Utbrändhet är som ett hav av paradoxer: Känslan av maktlöshet brottas med intrycket av att vara den ende med makt att förändra situationen. Tidsbristen känns konstant. På ett sätt en i mängden, samtidigt är känslan oundviklig – unik och utan en enda som förstår. Helt ensam, men alltid bland folk. Tankarna snurrar allt snabbare till det plötsligt tar stopp. Tvärstopp.

– Det är som att tappa kraften inom sig, orken försvinner. Många blir känslomässigt lättrörda, de flesta sover dåligt, att möta människor och ta in intryck blir en stor utmaning, säger Berne Persliden.

Stillheten i rummet där vi sitter är en påtaglig kontrast till huvudstadens brusande vardag, som pågår för fullt utanför. I mer än 35 år har Berne arbetat med personlighetsutveckling och ledarskap, detta utvecklades under mitten av 90-talet till att professionellt fungera som coach – ett uppdrag där utbrändhet är ett återkommande ämne.

– Jag ser en tydlig ökning, kopplat till arbetslivet och de senaste årens samhällsutveckling. Tempot och arbetsbelastningen är högre. Tiden för återställning mellan projekten förkortas, när något är klart börjar det nya direkt. Kroppen får aldrig ro.

Problematiken med arbetsrelaterat utmattningssyndrom har blivit vanligare och nu drabbas allt yngre personer.

– Talesättet »var och en är sin egen lyckas smed« tror jag är en av orsakerna. Att säga »du får göra vad du vill, bara du blir lycklig« skapar en jättepress på unga i dag. Diskussionerna kring lycka gör mig upprörd, det vore bättre att prata om meningsfullhet. Många känner ett ansvar, att jag måste fixa det själv – fixa studier, fixa utbildningen, fixa jobbet. Jag är på något sätt utlämnad till mig själv.

Slitningen som uppstår där, mellan makten att själv skapa sin egen lycka och maktlösheten inför det egna ansvaret, ser Berne som en av de paradoxer som till slut leder till utbrändhet. Det spänningsfält som uppstår mellan ytterligheter som ensamhet men ändå mitt bland människor, att vara unik och samtidigt precis som alla andra, där finns personer som plötsligt slits itu.

– Jag tror att vi behöver ha strukturer för att skydda oss, för det finns så väldigt mycket omänsklighet i vårt samhälle, om vi ser på samhällsutvecklingen.

Han ifrågasätter normen med 40 timmars arbetsvecka och sättet den styr våra perspektiv.

– Vem har satt den gränsen? Vi behöver inse att den är artificiell. I utvecklingen gällande dyslexi har vi nu accepterat att vi tar in kunskap på olika sätt. Kanske skulle vi må bra av att ge varandra respekten att vi är mer annorlunda än vi tror, även vad gäller arbetskapacitet och återhämtning, men för att kunna göra det så måste vi öppna upp och visa våra olikheter.

Det handlar om gränser, och om skapelseordning, menar Berne som ser ett tydligt samband mellan utbrändhet och ett samhälle där Gud allt mer hamnat i periferin.

– I en tidningsartikel om stress som jag läste för många år sedan hävdade skribenten, en konsult som inte var kristen, att vi nog blivit mer stressade i vårt samhälle för att vi har avskaffat Gud. Då pågår livet fram till döden, därefter finns inget mer, vilket betyder att vi får se till att fylla våra liv här och nu med så mycket godsaker som möjligt. Ansvaret är ditt, det finns ingen andra chans.

Detta blir en bild för den optimeringshets som Berne ser breda ut sig.

– Någonstans har vi lärt oss att samla på saker och upplevelser, gör vi inte det så är vi fattiga. Det blir också en sjuka tänker jag, att hela tiden uppleva något. Då blir det en lyxvara att ha en kväll när jag unnar mig att göra ingenting.

Resonemanget kokas ner till frågan om meningen med en människas liv.

– Vi är skapade att fungera på ett visst sätt och när vi gör våld på skapelsen, då kostar det. En av prislapparna heter utbrändhet. Exempelvis sover vi jättemycket, omkring 20–30 procent av vår tid, för att det ligger i skapelsen. Ruckar vi på det får vi betala priset.

Vad är det som gör att brinnandet plötsligt övergår till utbrändhet?

– Enkelt sett ger man ut mer än man tar in, då blir det obalans, men det saknas broms tänker jag, hos personen eller i organisationen. Det är ju arbetsledarens uppgift att se till att det finns bra gränser. Bland dem som jag tänker på har just gränssättningen varit en knepig fråga, hur sätter man gräns för när man är nöjd?

Ambition är en komponent som många har svårt att tala om. Utöver strukturella problem och bristande arbetsledning är individens egen ambitionsnivå en bidragande faktor till utbrändhet. Ofta får han samtal om hur stressigt allting är, men att sätta ord på sin ambition är mer utmanande. Liksom att överlämna kontrollen i Guds händer.

– När jag diskuterar stress med människor kan vi prata om hur stressigt allting är men inte om ambitionsnivån, det är där Guds nåd kommer in. För att ifrågasätta sina ambitioner krävs viss distans och hjälp av andra. Jag måste öva mig i att förtrösta på att Gud har läget under kontroll, på ett annat sätt än vad jag har. Den insikten kan vara en hjälp för mig att skapa den där bromsen, gränsen, att inse »hit Berne, men inte längre, låt resten vila i Guds händer«. Det får mig att fundera på hur mycket vi i kyrkan pratar om Guds nåd och hur den ser ut i våra liv.

Personligen har han aldrig känt sig i riskzonen.

– Visst har det varit situationer när det nästan har känts övermäktigt, men då har jag dels kunnat justera vissa saker i mitt upplägg och dels har det funnits gånger då, i min värld, Gud griper in. Människor som ställer in möten och jag skickar en tacksamhetens tanke uppåt.

Bland dem som han har mött finns ett visst mönster av möjliga riskgrupper – särskilt de som arbetar inom människorelaterade yrken som vård och skola, men även ideella eller otydliga organisationer. Engagemanget inom ideella organisationer gör det svårt för individen att begränsa sig.

– Som i alla ideella sammanhang är det idén som bär och det finns alltid mer att göra, vilket gör att jobbet aldrig tar slut eller blir färdigt. Det är inget som någon medvetet konstruerar, utan det bara blir. Otydliga organisationer blir en potentiell risk för att vi tenderar att vara väldigt hårda mot oss själva, så då jobbar vi mer.

När perioderna för återhämtning blir allt kortare behövs någon nära som ser och vågar säga ifrån. Oftast ser personen inte själv när pauserna blir obefintliga.

– Många av dem som är sjukskrivna för arbetsrelaterat utmattningssyndrom vill tillbaka till som det var förut. Då brukar jag säga att det som var förr var ju det som gjorde att du blev sjuk. Det går att likna vid diabetes, när diagnosen väl är ställd kommer den inte att försvinna. Du behöver ta insulin, varje dag. Det är ett fullgott liv, precis som det var innan, men det blir aldrig som förut igen. I utbrändheten är det svårt att ta in och acceptera att vardagen som personen minns den, inte kommer att komma tillbaka.

Återkommande nämner han den lilla gruppen som kärnan för såväl fördjupning av den kristna tron som för hjälp att hitta sunda sätt att leva.

– Jag tror att ensamhet är en jättestor riskfaktor när det kommer till utbrändhet. Vi behöver formulera oss. Det finns en väldigt stor poäng i skapelseberättelsen där människan får i uppgift att namnge djuren. Det vill säga att när vi sätter namn på något går det lättare att hantera. Det gäller även känslan.

Därför behövs de nära gemenskaperna där ett samtal som bygger på tillit får plats, så att vi kan lära av varandra.

– Jag tycker att vi inom kyrkan är dåliga på att skapa mötesplatser där samtal av den här digniteten sker. Vi är ruskigt bra på sociala sammanhang men att våga avsätta tid för att växa som en troende människa är något särskilt. Att exempelvis ägna en kväll med hemgruppen åt ett tema, som hur vi ser på stress i våra liv, eller att stanna i en bibeltext så att vi blir berörda på djupet. Det har i alla fall hjälpt mig.

Utbytet mellan varandra ser han som livsnödvändigt. Att prata om sin arbetssituation med någon utanför den närmsta familjen är också ett gott råd. För att hitta sina egna gränser samt sätt att återhämta sig måste vi bli bättre på att låna idéer från varandra, menar Berne.

– Det jag behöver är en grupp likasinnade – givetvis också de andra som provocerar mig – de som säger »Berne, det är okej att ligga och läsa en timme på lördag eftermiddag« för det finns så många andra impulser som säger att det inte är bra. Vi måste hjälpa varandra att leva ett så gott liv som möjligt.

Berne Persliden

Ålder: 67 år

Ort: Stockholm, Södermalm, samt Svanhals, söder om Vadstena

Arbetsliv: Utbildad inom vårdsektorn. Naturvetenskaplig forskarutbildning. Arbetat inom näringsliv med ledarskap, personlig utveckling, coach/mentorskap, som ledare i Navigatörerna och direktor för Centrum for utveckling.

 

5 varnings-signaler – så vet du att det är tid att söka hjälp:

• Sover sämre, vaknar utan att känna dig utsövd

• Svårt att koppla av arbetet i huvudet

• Känslan av att jämt vara otillräcklig, brist på tid

• Trött på jobbet, inte av jobbet

• Svårt att koncentrera dig, håller på med för mycket hela tiden

 

5 tips att tänka på för att undvika utbrändhet:

• Gå igenom med någon hur mycket tid du använder för jobb per vecka

• Vad är graden av glädje & meningsfullhet i arbetet, har den förändrats – hur?

• I vilken grad kan du påverka din arbetssituation? Vet du hur du gör det?

• Känner du till dina drivkrafter? Passar de din yrkesroll/situation eller måste du hålla igen?

• Balansen mellan arbete och privatliv, hur ser den ut?

• Della
• Twittra