Föreställ dig en framtid där teknologin och vetenskapen har utvecklats långt bortom var den befinner sig idag. Maskiner kan utföra allt det vi idag kallar för »arbete«. Människor behöver inte slita för brödfödan, utan kan istället hänge sig åt njutningar, nöjen eller meditation. Vi har med teknologins hjälp övervunnit sådant som utmärker vår tillvaro idag: dödlighet, sjukdom, stress och begränsad ork.
I denna framtid kommer vi dessutom kunna byta ut hela eller delar av vår fysiska kropp för att kunna leva längre. Vissa kommer kanske ladda upp sitt medvetande till ett digitalt moln och frigöra sig helt från kroppen. Precis som vi kan uppdatera eller byta ut våra mobiltelefoner kommer vi att kunna uppdatera eller byta ut våra kroppar och psyken.
Detta kan låta som en spännande och helt orealistisk utopi, men det finns faktiskt de som omfamnar denna framtidsvision som både eftersträvansvärd och realistisk: de så kallade transhumanisterna. De menar att människans framtida överlevnad och vällevnad ligger i ett slags »giftermål« med den teknologiska utvecklingen, så att vi kan överskrida de begränsningar som mänskligheten lider under.
Många av de allmänna transhumanistiska idéerna genomsyrar vår moderna kultur. Vi finner flera av dem i exempelvis Marvel-filmernas karaktärer, som Spindelmannen eller Ironman. Men transhumanismen är också en ideologisk rörelse som vill forma mänsklighetens framtid. Rörelsen har både kända sympatisörer som uppfinnaren Elon Musk, och mindre kända men ändå inflytelserika filosofer som Max Moore och framtidsforskaren Anders Sandberg.
Transhumanismen är ett uttryck för människans rastlösa sökande efter hopp och svar på livets frågor. Därför är det klokt att gå tillbaka till de grundläggande frågorna när man reflekterar över rörelsens anspråk, och inte låta sig skrämmas eller lockas av den utmanande framtid som målas upp. Det finns två grundpelare i transhumanismen. För det första: Endast det som naturvetenskapen kan undersöka är det som finns. För det andra: Det finns inga problem eller hinder som inte teknologin med tiden kommer att kunna lösa. Men ingen av dessa grundpelare är sanningar som kunnat bevisas, eller ens är möjliga att bevisa. Därför kan vi se på transhumanismen som en rörelse grundad i filosofi snarare än vetenskap. Tesen att det finns en andlig tillvaro, en Gud, väger alltså lika tungt som deras tro på teknologi.
Teologiskt sett är transhumanismen en uppdaterad form av antika irrläror. Kyrkofadern Augustinus debatterade med manikeismen, en gnostisk sekt med kristna förtecken som han tillhörde före sin omvändelse. Sektens lära har slående likheter med transhumanismen. Enligt manikeismen är skapelsen resultatet av en kosmisk olycka som enbart genererade onödigt lidande och död. En människas frälsning sker genom att hennes själ blir upplyst och helt separerad från den materiella skapelsen. På ett motsvarande sätt klagar transhumanisterna på evolutionens »slösaktighet« och försöker frälsa människan genom att överskrida lidande och död genom teknologisk upplysning. Augustinus menade tvärtemot att skapelsen inte var ett kosmiskt misstag, utan ett uttryck för Guds avsikt och vishet. Frälsning handlar inte om att Gud förkastar utan om att Gud återupprättar och förvandlar skapelsen i enlighet med sin goda plan.
Transhumanism kan alltså ses som en stor berättelse om tillvarons ursprung och mål, dess trasighet och dess godhet. Att lidande och död är ont, är något som rörelsen delar med kristen tro. Men transhumanister tenderar att se universum som ett kosmiskt resursslöseri sprunget ur blinda evolutionära krafter, som i vår teknologiskt upplysta tidsålder blivit ett mänskligt renoveringsprojekt. Det är upp till människan att säkerställa att det fortsatt kommer att finnas intelligent liv i kosmos.
Kristna å andra sidan ser på tillvaron som en paradox: underbart skapad i all sin storslagenhet och mångfald av Gud men tragiskt lagd under förgängelse och död. Augustinus hävdade i motsats till den gnostiska sekten att skapelsen är ett gudomligt renoveringsprojekt. Detta visar sig i att Gud i sin kärlek blivit som en av oss för att frälsa oss och världen.
När Paulus talar om denna paradox säger han att Guds vishet ter sig som dårskap för sin tids lärda (1 Kor 1:18–25). Evangeliet blir absurt för transhumanisterna – Gud blir människa för att genom »svaghet« triumfera över lidande och död på korset och i uppståndelsen. Det transhumanistiska »evangeliet« består i att människan ska bli »gud«, att med hjälp av teknologins kraft och vishet övervinna lidande och död. Ett projekt som kan tyckas lockande men som ytterst sett kommer att misslyckas.
