Förra veckan skulle vi göra ett besök på Dillakliniken för att delta i den lokala medicinska kommitténs möte. Tillsammans med oss åkte präster och en man från finansavdelningen på uppdrag i området. Efter vägen skulle vi hämta upp ytterligare en man som bland annat hade med sig några hönor i en kartong. Vi blev fyra personer i baksätet längs den skumpiga och smala vägen till Dilla.

Plötsligt stod en mindre lastbil med motorhaveri och blockerade vägen. Passagerarna klev ur bilen och började rensa bort några stora stenar så att vi kunde passera.

Väl framme i Dilla får vi en rundvandring av sjuksköterskan som berättar vad som förändrats sedan sist vi var där. Det var härligt att se entusiasmen över att få kliniken att gå runt ekonomiskt.

Men lönerna har nyss höjts så det gäller att hitta nya inkomstkällor. Ett exempel på det är att förändra priserna på kliniken utan att tappa patienter. Det är ett liknande problem som hemma, men här är fattigdomen mera påtaglig.

Efter en kopp kaffe med salt i börjar mötet.  Medverkande är klinikledning, präst, en från äldstekåren, mannen från finansavdelningen samt Gunnar och jag.

Ämnen som togs upp var nya löneskalan, underhåll av kliniken, förändring av klinikens mark samt personalproblem. Två ur personalen har använt markområdet för egen vinning, men nu behöver kliniken marken tillbaka för att få ekonomin att gå ihop.

Det framkom även andra problem på kliniken, till exempel att personal driver verksamhet för egen vinnings skull. Därefter väntade möte med hela personalgruppen. Diskussionerna var heta men efter några timmar kunde parterna enas.

När det äntligen var dags för lunch möttes vi av ett drama. En av Haimanots hönor gick och sprätte ute på gården. Jag hade lämnat fönstret i kåpan lite på glänt och där hade hönan passat på att ta sig ut. Efter en stunds dramatik var hönan infångad och vi kunde åka till byn för att äta lunch.

Prästerna som åkte med oss var på andra uppdrag men lovade vara åter i Dilla klockan 15.00. Det hela drog ut på tiden men vi var hemma i Aira innan mörkret föll.

För att vi skulle få arbetstillstånd måste sjukhuset hitta en specifik arbetsuppgift för oss.

Tidigare hade sjukhuset fått utrustning av regeringen för att kunna öppna en barnintensivavdelning. Vår arbetsuppgift blev att hjälpa till med den. Vi tycker att den har varit färdig länge för att tas i bruk, men här tar allt sin tid innan alla beslut är fattade.

Klockan 16.45 kom äntligen ett samtal om att två barn väntade på att bli inlagda där.

Ett av barnen var 28 dagar gammalt och enligt oss inte i behov av denna resurs, men det låg där några timmar innan det överflyttades till barnavdelningen.

Det andra barnet var en dag gammalt och ej fött på sjukhuset. Barnet var i behov av mycket omsorg då det var för tidigt fött och bara vägde strax över två kilo.

Eftersom vi är i Aira så får alla patienter dropp, oavsett om det behövs eller inte, och naturligtvis antibiotika. Det nyfödda, kylslagna barnet reagerade inte så mycket på stimuli och behövde extra värme. En pytteliten stickad mössa, gosig filt och sockar från någon syförening i Sverige fick upp värmen på barnet. Så småningom lyckas vi få barnet att svälja lite sockerlösning från en spruta. Sjuksköterskan för natten kämpade med att motivera mamman att amma.

Dagen efter, när Gunnar ska testa med några droppar sockerlösning, drar barnet i sig hela mängden som fanns i sprutan (turligt nog var det inte så mycket kvar).

Efter fyra dagar kan en glad och stolt familj gå hem med ett tillsynes friskt barn.

Små resurser kan uppenbarligen göra stora förändringar.

 

Följ Monika och Gunnar Edmarks liv som EFS-missionärer på bloggen edmarksiaira.wordpress.com

• Della
• Twittra