När Budbäraren besöker Johanna Björkman i Storvreta utanför Uppsala, har det hunnit gå nästan ett år sedan hon klev av som generalsekreterare för Salt – barn och unga i EFS. Detta efter sju minst sagt händelserika år på posten. 

– Tiden på Salt ser jag som en ynnest och den har präglat hela mitt vuxna liv. När jag började var jag snudd på ungdom fortfarande. Nu har jag blivit vuxen, gift mig, fått tre barn och lärt mig otroligt mycket om mig själv, om ledarskap och om andra människor, säger Johanna, vars senaste år präglats mycket av sonen Philips ankomst till familjen. 

– Att vara förälder är också en stor ledarroll och att få vara mamma fullt ut i en tid där barnen fortfarande är små har varit befriande och gjort mig gott, konstaterar Johanna samtidigt som hon förbereder Philips lunchgröt.

Sedan hon blivit förälder känner hon att hennes gudsbild har fördjupats.  

– Nu kan jag ännu mer förstå bilden av Gud som pappa. Fast jag kan bli både ledsen, arg och frustrerad på mina barn så skulle det aldrig någonsin påverka den kärlek jag känner för dem. Så tror jag att det är med Guds kärlek för oss också. 

Johanna kommer ursprungligen från Piteå och är uppvuxen i en kristen familj som tillhörde EFS Norrfjärden. Utöver »Gud som haver« med föräldrarna var hon väldigt tidig med att be själv. 

– Så länge jag knäppte mina händer visste jag att Gud hörde min bön. Och när jag inte knäppte dem tänkte jag att jag kunde lura Gud och prata om sådant han inte skulle få höra, säger hon med ett skratt och fortsätter: 

– Bönen har alltid varit viktig för mig och jag värderar bönen väldigt högt, den är som en livsnerv för mig. Mitt böneliv är en ständigt pågående tvåvägskommunikation som ger mersmak. Det kan vara så enkelt som en suck, en helt fri bön eller en läst bön. 

Det var under tonårstiden som hennes tro tog fart på allvar och hon var noga med att det skulle märkas för omgivningen att hon var kristen. 

– Jag landade tidigt i att min tro skulle påverka hur jag lever och hur jag tänker i vissa frågor. Det gjorde att jag ibland var ett lite udda får i min gymnasieklass och jag blev ensam i perioder. 

Särskilt ensam behövde hon dock inte känna sig när det var dags att få åka på det populära nyårslägret Livskraft Norr – ett läger som hon återvände till flera gånger och senare också blev ledare på. 

– Jag minns tydligt den bubblande känslan i bussen full av ungdomar på väg dit. Väl där fick jag möta en helt ny typ av lovsång som verkligen berörde mig. Gemenskapen med andra unga kristna blev också viktig för mig. 

Lägerlivet präglade Johanna och inspirerade henne till nästa steg – bibelskola efter gymnasiet. Detta närmare bestämt på Hjälmareds folkhögskola utanför Alingsås, 19 (!) timmars enkel resa med tåg från barndomens trakter. 

– Så här i efterhand känns det helt galet att jag satte mig på det där tåget. »Jag kan inte göra det här«, tänkte jag i princip hela resan. Men jag är så tacksam att jag åkte då det blev ett jätteviktigt år för mig. Jag fick konfronteras med vuxenlivet även om folkhögskola är ett slags mjukstart jämfört med en universitetsbubbla. 

Under det året märkte också den då 19-åriga Johanna att många tydde sig till henne. Hon hamnade ofta i stöttande samtal med betydligt äldre studiekamrater som kämpade med livets utmaningar och tron. 

– Det var fint att få det förtroendet, men jag kände också att jag saknade en del verktyg. Det väckte min vilja att utbilda mig till socionom.

Johanna ville få lite närmare hem och därför blev Umeå den naturliga platsen för studierna. Där hittade hon hem i EFS Vasakyrkan där hon engagerade sig i både det ena och det andra. Efter att ha visat framfötterna på flera sätt blev hon erbjuden ett vikariat som distriktskonsulent på EFS Västerbotten. 

– Det var självklart att tacka ja. Jag såg det som en dröm att få jobba med läger och ungdomar, minns hon. 

I samma veva blev hon även invald i Salts riksstyrelse och fick då på ett konkret sätt möta EFS stora bredd vilket inte var helt enkelt.  

– Det blev mycket diskussioner om alkohol, samboskap och de klassiska livsstilsfrågorna, som det finns lite olika syn på inom EFS och Salt beroende på var i landet man frågar. Att möta alla olika åsikter som finns och samtidigt försöka leda andra var en stor utmaning, speciellt när jag själv inte hade landat i vissa frågor.

Under tiden i Umeå träffade hon sin man Jonas som så småningom började studera vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Det gjorde att Olof Edsinger, Salts första generalsekreterare, och Markus Holmström inledde en övertalningskampanj att få Johanna att flytta till Uppsala. 

– Men jag sa: »Nej, det kan ni glömma. Jonas ska tillbaka till Umeå efter studierna och det är alldeles för långt till Uppsala.«

Olof gav sig dock inte utan snickrade ihop en 70 % tjänst av olika små vikariat som fanns.

– Jag fick ge vika till slut, säger hon med ett skratt.

Väl i Uppsala blev det tvära kast. Det tog bara ett halvår innan hon blev vikarierande generalsekreterare för Salt när Olof skulle vara föräldraledig, och kort därefter meddelade Olof att hans gärning för Salt var över och Johanna fick till slut tjänsten på permanent basis.  

– Det var såklart en stor utmaning att kliva in efter en sådan pionjär och ledare. I början blev det så lätt att jämföra sig med Olof och tänka på våra olikheter: jag var inte skribent, inte predikant, har inte samma entreprenörådra och är inte heller teolog. Så vi hade helt olika ingångar i tjänsten och helt olika styrkor som personer och ledare. 

I bakhuvudet hade Johanna med sig de utmaningar hon själv stött på inom EFS och Salt och hon upplevde att hennes uppdrag bland allt annat var att bli en brobyggare som skapade mer enhet inom EFS och Salt. 

– Tillsammans med Markus (Holmström) försökte vi ändra kulturen lite och hur vi jobbar tillsammans. Vi omarbetade gamla format och skapade ett ledningsforum för oss och våra Saltkoordinatorer ute i landet, där vi fick samlas och brottas med alla frågor och berätta om våra egna vägar till tro, säger Johanna och fortsätter: 

– Tidigare var nog känslan att det ofta kom ett PM från rikskansliet med färdiga »mallar« som alla kanske inte kände igen sig i. När vi nu fick ses och arbeta med frågorna tillsammans, skapades en helt annan förståelse för alla olikheter som finns. Denna viktiga ledningsgrupp arbetar vidare och jag är stolt över att lämna den förändringen efter mig.  

Precis som för Olof kom dagen för Johanna när hon kände sig färdig, och nu har hon alltså med varm hand och full tillit fått lämna över stafettpinnen till Rebecca Stighem. 

– Det kändes både bra och svårt att sluta. Bra på det sättet att jag kände mig klar med mitt bidrag till Salt, men utmanande för mig som person då jag på ett personligt plan förknippat mig så mycket med Salt de senaste åren. 

För hennes egen trosvandring har det varit helt avgörande att få möta människor som gått före, människor som hon kunnat ta rygg på och se upp till som förebilder. Hon lyfter också fram att EFS och Salt hela tiden erbjudit ett klimat där det är okej att få pröva på saker och gå utanför sin »comfort zone«. Johanna hoppas att Salt ska fortsätta skapa mötesplatser där unga människor ges samma möjligheter som hon själv fått. 

– Det är så fint när någon som gått längre på resan med Gud fångar upp en och också går bredvid på trosvandringen. För även om en låga tänds, behöver den också underhållas och tillföras syre för att hållas vid liv. 

Vad som händer när föräldraledigheten är slut återstår att se. Det kan bli ett nytt jobb i kristenheten, eller så blir det något helt annat. 

– Jag kommer alltid följa Salt med nyfikenhet och uppmuntra rörelsen, men jag har funnit mig i att jag inte är med och leder längre. Angående mitt nästa jobb så litar jag på Gud och låter honom leda – det brukar bli bäst så.

• Della
• Twittra