och de är så pass allvarliga att läran om allas frälsning aldrig blivit kyrkans huvudlinje genom historien.
Det finns filosofiska invändningar: Om alla tvingas till ett evigt liv med Gud försvinner frivilligheten och friheten i gudsrelationen. Sann kärlek respekterar en faktisk möjlighet att säga nej. Andra invänder även att syndens uppror och ondskan förminskas om den aldrig kan leda till en slutgiltig dom. Det är djupt upprörande när en förövare utan ånger undkommer straff. Universalism gör därför varken Guds kärlek, eller hans helighet och rättfärdighet, rättvisa. Den förminskar även människan genom att hennes eventuella nej till Gud inte tas på allvar.
Viktigare än de filosofiska invändningarna – för dem kan man alltid diskutera – är de bibliska invändningar som kan riktas mot läran om allas räddning. Det finns åtminstone uppåt 50 olika bibelavsnitt i Nya testamentet som talar om evigt liv, dom och risken att gå evigt förlorad. Av dem står Jesus för mer än hälften. Det finns ingen i hela Bibeln som talar så mycket om evigheten, domen och risken att gå förlorad som Jesus. Den dryga handfull bibelställen som används av dem som argumenterar för universalism tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de sammanhang de står i. Ett vanligt sätt att använda dessa texter fel är enligt den kände bibelforskaren N.T. Wright att man tolkar ordet »alla« (till exempel i Romarbrevet 5:18) som »alla individer«, när det oftast i dessa bibeltexter avser alla folk, både judar och hedningar, vilket inte säger något om individer. Frälsningen är i bibelmaterialet dessutom kopplad till omvändelse och tro på ett sådant sätt att man får göra våld på mängder av bibelord för att få till en lära om allas frälsning. (Se Wrights artikel »Towards a biblical view of universalism« som går att hitta på webben.)
För den som verkligen vill låta Bibeln ha sista ordet i frågan om frälsning – och vad kan vi veta i den frågan annat än det Gud valt att uppenbara? – är därför tyvärr universalism inget seriöst alternativ. Jag skriver »tyvärr«, för att även jag tänker att det skulle vara så fint om alla verkligen fick ett evigt liv med Gud. Till sist kan dock min tro inte bygga på vad jag själv tycker är fint. Den behöver bygga på vad Jesus sagt och gjort. Jesus skulle aldrig ha sagt om Judas: »Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född« (Matt 26:24), om han inte menade att det var sant.
Även om universalismen inte är en hållbar lära bör vårt fokus inte ligga på frågan om risken att gå förlorad. Det är inte vilket svar vi avger på den frågan som räddar oss. Vårt fokus behöver vara på att Jesus Kristus åstadkommit en frälsning som han erbjuder alla – oavsett vilka felsteg vi begått eller katastrofer vi orsakat. »Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn« (Joh 1:12).
