Globalt sett utgör den pentekostala, eller pingstkarismatiska rörelsen, en växande, dynamisk, och mångfacetterad del av den kristenheten. Från att ha varit ett marginellt fenomen är den i dag, efter den romersk-katolska kyrkan, den kristna tradition som kan räkna flest betjänade och aktiva medlemmar, mellan 500 och 600 miljoner enligt olika beräkningar. 

Det finns i nuläget fyra stora grupper av pentekostala kyrkor och rörelser, var och en med olika grenar: klassisk pentekostala kyrkor, äldre oberoende pentekostala kyrkor i Afrika och Asien, karismatiska förnyelserörelser inom historiska kyrkor och neokarismatiska kyrkor och nätverk. 

Klassiskt pentekostala kyrkor utgörs av kyrkor med rötter i den tidiga pingstväckelsen och som oftast har en baptistisk eller metodistisk församlingssyn och delar uppfattningen att tungotalet är ett tecken på Andens dop. De anglosaxiska pingstkyrkorna som uppstod i början av 1900-talet har blivit till globala nätverk av kyrkor med miljontals medlemmar. Det finns fyra grupper: 

• Pingstkyrkor med metodistiska rötter, till exempel Church of God (7 miljoner), Church of God in Christ (8 miljoner). 
• Pingstkyrkor med baptistiska rötter: World Assemblies of God Fellowship (66 miljoner) och International Church of the Foursquare Gospel (8 miljoner).
• Oneness-kyrkor, vilka avvisar den klassiska treenighetsläran och betonar Kristi gudomliga natur, till exempel United Pentecostal Church International
• (3 miljoner)
• Pingstkyrkor vilka hävdar en institutionell återupprättelse av de apostoliska och profetiska ämbetena, framför allt Apostolic Church (6 miljoner). 

Äldre oberoende pentekostala kyrkor i Afrika och Asien uppstod efter en initial kontakt med västerländsk pingstmission, och har anpassat sig till egna kulturtraditioner i större utsträckning än missionens kyrkor. Den största av dessa är Zion Christian Church i södra Afrika. 

Karismatiska förnyelserörelser inom historiska kyrkor har sina rötter i den karismatiska väckelsen på 1960-talet. Störst är International Catholic Charismatic Renewal Services (ICCRS) inom den romersk-katolska kyrkan. Bakgrunden till den karismatiska väckelsen finns i en förnyelse som skedde bland amerikanska pingstvänner under 1950-talet och sedan spreds över världen. USA:s nya politiska, ekonomiska och kulturella roll efter andra världskriget skapade nya möjligheter för amerikanska kyrkor att verka genom mission och evangelisation. Väckelserörelser bland amerikanska pingstvänner i slutet av 1940-talet, den så kallade helandeväckelsen och latter rain-väckelsen, använde sig till fullo av denna situation. De ledde under 1960-talet till den karismatiska väckelsen i historiska kyrkor. Helandeväckelsen innebar massevangelisation, förkunnelse om tron på helande och ny missionsstrategi. »Latter rain-väckelsen« innebar en förnyelse av gudstjänstliv och bibelundervisning, till exempel sång i tungor, lovsång med kroppsliga rörelser, handpåläggning med förbön och profetia. 

Den karismatiska väckelsen började i USA under 1960-talet bland grupper av traditionella protestanter (anglikaner, lutheraner, metodister och reformerta) och spreds 1967 till romerska katoliker. Väckelsen innebar upplevelser av den helige Ande och tungotal och så småningom ett gudstjänstliv präglat av den spiritualitet kännetecknade latter rain-väckelsen. Initiala kontakter med ekumeniskt orienterade pingst­vänner spelade en viktig roll, och förkunnare med anknytning till helande- och latter rain-väckelserna fanns med från första början. Den ekumeniska attityden och undervisningen om Andens gåvor, lovsång och handpåläggning och tro på helande passade väl in i den nya väckelsens mönster.

Den katolska karismatiska förnyelsen började 1967 vid en retreat för studenter från Duquesne-universitetet i Pittsburgh, USA. Det är ett av historiens mest överraskande väckelseskeenden. Idag finns starka centrum i bland annat Filippinerna och Brasilien. Den katolska karismatiska förnyelsen har en förhistoria där vitt skilda skeenden samverkade. Där ingick Andra Vatikankonciliet 1962–65 och ny katolsk teologi som betonade Andens roll i kyrkan. Men viktiga roller spelades också av företrädare för den klassiska pingströrelsen, inte minst av David du Plessis och David Wilkerson. Wilkersons arbete bland drogberoende ungdomar i New York, Teen Challenge, gjorde stort intryck på katoliker och protestanter vid denna tid.

Jesusfolket uppstod genom en pingstkarismatisk väckelse bland hippies i västra USA. Hippiekulturen blandade österländsk religion, kommunitetsliv, nya droger, popmusik, promiskuös livsstil och ett motstånd mot Vietnamkriget. Hippiekulturen uppkom samtidigt som konsumtionssamhället och ett mer individualistiskt samhälle kunde skönjas i USA och i Europa. Samtidigt började spontan kristen evangelisation bland hippies, inspirerad av bland andra David Wilkerson. Evangelisationsrörelsen växte ut till en omfattande väckelse som berörde flera hundra tusen ungdomar i USA och sedan i Europa. Väckelsen pågick 1967–74 och ur den kom nya pentekostala församlingsrörelser och ny kristen musik.

Många så kallade neokarismatiska kyrkor, oberoende församlingar och nätverk har vuxit fram från slutet av 1970-talet, ofta med rötter i den karismatiska väckelsen eller Jesusfolket. Det finns fyra grupper av dessa: 

• Kyrkor med evangelikal bakgrund (»third wave«), till exempel Calvary Chapel, New Wine, Vineyard och New Frontiers.
• Trosrörelser och trosförsamlingar (»word of faith«) till exempel Rhema Bible Churches, nigerianska Redeemed Christian Church of God (RCCG) och brasilianska Universal Church of the Kingdom of God (UCKG). 
• Kyrkor som betonar apostoliska och profetiska ämbeten (till exempel International Coalition of Apostolic Leaders).
• Husförsamlingsnätverk (»house churches«).

De neokarismatiska församlingarna och nätverken har olika inspiratörer. När det gäller »third wave« har John Wimber varit central. Han grundade Vineyard och undervisade om hur troende enkelt kan förmedla Andens gåvor. Det har fått stor spridning även bland bibeltroende i äldre protestantiska kyrkor. Kenneth Hagin är en portalgestalt för trosundervisningen, vilken i olika former påverkat tusentals pingstkarismatiska församlingar och gett upphov till trosrörelsenätverk och samfundsoberoende församlingar. C. Peter Wagner lyfte under 1990-talet betydelsen av apostla- och profetämbeten för församlingstillväxt. Arthur Wallis och Bryan Jones från Storbritannien är två av husförsamlingens pionjärer. 

• Della
• Twittra